Motstånd är att vara medskapande
– Intervju med Arne Ruth

Av Madeleine Grive

Hur ska det gå för det fria ordet när Bonniersfären förlorat sitt förtroendekapital, Stenbeck agerar nyckfull kapitalist och Schibsted saknar publicistiska principer? Och Joachim Berner och Anders Gerdin håller käften när folk ber dem förklara vad de gjort? Det frågar sig Arne Ruth efter 25 år i maktställning inom medierna, bland annat 16 år som chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter. Nu är han helt fri i sin roll som samhällsdebattör och har lovat sig själv att aldrig mer ta ett chefsjobb.
    Här berättar Arne Ruth om hur han – sin maktposition till trots – ofta kände sig maktlös i diskussionerna med ekonomismens tillbedjare i Mariebergs styrelse, och hur han till sist förlorade sina strider för mångfalden inom medierna. Han berättar också hur han tänker fortsätta sin kamp för yttrandefriheten, bland annat genom att tillsammans med ett flertal internationella intellektuella återupprätta föreställningen om en världslitteratur.

Gå direkt till en mellanrubrik:
I begynnelsen var Bengtsfors
En konstsyn utvecklas – vägvisarna
Satansverserna och uppståndelsens orsaker
Medierna, makten och ägandet
Bonniers försökte avsätta Ruth
Kritik mot kritiker
Chefredaktörernas förlorade heder
Munkavle på kulturen
Rollspel i kultur-tv
Litteratur utan gränser

I begynnelsen var Bengtsfors
Arne Ruth var lite över ett år gammal när han kom till Sverige från Tyskland med Bernadotte-aktionen våren 1945, alldeles i krigets slutskede. Han föddes i Goleniow i nuvarande Polen. Hans mor flydde därifrån med sina tre små barn en vecka innan sovjettrupper erövrade staden. Arne växte upp i mormors hus i det lilla idylliska brukssamhället Bengtsfors i Dalsland, och fick ibland höra att han var "nästan tysk".
    Madeleine Grive: Motstånd och estetik genomsyrar din verksamhet. Vad tror du är de främsta orsakerna till drivkraften bakom ditt engagemang, hur mycket har din bakgrund och uppväxt spelat in?
    Arne Ruth: Jag tror att det är en kombination av givna förutsättningar och tillfälligheter. Det handlar mycket om möten med människor och företeelser på ett ganska tidigt stadium i mitt liv, som gjorde att jag formade en utgångspunkt. Jag har en blandad bakgrund som jag blev tvungen att ta ställning till så fort jag började bli medveten. Min mor gifte sig 1938 med en tysk man som var på besök i Bengtsfors. Han kom in i hennes liv som ett slags fadersfigur i ett läge när hon var mycket deprimerad efter en havererad kärlekshistoria. Mina två äldre syskon som är tvillingar av olika kön, föddes 1938, ganska snart efter bröllopet, vilket kanske bidrog till att giftermålet blev av. Därefter flyttade min mamma med sin man till Tyskland och hon har berättat för mig hur chockartat det var att leva där som kvinna, även om Sverige inte på något sätt var ett feministiskt paradis på 1930-talet. Mamma kom ifrån en småborgerlig miljö, och min mormor var helt bestämd på att mamma skulle få en utbildning. Min mormor hade själv velat ta studentexamen och hade av sin far fått börja i flickskolan i Uddevalla, vilket var ovanligt för döttrar i den generationen. De var 18 syskon, från två äktenskap, och för att rättvisan skulle råda gentemot döttrarna i det andra äktenskapet togs mormor ur skolan. Min morfar dog när min mor var tolv år, och då satte mormor av pengar av det inte särskilt stora arv som uppstod. Detta för att min mor skulle kunna ta studentexamen och sedan få universitetsutbildning. Min mor hade en halvfärdig universitetsutbildning när hon hamnade i den stora depressionen. I Tyskland blev hon en hausfrau. För en ung kvinna med stora skådespelardrömmar, hon hade hållit på med studentteater i Uppsala, var det en svår omställning. 1940 var hon hemma i Sverige med sina tvillingbarn och hade egentligen velat stanna kvar, men min mormor och hennes nye man ville inte tillåta det, så hon hade inget annat val än att resa tillbaka till Tyskland. Om hon hade fått sin vilja igenom hade jag inte kunnat sitta här och prata med dig.
    Vi flydde från Goleniow när Sovjet närmade sig för att ta över den östra delen av Tyskland. Det var väldigt företagsamt av henne att lyckas komma iväg. Det var en fullständigt desperat situation, i det sönderfallande Tyskland fanns nästan inga transporter. Det tog henne ungefär en månad att ta sig till Lübeck med sina tre små barn, och jag fick en svår lunginflammation. Jag var rätt så illa däran när vi kom till Sverige. Först hamnade jag på sjukhus i Malmö, sedan åkte vi till Bengtsfors där vi bodde hos min mormor. Min mamma hade inga pengar, hon hade inget yrke, det enda hon hade var den halvfärdiga akademiska utbildningen. Hon lyckades klara ekonomin hjälpligt genom att vikariera i byskolor, där man som lärare också bodde i skolan. Jag har barndomsminnen från ett antal byskolor i norra Dalsland och södra Värmland.
    Så småningom började hon på folkskolelärarseminariet i Göteborg, och jag följde med henne dit. Då bodde vi hos min mormors syster, som jag kallade moster Anna. En faktor i min bakgrund som är ganska speciell, är att jag utvecklade en stark relation till kvinnorna i den äldre generationen – min mormor och moster Anna var mycket viktiga för mig. Det var egentligen ett slags storfamilj. Mamma hade en väldigt tuff situation, och hon var beroende av att mormor och moster fanns och gav henne stöd och riktning. Att jag alltid haft ett slags feministisk bas tror jag beror på min relation till dessa tre kvinnor, liksom senare till min storasyster Aina som också betytt mycket för mig. Det var kvinnor som hade tvingats till att vara självständiga. I synnerhet min mormor. Hon hade otur med sina äktenskap, bägge männen dog i hjärtinfarkt på ett ganska tidigt stadium. När jag växte upp försörjde hon sig på att sälja Spirellakorsetter, jag minns hur kvinnor kom och skulle prova dem. Vi hade ont om pengar under hela min barndom. De som hade fast arbete på sulfitfabriken i Bengtsfors hade en högre materiell standard än vad vi hade. Men samtidigt, och det tror jag gäller både för mig och mina syskon, fick vi ett väldigt behov av att visa vad vi dög till och en vilja att hjälpa till. Ska jag vara självkritisk så blev jag nog lite streberartad av detta. Jag var en liten flyktingkille ifrån ett land som ingen tyckte om. Det förstärkte mitt behov av att hävda mig, men samtidigt hade jag ingen fadersfigur, vilket betydde att jag rätt mycket själv kunde bestämma hur jag skulle vara. Min mamma gifte om sig när jag var 15 år.
    Jag har senare haft nytta av att jag var tvungen att lära mig utveckla min psykologiska förmåga. Jag har en ganska stark intuition för människor och det tror jag har att göra med att jag hade många relationer. Att jag tvingades lista ut vad som var på gång och försöka dra fördel av det. Jag tror att mina syskon tyckte att jag var lite för smart på den punkten. Jag utnyttjade min litenhet och min allmänna gullighet för rätt själviska syften.
        MG: Hur förhöll du dig till din tyske far?
        AR: Jag har inget som helst minne av honom. Jag är född i november 1943 och vi kom hit till Sverige i april 1945. Det är möjligt att jag har djupt liggande undermedvetna stråk eftersom jag vet att vi har träffats, det finns bilder av oss tillsammans där han håller mig. Han var född 1900 och var ett år för ung för att värvas som soldat i första världskriget. Han utbildade sig till läkare i München, men bestämde sig för att istället bli litteratur- och språkforskare. Jag har senare försökt sätta mig in i hans bakgrund. Han var en ganska typisk ung tysk intellektuell. Jag var tvungen att förhålla mig till det faktum att han hade varit medlem av nazistpartiet. Jag har försökt att ta reda på vad han egentligen gjorde och inte gjorde. Han tillhörde inte ledarskiktet. Från 1942 var han soldat i ett tolkkompani som bland annat var placerat i Jugoslavien. För att uttrycka det milt: de tyska trupperna använde inte silkesvantar i Balkan. Och som partimedlem bar han ett ansvar för att Förintelsen blev möjlig. Min far var stationerad i Berlin i krigets slutskede. Sista brevet från honom är från april det året. Vi vet inte vad som hände. Antingen dog han i striderna eller också blev han sovjetisk krigsfånge och dog i Gulag. Hade han överlevt kriget så hade jag varit tvungen att förhålla mig på ett mycket personligt plan till hans handlande. I Bengtsfors fick jag ibland höra att jag var "nästan tysk", men hemma talade vi enbart svenska. Min identitet var inte given, jag var inte svensk i den allmänna meningen. Jag kunde aldrig bli vad alla mina kamrater var.
    När jag var i sexårsåldern besökte vi Köln, en stad som förstördes till två tredjedelar. Kölnerdomen stod nästan oskadad men runt omkring den fanns inte ett helt hus. Jag såg den totala förstörelsen som kriget hade inneburit. Vi besökte också en arbetskamrat till min far, Karen, som jag fortfarande har kontakt med. En insiktsfull kvinna, som en gång trott på systemet men som sedan blev fullständigt på det klara med vad det handlade om. Hon hade en bild av min far som en mycket snäll, omtänksam och skärpt person. Jag tvingades försöka få ihop den bilden med den av en man som slöt upp bakom ett system som ledde till Förintelsen.
    Ungefär samtidigt lärde jag känna en folkskollärare och bibliotekarie i Bengtsfors, Harald Wallin, som upptäckte min omättliga läslust och på olika sätt försökte hjälpa mig att hitta böcker. Han kände till min tyska bakgrund. Jag tror att jag var nio år när han visade mig bilder från förintelselägren. Himmler hade tydligen haft föremål som var tillverkade av människodelar, det fanns en bild på en lampskärm som var gjord av människohud. För mig var detta någonting fullständigt obegripligt.
    MG: Det är något som jag också hörde talas om som barn och som etsat sig fast. Det är svårt att tro att något sådant kan vara sant.
    AR: Det är Martin Bormanns son som har berättat om det, i en självbiografi om sin relation till sin far. Bormann var Hitlers handgångne man. När sonen med sin familj besökte Himmlers lantställe såg han med egna ögon liknande föremål som Himmler hade samlat ihop som kuriositeter. Jag har ett mycket starkt minne av bilden. Den hade dessutom ett slags känsloladdning eftersom jag hade någonting med det att göra, även om jag inte då kunde förstå hur. Kontrasten till idyllen i Bengtsfors, där man hade stor frihet och var väldigt snälla och vänliga, var stor.
    MG: Vilken litteratur var betydelsefull för dig under din ungdom?
    AR: Jag började läsa filosofi när jag var 13–15 år, Alf Ahlbergs Filosofiens historia. Jag var kanske 15 år när jag läste Bertrand Russell. Föreställningen om att du trots allt kan ha en rationell förståelse är djupt präglad i mig. Jag blev antireligiös som en följd av att läsa Russell och Ingemar Hedenius, vilket mycket var en revolt emot att frikyrkligheten i Bengtsfors var så stark. Det präglade hela det sociala livet. Jag gjorde en mindre skandal genom att skriva en stor artikel i lokaltidningen där jag krävde att kristendomsundervisningen skulle avskaffas i skolan.

En konstsyn utvecklas – vägvisarna
MG: Vad har det betytt för ditt intresse för olika konstarter att vara uppvuxen i ett utvandrarsamhälle som Bengtsfors, som genom sitt läge vid norska gränsen låg långt borta ifrån makten och det kulturella etablissemanget i Stockholm?
    AR: Bengtsfors var egentligen ett litet amerikanskt nybyggarsamhälle. Det låg mitt i en utvandrarbygd, och det fanns inte en kotte som inte hade släktingar i USA. Därför har jag ett slags USA-fascination som jag aldrig har kunnat släppa. Den präglar både min musiksmak och mitt bilintresse. Den första bil som jag var spekulant på var en Packard, en typisk raggarbil. Det andra stråket i mig, som är en dragning till det brittiska, hör samman med att jag läste Dorothy L Sayers och P G Wodehouse, vilket ledde till att jag köpte en gammal Morgan i början av 1960-talet. USA-fascinationen märks i att jag lyssnar mycket på jazz, rock – jag var Elvisfan – och att jag älskar country.
    MG: Det är rätt ovanligt bland intellektuella att gilla country?
    AR: Folk tycker att jag är smått galen när jag berättar det. Vissa kollegor på Dagens Nyheters kulturredaktion kunde aldrig förstå att det finns lysande countryartister och att blues, jazz och country är inflätade i varandra. De här tre genrerna är egentligen den grogrund ur vilken den amerikanska rocken växte fram. Det är det folkliga ursprunget i den amerikanska kulturen som är viktig. Det återverkar på min estetiska syn. Jag förnekar inte att det kommersiella draget i amerikansk kultur är en stark faktor, och det finns mycket att säga om vilka konsekvenser det får för det konstnärliga uttrycket, men amerikansk kultur har aldrig haft vår uppdelning mellan elitkultur och populärkultur. Om du ser det historiskt har populärkulturen varit nyskapande i USA. Jazzen var det förra århundradets stora musikaliska innovation. Det som finns av liknande musiktraditioner i Europa är klezmer- och zigenarmusik, som likt jazzen är sprungna ur en subkultur. Hade den europeiska judenheten överlevt andra världskriget så hade klezmertraditionen fått en helt annan bärkraft i Europa. Den var en väldigt innovativ musikgenre, som nu har återupptäckts och börjat gå i symbios med musiken från andra sidan Atlanten. En utgångspunkt för min estetik är att jag är stark motståndare till statuskategorier när det gäller konst. Jag orienterar mig efter vad jag tycker är nyskapande uttryck, oberoende av genrer. Jag letar efter symbolramar som framkallar känslor och exponerar världsbilder som finns outvecklade inom mig själv.
    MG: Din konstsyn går ut på att konsten ska inta ett öppet förhållningssätt gentemot omvärlden. Är det konstens funktion? Vad betyder konsten för dig som individ?
    AR: Konsten ska vara öppnande. För mig är det estetiska uttrycket i dess olika former en viktig vidgande erfarenhetskälla, eftersom det rör vid de skikt inom individen som man inte kan definiera i rationella termer. På ett plan har jag förblivit en russellian i den bemärkelsen att jag har ett starkt behov av att hitta analytiska perspektiv, men jag är också hela tiden beroende av att jag har kompletterande perspektiv som berör det känslomässiga. Jag är en väldigt emotionell person. Symboluttrycken som berör mitt känsloliv är starkare som drivkrafter för mig än det analytiska. Viljan att analysera uppstår ur det känslomässiga behovet av att ta reda på någonting. Utan starka konstnärliga upplevelser skulle jag ha mycket svårare att hålla mig upprätt. De är viktiga för mig som just drivkrafter, inspirationskällor, lyckoförmedlare, förbryllande faktorer som jag sedan måste försöka reflektera över. Om jag skulle gradera konstarterna efter deras betydelse för mig så är musik den allra viktigaste. Musiken rör vid djupa känsloskikt. När jag var sjukskriven ett halvår efter en svår bilolycka och inte orkade läsa – jag hade ett svårt synfel – så var det musiken som räddade mig.
    MG: Vilka kulturpersonligheter har betytt mest för din intellektuella utveckling?
    AR: En person som haft ett medvetandegörande inflytande är dokumentärfilmaren Erwin Leiser. Han var en av de verksamma och nyskapande personerna med invandrarbakgrund som den svenska kultursfären har uteslutit i sin historieskrivning. När han kom till Sverige helt ensam som 15-årig judisk flykting 1938 kunde han inte ett ord svenska. Men han blev kulturchef på socialdemokratins viktigaste tidning, Morgon-Tidningen i Stockholm, innan han var 30 år. Det var på hans kultursidor som hela debatten om Tredje ståndpunkten utspelade sig. Han gjorde också filmen Den blodiga tiden (1960), som nu är orättvist bortglömd och som innebar en bildningsresa för mig. Det var den första filmen i något land som var en brett anlagd dokumentär redovisning om vad tredje riket hade varit.
    När jag nämner Erwin så måste jag nämna Peter Weiss i samma andetag, därför att de är samma andas barn. De har samma typ av bakgrund, samma sätt att reflektera över de här frågorna. Peter hade jag också glädjen att lära känna, fast senare än Erwin. De hade inte samma politiska utgångspunkter, Erwin förblev engagerad socialdemokrat medan Peter blev kommunist. Men Erwin tyckte väldigt illa om att man gjorde antikommunismen till en ideologi i sig. Bakom diskussionen om Tredje ståndpunkten låg för hans del bland annat en upprördhet över att många av de som hade varit nazister under kriget nu plötsligt blev hemförda på "rätt" sida i kampen mot Sovjetunionen. De klarade sig undan redovisning av vad de egentligen hade stått för under kriget genom att bli antikommunister.
    På samma sätt har Peter Weiss, som ju var en svensk författare, haft en avgörande betydelse i den svenska litteraturen. Weiss skrev först på svenska men valde sedan att återgå till tyska, men hans tyska var inte tysk tyska. Romanen Motståndets estetik (1975-81) och ett antal av hans teaterpjäser, framförallt Rannsakningen (1965) och Marat-Sade (1964), kommer att räknas som klassiker från det här århundradet, det är jag övertygad om. Av de författare i hans generation som har varit verksamma i Sverige står han, i fråga om betydelse för eftervärlden, i särklass. Att Peter Weiss inte har räknats som en del av det svenska kulturarvet är en skandal. Hans litterära kvarlåtenskap har förts till Berlin. Både han och Erwin förblev utanförstående och hemhörigheten i det svenska är ännu idag obefäst. Anledningen till att jag nämner de här två exemplen är att de båda i så hög grad förhöll sig till svenska företeelser. Motståndets estetik är det första stora brett upplagda litterära verket under efterkrigstiden som gestaltar, vid sidan av allt annat, den svenska krigsperioden; som placerar Sverige under den här tiden i ett europeiskt sammanhang. Det är märkligt att svenska författare, med ett fåtal undantag, i så ringa utsträckning skildrat detta. Eyvind Johnson gjorde det indirekt efter kriget. Men det är framförallt författare med judisk bakgrund som har en egen historia att berätta, som exempelvis Zenia Larsson och Ebba Sörbom eller Anderz Harning, som hade en självbiografisk anledning till att förhålla sig till svensk nazism. Och sedan så småningom Kerstin Ekman, som väljer att återknyta till Krilon på 1990-talet och därmed återinför perioden i den svenska litteraturen.
    Det är obegripligt att den delen av vår historia inte blivit föremål för litterär gestaltning. Det uppstod ett nationellt samförstånd kring att man skulle lämna detta bakom sig, det gick in i det kollektiva undermedvetna så till den grad att inte ens litteraturen blev en källa till förståelse av det. I Schweiz har det varit ett stående litterärt tema. De två största författarna, Max Frisch och Friedrich Dürrenmatt, har inte gjort annat än skrivit om det moraliska dilemmat mellan kollektivt tryck och individuellt ansvar som tydliggjorts av kriget. Motståndets estetik är det första försöket att bryta mot detta svenska tabu. Rannsakningen är den första dramatiseringen av vad Förintelsen egentligen var. Det är en lysande pjäs eftersom Weiss har förmått att lyfta upp gestaltningen till en nivå där den blir allmängiltig. Den är kopplad till en historisk erfarenhet, men den är lika relevant om hundra år eftersom den skildrar folkmordets mekanismer.
    MG: Hade Peter Weiss klarat av att göra det om han inte hade haft den tyska bakgrunden?
    AR: Nej, det är klart att det sprang ur hans egen biografi, ur en erfarenhet som var mycket speciell för en person med tyska som modersmål och tjeckisk-judisk bakgrund. Men Peter räknade sig som svensk, och det han skrev skiljde sig från vad en författare verksam i Tyskland hade varit förmögen att göra.
    MG: Varför tror du att de som skrivit den svenska litteraturhistorien valt att inte räkna in Peter Weiss som en av de stora nyskapande författarna?
    AR: Han betraktas som apart. Det finns ett politiskt fördömande av honom på grund av att han ur ett Ahlmark-perspektiv räknas som en sovjetmedlöpare, vilket inte stämmer. Hans tro på kommunismen i slutet av 1960-talet och in på 1970-talet var möjligen några grader starkare än vad som i efterhand är rimligt. Men i litterär mening har han aldrig varit en ideolog. Inget av Peter Weiss verk är enkel ideologisk pamflettlitteratur. Han var en stor författare inte minst därför att han gestaltar ideologi som existentiell faktor snarare än att ta politiska teorier som utgångspunkt för berättelsen.
    MG: I din klippbok Trans Europe Express från 1979 beskriver du hur han avvisar både esteticismen och den renodlade budskapskonsten. Det var viktigt för honom att estetik och politik inte går att särskilja från varandra. Är det en uppfattning du i hög grad delar? Vad innebär motståndets estetik för dig?
    AR: Motståndets estetik, såsom han beskriver termen, har mycket att göra med det här. Det är en individs rätt att självständigt gestalta en symbolvärld och andra individers rätt att lika självständigt göra sin egen tolkning av symboliken. För mig är motståndets estetik och kärnan i min föreställning om mänsklig frigörelse att man som läsare av en bok, eller betraktare av ett konstverk, eller lyssnare till ett musikstycke, har rätten att vara medskapande. Förhållandet till konsten är inte förutsagt redan från början, det styrs inte av orubbliga tolkningsmodeller, det är inte givet och påtvingat. Den auktoritära definitionen av konst vill tvinga människan till underkastelse. Det är ingen tillfällighet att nyskapande konst i förhållande till auktoritära system är den mest förgripliga uttrycksformen.
    MG: Konsten är subversiv. I totalitära system som Kina eller Iran betraktas den som farlig om den inte blir en del av maktens ideologi och språk. Den fria konstnären är alltid oberäknelig, var denne än är verksam.
    AR: Ja, konsten är subversiv som en upprätthållare av ett individuellt perspektiv, och en individuell skaparförmåga både hos konstnär och betraktare. Var och en läser en roman på sitt sätt. Paradoxen uppstår därför att skaparakten är djupt personlig. Men just därför blir verkligt nyskapande konst universellt giltig. För att citera Ekelöf: "det som är botten i dig är botten också i andra".
    MG: Känner du dig befryndad med till exempel Weiss och Leisers utanförskap? Vad har din egen blandade identitet betytt för din nyfikenhet på andra länders kulturyttringar? Är det ur främlingskänslan du har fått ditt internationella perspektiv?
    AR: Deras utanförskap hjälpte mig att förstå saker som formade min barndom. Jag kan, i motsats till min egen generation av intellektuella svenskar, uppleva ett främlingskap i den meningen att jag aldrig har kunnat ta det här med att vara svensk som fullständigt självklart. Jag har fått förhålla mig till olika former av identiteter. Men jag har inte lidit av någon sorts utanförskap. Tvärtom har jag haft en helt osannolik tur i min journalistiska yrkesbana. Ser man till lön och statusroller har det regnat manna från himlen. Och från de här positionerna, framförallt som kulturchef på Expressen och på Dagens Nyheter, har jag kunnat bygga upp ett intellektuellt och konstnärligt kontaktnät både i och utanför Sverige. Möjligen har min blandade och rätt obestämbara bakgrund medfört att jag varit mer nyfiken på icke-svenska kontakter.
    MG: Det är inget privilegium som är serverat. Du har själv arbetat fram ditt internationella kontaktnät. De här möjligheterna brukar inte andra kulturchefer tillvarata. Tycker du att intellektuella i Sverige är dåliga på att inta ett öppet förhållningssätt till främmande kulturer? Peter Weiss säger i ett samtal er emellan i Expressen (30/1 1979) att de som är internationalister aldrig kan bli chauvinister.
    AR: Det blir en jävligt tråkig tillvaro. Jag förstår inte psykologin i att vara chauvinist överhuvudtaget, att stänga in sig och spärra inflödet av överraskningar i sitt liv. Det är en psykologiskt obegriplig hållning, i varje fall bland intellektuella. Jag kan möjligen förstå det bland svårt underprivilegierade personer som känner sig hotade från olika håll, för det är delvis en klassfråga. För personer som har intellektuella positioner och intellektuella möjligheter är det fullständigt obegripligt att inte vara mer öppna för influenser utifrån. Och jag tycker att provinsialismen har ökat i den officiella delen av svenska kulturlivet, se bara på bokutgivningen jämfört med 1970- och 80-talen. Motsatsen finns tack vare tidskrifter och småförlag. Den stockholmska närsyntheten drabbar inte bara omvärlden utan också resten av Sverige. Jag håller till i trakterna kring Tierp i norra Uppland där jag har ickeintellektuella nära vänner. Det är en nyttig motvikt till det etablissemang som jag själv fortfarande tillhör. Tack var den kontakten har jag förblivit en landsortskuf i själen. Dessutom är jag oförbätterlig nordist, och Oslo är min favoritstad.
    MG: Erwin Leiser och Peter Weiss har haft stor betydelse för dig som vägvisare. Den ene var socialdemokrat och den andra kommunist. Var står du själv idag?
    AR: Jag gick med i SSU när jag var 16 år, och jag blev erbjuden att bli ordförande i Socialdemokratiska studentklubben i Göteborg när jag var 24 år. Men jag tackade nej, bland annat för att jag skulle till USA på ett stipendium. När jag kom tillbaka hamnade jag i vänstersvängen i Göteborg, och undgick med en hårsmån att dras in i KFML(r) där flera av mina vänner blev medlemmar. Det som räddade mig och min livspartner Lena Persson var r-arnas kultursyn, som var både populistisk och auktoritär, och deras inställning till homosexuella som var rent fascistisk. Där gick en absolut gräns för oss. Sedan dess har frågan om mänskliga rättigheter avgjort mina politiska ställningstaganden. Lena kom ur den verkliga underklassen, och hon hade aldrig haft en chans att bli den hon blev om inte välfärden hade kommit på 1950-talet. Det var en socialassistent som räddade henne från att bli slumbarn. Det gjorde att hon kunde bli intellektuell och författare. Därför är jag vänstersocialdemokrat i synen på välfärdsstaten. Men i synen på formella rättigheter är jag liberal. Liberalismen är den enda av de klassiska ideologierna som tar maktproblemen på allvar, och säger att makt måste begränsas och kontrolleras. Jag tillämpar den premissen också på ekonomisk makt. Jag är motståndare till ett samhälle där en liten minoritet ärver ett dominerande inflytande generation efter generation, och där underklassen saknar chans att växa i livet.
    MG: Hur ser du på EU?
    AR: EU uppstod därför att européer efter kriget insåg att de måste hitta en struktur som hindrade de stora länderna från att börja kriga med varandra. Och med undantag av Balkankriget har vi aldrig haft en så lång period av fred i Europa som under mitt liv. Därför är jag EU-anhängare. Övergripande politiska strukturer är nödvändiga eftersom affärer spelar över gränserna. Men de sociala motkrafterna är fortfarande instängda i nationalstater. Spelplanen måste öppnas över hela fältet. Och det kräver en annan typ av offentlighet än den vi har. Det är tidskrifter som Ord&Bild och 00TAL som står för intellektuellt gränsöverskridande idag.

Satansverserna och uppståndelsens orsaker
MG: Hur ser du på konsten idag? I inledningen till kapitlet "Estetik och Politik" i Trans Europe Express ställer du mot Walter Benjamins tankekorn "Fascismen innebär politikens esteticering. Mot detta sätter vi estetikens politisering" frågan: "Men är botemedlet mot esteticismen att politisera konsten?" Är den frågan aktuell idag eller skulle du ställa
den annorlunda? Hur passar etiketten politisk konst på ett verk som Satansverserna?
    AR: Satansverserna (1988) är i viss mening ett politiskt konstverk eftersom den kom att utlösa en politisk motreaktion. Men den är politisk i en helt annan mening än i den konventionella formen av politisk konst; den gestaltar de existentiella frågorna i estetisk form. Jag har haft två hjälpmedel för att förstå vad Satansverserna egentligen handlar om på djupet. Det ena är den syriske filosofiprofessorn Sadiq Al-Azms essä "The Importance of Being Earnest – About Salman Rushdie", som han skrev redan 1990. Där sätter han in Satansverserna i ett historisk sammanhang med upprorskonst som börjar med Rabelais och fortsätter fram till Genet. Hans poäng är att man i väst inte förstår att Satansverserna har precis samma innebörd i relation till den muslimska världen som till exempel Joyces Odysseus har i den västerländska litteraturhistorien. Odysseus hade en revolutionerande inverkan på föreställningen om vad konst var för någonting på 1920–30-talen i Europa. Även den utsattes för censur; den frisläpptes inte i USA förrän genom ett domstolsbeslut 1936. Al-Azm menar att båda de här böckerna visar att man som författare kan använda alla symbolsystem fritt, även de religiösa. Det stämmer överens med min utgångspunkt i tonåren, det vill säga Bertrand Russell-perspektivet. Jag erkänner storheten i de religiösa berättelserna, men jag erkänner inga föreställningar om gudainspiration och jag erkänner inte makten hos personer som säger sig vara utvalda tolkare av Guds vilja. Den sortens maktutövning är jag stenhård motståndare till, oberoende av religion. Sadiq Al-Azm menar att Satansverserna är en frigörande kraft i förhållande till islam; plötsligt ser människor med författarambitioner vad man kan åstadkomma. Det spelar ingen roll hur mycket Khomeyni eller någon annan försöker säga att man inte får behandla koranen så. Sadiq Al-Azm menar att i och med den här romanen har Rushdie öppnat ett källflöde som aldrig mer kommer att kunna täppas till.
    MG: Finns det exempel på efterföljare till Satansverserna, nya författare som gör liknande uppror mot islam?
    AR: Absolut. Just nu pågår ett antal liknande strider. Den syriske författaren Hayder Hayder gav ut en roman i början av 1990-talet som nu plötsligt har blivit en stor stridsfråga i Egypten. Fundamentalister har attackerat boken på samma premisser som de använde mot Satansverserna. Men egyptiska författarkolleger till Hayder har publicerat ett öppet brev där de säger att de står bakom Hayders sätt att skriva och att de som angriper honom får angripa dem också. I den muslimska världen idag finns intellektuella och författare som är villiga att riskera sina liv för att uppnå konstnärlig frihet.
    MG: Tror du att det är Satansverserna som har inspirerat Hayder?
    AR: Kampen för konstnärlig frihet har pågått i mer än tusen år i den muslimska världen. Omar Khayyam, som levde i slutet av 1000-talet, är det mest kända av flera tidigare exempel på icke-troende författare. Under 1900-talet har konflikten eskalerat. Dit hör att nobelpristagaren Naguib Mahfous 1994 utsattes för ett mordförsök. Fatwan mot Rushdie har öppnat frågan i en vidare utsträckning. Och Sadiq Al-Azm är lika hemmastadd i bägge kultursfärerna, han skrev sin doktorsavhandling om Kant, västerländsk filosofi är hans undervisningsämne, och han är den som har drivit Rushdie-frågan hårdast i den arabiska världen. Han var själv utsatt för en fatwa för 30 år sedan, vilken han bestämde sig för att trotsa.
    Sadiq Al-Azm anspelar på en Oscar Wilde-pjäs i titeln på sin essä om Rushdieaffären, och det är nog ingen tillfällighet. Oscar Wilde är för mig en författare som kanske mer än någon annan i sin generation spelade på gränsen mellan det estetiska och det samhälleliga. I den stora brevessän som han skrev under sin tid i fängelset, "De profundis", reflekterar han över rätten att använda den religiösa symboliken som inslag i en fri konstnärlig gestaltning. Han beskriver Jesus som en konstnärlig banbrytare, en symbolskapanade människa som kan och bör befrias från de gudomliga anspråken. "De profundis" kan läsas som en programförklaring för rätten att sekularisera religiösa texter, så som Rushdie gör med islam i Satansverserna. I mitt föredrag "The Outsider in Our Midst: Speaking Earnestly About the Rushdie Case", som jag höll i Mainz på ett seminarium om exillitteratur, avslutar jag med en jämförelse mellan Rushdie och Wilde utifrån den utgångspunkten.
    Min andra viktiga tolkningsnyckel till Satansverserna är en essä av den iranska litterturforskaren Haideh Daragahi. Hon har bott i Sverige i 16 år. För tio år sedan skrev hon en essä på engelska som heter "Satanic Verses As Literature". Hon struntar i den politiska diskussionen och frilägger istället uttrycksformer och symbolik i romanen. Hennes slutsats är att Rushdie använder mytologin i Satansverserna som en metafor för att beskriva hur Muhammed stod vid en korsväg, där ett alternativ hade varit att erkänna att det var han själv som hade hittat på historien. Han hade kunnat bli en författare i sekulär mening. I samma ögonblick som han valde att koppla berättelsen till det överjordiska vann han makt, men stängde inne symboliken. Daragahi menar att Satansverserna gestaltar den arketypiska konflikten mellan den kollektivt burna, religiösa myten och den personligt berättade skrönan som författaren själv skapat. Den senare är universellt frigörande, eftersom var och en kan ta den till sig, njuta av den och dra lärdomar ur läsningen utan att bli påtvingad sanningar med anspråk på evig giltighet.
    Människan är beroende av berättelser som är samlande och inspirerande, som handlar om de svåra frågorna om liv, död och kärlek. Religion erbjuder en berättelse och litteratur en annan; de är två vägar vid samma vägskäl, den ena är stängd och den andra är öppen. Den ena står för underkastelseestetik, den andra motståndsestetik för och spänningen dem emellan har funnits under hela mänsklighetens historia.
    När jag föreläser om konstnärlig yttrandefrihet brukar jag ibland påminna om att de religiösa gränslinjerna har funnits på nära håll även i sen tid. Hannu Salamas roman Midsommardans förbjöds 1968 av Finlands Högsta Domstol. I domen ingick att hela upplagan skulle förstöras. Och i svenska riksdagen la 103 kristna riksdagsmän fram en motion som krävde likartade åtgärder i vårt land. Aftonbladet angreps hårt för att man hade publicerat ett kapitel ur romanen. Affären glömdes därför att president Kekkonen ingrep politiskt och undanröjde domen.
    MG: Vi kommer ihåg att Strindberg och Fröding utsattes för censurmål och vi tror att det ligger hundra år tillbaka, men det gör det inte.
    AR: Ja, och religionen är tyvärr på uppgång. De utopiska ideologierna, som exempelvis kommunism, är i själva psykologin religiösa och lånar i hög grad ett kristet tolkningsmönster med föreställningar om förlösning och slutlig befrielse. Den här formen av kvasireligiösa ideologier har fyllt ett existentiellt behov. Men eftersom de inte längre har bärkraft får religionerna allt större inflytande. Rushdie-erfarenheten har förstärkt min vilja att kämpa emot religionens anspråk på att styra tillvaron. Den kampen kommer att vara en väldigt viktig del av min dag och mitt liv. I Sverige hörs starkare krav på att vi ska skydda invandrarkulturerna, vilket jag inte har någonting emot, men vi har slutat diskutera vad religion egentligen handlar om. Religion som maktfaktor är lika förtryckande, oberoende av vem det är som bär den, vilken kultur man än kommer ifrån.
    MG: Att visa hänsyn mot andra kulturers fundamentalism är bara att stärka fördomarna och öka intoleransen. Mediebilden av Rushdie-affären var att det var en kamp mellan västerlandet och den muslimska världen.
    AR: Ja, fast så var det inte alls. Det var en strid mellan två värderingshorisonter, där den ena bestod av de som tar den sekulära frigörelsen på allvar, inte minst på det konstnärliga området. De stridbara personerna fanns inte i västerlandet utan i den muslimska världen. Sadiq Al-Azm är den främste av dem, Faraj Sarkohi en annan. I Sverige återfanns de i hög grad inom den iranska minoriteten. Haideh Daragahi fick bitarna att falla på plats och jag förstod varför Satansverserna blev Khomeynis främsta måltavla; gestaltningen träffar rakt i solar plexus på ett maktsystem.
    MG: Genom författare som Rushdie kommer insikten om att skapandet har möjlighet att spänna vidare än det rent politiska, och om att konsten kan på djupet förändra människan. Makten blir hotad av en sådan estetisk praktik, liksom av modernt tänkande. Det har kanske inte tidigare funnits några författare i Iran som spelat en sådan upprorisk roll?
    AR: Det har funnits åtskilliga, till exempel Sadeq Hedayat, som begick självmord i början av 1950-talet och Ahmas Schamloo som dog i juni i år. Makten blir hotad av konst som ger individer självständiga insikter. Har man muslimsk bakgrund är det lättare att betrakta Satansverserna som ett frigörande konstverk. Rushdie-affären gjorde att jag insåg hur inihelvete provinsiell jag själv var som intellektuell. Jag kunde tro att jag var en hyfsat bildad person men jag kunde leva tills jag var över 40 år utan att ens förstå att jag inte visste ett skit om islam.
    Det märkliga med Iran är att det de senaste hundra åren har pågått en strid om demokratiska rättigheter, vilken har varit centrerad kring att få en sekulär författning. Vid ett flertal tillfällen har försöken gått om intet: exempelvis i början av 1900-talet och i början av 1950-talet,. Det gäller även den författning som man började skriva när man sparkat ut shahen, och som Khomeyni sedan kom och lade ett religiöst lock på. Men det har att göra med att demokratiskt tänkande, inklusive inspirationen från modernismen som konstnärlig hållning, också har funnits i Iran under de här hundra åren. Faraj Sarkohi, som jag räknar som en av mina närmaste vänner, är mer beläst på västerländsk litteratur än vad jag är.
    MG: Han är ju litteraturkritiker.
    AR: Ja, men inte bara det. Han har haft starkare drivkrafter att gå på djupet. Min läsning är framförallt från den tyska och anglosaxiska världen, medan han har en bredare bas.
    MG: Vad är det exceptionella med Satansverserna?
    AR: Satansverserna har en så stark symbolik att den får en alldeles speciell laddning. Men det nya ligger i att litteraturen idag är globaliserad, att en roman kan bryta sig loss ur den nationella ramen och plötsligt läsas överallt och på olika sätt.
    MG: Det är nog delvis där som det hotfulla ligger. Satansverserna var en föregångare, och nu är den banbrytande för många andra som kommer att skriva liknande slags litteratur. Därför gör de totalitära regimerna allt de kan för att förbjuda litteraturen och förfölja författarna. Hösten 1998 mördades flera framstående författare i Iran.
    AR: Jo, samtidigt som jag tror att Internet gör att dagarna är räknade för system som det iranska. Det finns ingen möjlighet längre att hålla en kultursfär stängd, vilket den här typen av system bygger på. Därmed inte sagt att det blir en fredlig avveckling av det hela.

Medierna, makten och ägandet
MG: Det är två år sedan du avgick som chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter. Orsakerna bakom ditt beslut var ägarnas försök att köpa Svenska Dagbladet, den sekretessparagraf som infogats i ett förslag till ditt nya anställningskontrakt samt frågan om rätten för fria skribenter med anknytning till Dagens Nyheter att få representeras av upphovsrättsorganisationen Alis. Om du inte redan hade haft befattningen som Dagens Nyheters kulturchef, skulle du kunna tänka dig att ta jobbet idag, tror du? Om den som hade haft tjänsten som chefredaktör och kulturchef avgått efter 16 år av samma skäl som du.
    AR: Det är svårt att säga. Det är möjligt att jag hade bedömt det på ett annat sätt om jag hade tillhört en annan generation med en annan erfarenhet än min. Med mina nuvarande utgångspunkter och värderingar skulle jag absolut inte göra det. Jag skulle aldrig acceptera de förändringar som genomförts eller var på gång, till exempel försöket att köpa Svenska Dagbladet.
    MG: Även om du aldrig hade haft en liknande position?
    AR: Därför att det inte motsvarar de utgångspunkter som jag har och som vi pratade om tidigare. Jag lämnade den här rollen på grundval av flera faktorer. En av dem var att familjen Bonnier tillät att Marieberg från början av 1990-talet utvecklade sig till en uppköpare av tidningar. Det hade man de ekonomiska resurserna till att göra redan på 1950-talet, men man valde att hålla sig till de två tidningarna Dagens Nyheter och Expressen. Man startade Dagens Industri, men den låg utanför tidningsföretaget.
    MG: Lät man bli att köpa av moraliska skäl?
    AR: Ja, och politiska, man ville inte utmana socialdemokratin. Sedan blev det plötsligt helt annorlunda och kulmen på detta var när familjen, tre månader innan jag slutade, gjorde den riktigt stora förändringen – som jag inte alls tycker har diskuterats i Sverige i den utsträckning som det skulle förtjäna. Familjen köpte ut alla andra aktieägare i Marieberg och införlivade tidningsföretaget med det inre ägandet. De två grenarna i familjens ägande var tidigare särskilda ifrån varandra; och när jag kom in i bilden upprätthöll familjen en mycket tydlig boskillnad mellan dem. Det fanns mycket starka, oberoende styrelseledamöter på Dagens Nyheter som familjen inte kunde styra. Då var styrelsens ordförande Jan Wallander inte en familjemedlem. Han var styrelseordförande i Handelsbanken, och han är en viljestark intellektuell person. När folk frågade mig hur pass mycket familjen Bonnier styrde så har jag kunnat säga att Dagens Nyheter och Expressen var självständiga enheter i förhållande till familjen, i synnerhet Dagens Nyheter. Det var mycket tydligt ännu under 1980-talet, att man i nyhetsbevakningen kunde skriva om familjen Bonniers affärer som om det vore vilket företag som helst. I andra länder är sådan publicistisk självständighet sällsynt i den här typen av dynastiskt ägda tidningar.
    MG: Var det en självständig styrelse?
    AR: Den siste som jag betraktar som helt självständig, som familjen inte hade någon möjlighet att påverka hur han skulle bete sig, var Hans Gunnar Axberger, som var min allierade under striden om köpet av Svenska Dagbladet. Han har lämnat styrelsen, nu finns såvitt jag förstår ingen självständig person kvar där inne. Fram till början av 1990-talet fanns Sven G Svensson, som kom ifrån Sparbanksföreningen och som själv var författare, samt juristen och samhällsdebattören Gustaf Petrén. Deras uppgift i styrelsen var att företräda icke Bonnier-ägda aktier, och de var fullständigt orubbliga. Folkpartisten Ingemar Mundebo som kom in i styrelsen på 1990-talet, var däremot en total vindflöjel. Hans metod vid konflikter brukade vara att först säga en sak som fick en att tro att han tagit ställning i en viss riktning, och sedan i samma replik utveckla ett lika sammanhängande resonemang om motsatt uppfattning. Sedan bad han att styrelsen skulle fortsätta diskussionen så att han så småningom skulle få en full bild av frågan. Så var det under kampen om Svenska Dagbladet. Det var ett å ena sidan och ett å andra sidan. En politiker, helt enkelt, som anpassar sin ståndpunkt efter hur valvinden blåser. Hans Gunnar Axberger såg till att det trots allt blev principresonemang när viktiga frågor skulle avgöras. Han är en klartänkt jurist med samhällsengagemang som inte var det minsta rädd för att punktera de luftballonger som släpptes över bordet. Om jag jämför nivån på de styrelsemöten som hölls under de sista åren som jag var med, med nivån på de styrelsemöten som hölls på 1980-talet, är det inte samma bolag överhuvudtaget. Olof Lagercrantz har berättat hur de ledande representanterna för de olika familjegrenarna ofta träffade varandra och arbetade fram en gemensam hållning före styrelsemöten då man skulle avgöra komplicerade eller kontroversiella frågor. Man lät inte konflikter mellan familjegrenarna utspelas i styrelserummet. När det fanns självständiga ledamöter tvingade dessa fram en äkta diskussion om premisserna för ett beslut. Idag har systemet slutits. Ingen har inblick i hur familjen på inre möten bestämmer att de ska göra med det ena och det andra. När Dagens Nyheter, det som sedan kom att kallas Marieberg, var ett börsnoterat företag kunde jag själv, om jag så ville, köpa en aktie och gå på bolagsstämma och ställa vilka frågor som helst.
    MG: Hur gick det till under mötena när man diskuterade köpet av Svenska Dagbladet? Då var du ju tvungen att vara tyst offentligt.
    AR: Det var parodiska styrelsesammanträden. Affärsledningen var stenhårt inställd på att driva igenom affären. Olika familjemedlemmar var villrådiga. Med sedan höll de sina inre möten och så var plötsligt alla eniga. Eftersom jag var bunden av bolagslagen i min roll som styrelseledamot kunde jag inte göra frågan offentlig. Men däremot deltog jag intensivt i diskussionerna under sammanträdena. Hela affären sprack som tur var.
    MG: Var finns det plats för den fria kulturjournalistiken och samhällsdebatten idag? Är den i dagens Sverige möjlig att bedriva i dagspressen och i övriga medier som drivs av vinstintressen?
    AR: Det finns fria kulturskribenter. Men på Dagens Nyheter har möjligheten till fri kulturjournalistik de facto minskat, eftersom kulturchefen idag är underställd en politisk chefredaktör och en icke opinionsbildande chefredaktör som dessutom är tidningens direktör. Idag har alltså Joachim Berner den övergripande ekonomiska makten, vilken också i sig är ett styrmedel. En i sanning fri kulturredaktion eller skribent måste kunna gå på tvären emot intressen inom den egna tidningen, man måste kunna ta upp kontroversiella saker, relatera till det, driva en linje som träffar ömma punkter. Det kräver en jävligt stark psykologi hos den som ska göra det.

Bonniers försökte avsätta Ruth
MG: Vad anser du om att Ingrid Elam accepterade tjänsten som Dagens Nyheters kulturchef?
    AR: Jag var glad för det, eftersom jag har stort förtroende för Ingrids förmåga till självständighet.
    MG: Men hon accepterade ju villkor som för dig var totalt oacceptabla?
    AR: Ägarna utnyttjade tomrummet när jag försvann och kväste kulturredaktionen. Den kämpade hårt för att bevara sin självständighet men inte fick mycket stöd från andra kulturredaktioner när striden blev offentlig. Jag skrev tillsammans med bland andra Jesús Alcalá, Carl Adam Nycop och Henning Mankell en artikel på Dagens Nyheters debattsidor ett halvår efter det jag avgått, om ägarnas beteende i den frågan. Det var innan Elam kom in i bilden. Hon har sagt att hon accepterade jobbet därför att hon fick uppfattningen att man tänkte göra om chefredaktörssystemet till en övergripande huvudredaktör och sedan skulle ledarredaktion, kulturredaktion och allmänna redaktionen vara jämställda under den nivån. Hon tolkade det faktum att man tillsatt en ny politisk chefredaktör som ett löftesbrott, att man alltså hade frångått idén om en ensam huvudredaktör.
    MG: Tror du att det länge funnits planer på att förändra chefredaktörssystemet? Har det någonsin gjorts försök att avsätta dig?
    AR: I början av 1990-talet gjorde ägarna och koncernledningen klart för mig att man tänkte lägga kulturredaktionen under allmänna redaktionen, att kulturchefen alltså inte längre skulle vara chefredaktör utan underordnas Christina Jutterström. Och man ville pressa mig att acceptera detta. Jag kallades till möte i Bonnierhuset där inte bara styrelseordföranden var min motpart utan alla de tunga namnen i Bonniersläkten och koncernens vd Bengt Braun. Syftet var nog att visa tyngden i kravet. Jag tror att de insåg att de skulle få leta fram en annan kulturchef. Efter tre månader skrinlade de planerna. I efterhand fick jag höra att de före det här försöket hade diskuterat att lägga kulturredaktionen under ledarredaktionen, och att Svante Nycander hade varit mycket begiven på detta. Sedan hade man bestämt sig för att det var Christina Jutterström som bäst kunde hålla ordning på kulturen. Men för mig blev förspelet med ledarredaktionen aldrig mer än hörsägen.
    Efter det trodde jag att saken hade avlysts. Men 1996 fick jag istället propåer om att ändra innehållet i mitt chefsredaktörskontrakt. Man ville få in en sekretessparagraf som skulle begränsa vad jag fick skriva om företaget. Jag vägrade. Det ledde till en diskussion både muntligt och skriftligt, som inte var avslutad när jag lämnade Dagens Nyheter sommaren 1998. Det försöket att belägga mig med munkavle var också en av anledningarna till att jag slutade.
    MG: Var det många som tackade nej till att efterträda dig som kulturchef?
    AR: De hamnade i en väldigt besvärlig situation där personer som de försökte locka till det här jobbet hoppade av. Det blev en symbolkamp mellan koncernledning, representanter för ägarfamiljen och kulturredaktionen som höll på att gå åt fanders, helt enkelt. De hade flera personer som de var i långt gångna förhandlingar med, och som backade ur just på grund av den konstitutionella förändringen att kulturredaktionen underställdes de bägge andra chefredaktörerna.
    MG: Det var flera som tackade nej, inte bara Johan Öberg?
    AR: Ja, det var flera som i inledande förhandlingar tackade nej.
    MG: Efter Elam har Henrik Berggren blivit kulturchef. Är det ett säkrare kort, kommer han att finna sig tillrätta i den kulturchefsroll som nu har inrättats?
    AR: Henrik Berggren är en person med bred förankring både på tidningen och i kulturredaktionen. En person som är omtyckt, och som har en förmåga att överbrygga motsättningar. Valet glädjer mig, för jag uppfattar Berggren som en självständig och moraliskt tänkande person. Blir det tryck för att styra honom kommer vi läsare nog att få veta det. Men jag avundas honom inte, det är en jobbig sits.
    MG: Göran Greider kanske är för starkt profilerad åt vänster och för aktiv debattör för att ledningen skulle ha kunnat tänka sig honom som kulturchef?
    AR: Ingen i familjen Bonnier frågade varför jag lät Göran Greider börja skriva på Dagens Nyheters kultursidor. Däremot kom det från folk på allmänna redaktionen, även i ledande ställning, frågor om varför jag tog in en sådan vänstersocialdemokrat. Att det fanns ett slags självcensursinställning på den egna tidningen gjorde mig väldigt förbluffad, liksom att det skulle finnas en gränslinje för vilken typ av skribenter som skulle vara regelbundna medarbetare i Dagens Nyheter. Det säger också någonting om vilka psykologiska gränser som finns på en tidningsredaktion.
    MG: Så det fick du kritik för? Var det bara i början?
    AR: Det kvarstod som ett frågetecken. Det konstiga är att jag hade andra medarbetare som stod långt till vänster om socialdemokratin utan att ifrågasättas på samma sätt. Det verkade vara just detta socialdemokratiska hos Greider som var det verkligt kontroversiella, liksom det faktum att han var knuten till den etablerade arbetarrörelsen men stod till vänster om den officiella politiken.
    MG: Det är det som skiljer honom från de andra.
    AR: Det är också det som gör honom väldigt nyttig, som gör att han verkligen behövs på en tidning som Dagens Nyheter. Men kritiken mot honom kom inte uppifrån, utan från sidan. Man ska inte glömma att kulturredaktionens självständighet är viktig också i förhållande till den egna redaktionen. De konflikter som jag hade i sidled, om ifrågasättandet av artiklar och skribenter, var betydligt fler och svårare än de som jag hade med familjen Bonnier. Bortsett förstås från de stora frågorna som handlade om riktningen för hela företaget och som så småningom gjorde att jag gick.
    MG: Hur skulle du sammanfatta dina insatser på Dagens Nyheter? Blev det som du väntade dig? Vad lyckades du med, och vad misslyckades du med?
    AR: Jag hade ingen aning om trögheten i strukturerna när jag började på Dagens Nyheter. Hade jag vetat att jag skulle bli kvar där i 16 år så skulle jag nog inte ha tagit jobbet. Jag hade räknat med max fem-sex år. Och på en punkt var det ett stort misslyckande. När vi gjorde Kultur & Nöjesdelen 1989 hade jag hoppats att Dagens Nyheter skulle bli en plattform för en övergripande konstnärlig kritik som behandlar nyskapande populärkultur lika seriöst som elitkulturen. Jag lyckades aldrig överbrygga blockeringen, och Ingrid Elam ställdes inför mentala barrikader som jag hade lämnat efter mig. Det andra misslyckandet är att jag inte förmådde förankra kulturjournalistikens rätt till särart i hela Dagens Nyheters redaktion. Det blev revirstrider av det hela, och där bär jag själv en del av skulden. I den mån jag är nöjd med något handlar det om öppningar mot omvärlden, och att intellektuella med invandrarbakgrund ska ha plats i offentligheten.

Kritik mot kritiker
MG: Jesús Alcalá var väl också starkt ifrågasatt som skribent under din tid?
    AR: Ja, här förekom ett starkt tryck på mig. Ifrågasättandet av Jesús Alcalá hade många dimensioner, men inte minst utrikesredaktionen var väldigt upprörd över att Alcalá skrev om till exempel Balkankriget. Det fanns ett slags försök till gränsdragning; kulturredaktionen skulle inte gå in på utrikesredaktionens område och skriva om utrikespolitiska frågor.
    MG: Men annars har det ju varit många artiklar kring utrikespolitiska frågor under din tid?
    AR: Jag böjde mig självfallet aldrig för det trycket. Men det riktades inte bara mot mig utan också mot de redaktionssekreterare som var tvungna att vara med på möten där sådana frågor kom upp. Jag fick inte alltid veta alla påtryckningsförsök. Det blev en laddning i förhållande till utrikesredaktionen, så vi var tvungna att ordna ett regelrätt möte för att reda ut konflikten. Där stod det ganska klart för mig att man på utrikesredaktionen mer eller mindre ville korsförhöra Jesús Alcalá om hans avsikter, insikter och inställningar i olika frågor. För mig har hans arbete varit själva sinnebilden för en sant självständig journalistik av ett slag som vi nästan inte längre har i Sverige. Han bestämmer sig för att en viss fråga är oerhört viktig och sedan tar han reda på allt som är relevant om ämnet för att skriva om det från sin personliga utgångspunkt. Det är vad kulturjournalistik handlar om. Kulturjournalistik är inte endast kultur i snäv mening. Det är ett sätt att som journalist ta självständig ställning, och sedan också bära konsekvenserna genom att lägga fram det i offentligheten. Du blir emotsagd och om det visar sig att du har fel så drabbar det dig personligen. Den så kallade allmänjournalistiken bygger istället på att man gömmer sig bakom en ansvarig utgivare. Man är ett redskap snarare än en i offentligheten självständig person. Istället för en sant opinionsbildande, självständig genomtänkt journalistik, så har vi fått tyckjournalistik, kolumner och sådant som bara skenbart är en motsats till nyhetsjournalistiken. Jesús Alcalá och Maciej Zaremba är de två journalister under min tid på Dagens Nyheter som jag är mest stolt över att ha hjälpt till att lyfta fram. Bägge två, var och en på sitt sätt, har fördjupat detta personliga sätt att skriva om tidens viktiga frågor.
    MG: Båda har icke-svensk bakgrund. Kanske är det därför som de vågar rycka masken av svenska myndigheters och företags maktmissbruk, och gå till botten med offentliga lögner?
    AR: Jag brukar säga att de är svenskar med blandad bakgrund. I politisk mening är de helt och hållet svenskar i och med att de är delar av den svenska offentligheten. Men den blandade bakgrunden gör att de ofta har haft en förmåga att hitta egna frågeställningar och infallsvinklar.
    MG: För att publiceras måste man tillmätas tillräcklig status och betydelse. De vågar till och med riskera denna status.
    AR: De är två mycket modiga personer. Risktagandet med den sortens journalistik är att du lägger fram väldigt laddade anklagelser. Visar det sig finnas avgörande felaktigheter i sakinnehållet i det du påstår, så drabbar det dig själv och din trovärdighet som skribent. Både Jesús Alcalá och Maciej Zaremba har som journalister förmågan att arbeta enligt den klassiska journalistiska metoden, att gå igenom ett mycket stort underlag och sedan vaska fram kvintessensen. Men sedan lägger de inte bara fram så kallad fakta, utan förmedlar också sin tolkning av dessa fakta. Det är där de skiljer sig från annan undersökande journalistik. Det ger ett stort ansvar åt redaktionen som publicerar artiklarna, eftersom redaktionen också måste vara beredd att ta emot invändningar och motsägelser. Jag tycker att både Alcalá och Zaremba håller en väldigt hög moral. De politiska slutsatser som de har dragit kan man sedan ha olika uppfattningar om beroende på vilken politisk utgångspunkt man har. Zarembas artiklar om tvångssteriliseringen måste väl sägas vara bland det mest kontroversiella som publicerats i en svensk dagstidning på senare tid, just därför att det går in i kärnan av den svenska välfärdsmodellen. Även om man i mitten av 1970-talet erkände att det var felaktigt, gick man inte vidare till nästa fråga: Vad gör vi med kvinnor som genom åren har steriliserats och tvingats att leva med konsekvenserna av övergreppet? Ger vi dem någon kompensation, någon symbolisk upprättelse? Bör de politiskt ansvariga uttala en ursäkt?
    MG: Vad åstadkom artiklarna? Var det så att de kvinnor som blev utsatta för tvångssterilisering fick skadestånd som en direkt följd av Maciej Zarembas artiklar?
    AR: Ja, det var först när konfrontationen uppstod som en följd av artiklarna som man kände sig tvungen att tillsätta en utredning om det här. Det var först det som gjorde att de här kvinnorna tillerkändes rätten både att få en ursäkt och en ekonomisk kompensation. När socialdemokrater har kritiserat artiklarna så har de kringgått den frågan, de har istället enbart betraktat det i den övergripande politiska meningen. Om det är en rättvis bild eller inte av vad som var motiven på 1930-talet till att man genomförde tvångssteriliseringarna, om de var rasistiska eller inte. Det är en politisk fråga som man visst kan diskutera, men den grundläggande moralfrågan om hur man behandlade de drabbade kvinnorna hade inte journalistiken i Sverige drivit innan Zaremba skrev artiklarna. Jag får erkänna att jag själv i mina medieledande positioner varit blind för den moraliska frågeställningen.

Chefredaktörernas förlorade heder
MG: Åter till Jesús Alcalá. Hur ser du på Dagens Nyheters behandling av Alcalá-affären? Jag såg en liten notis i Dagens Nyheter om att du hade gjort en JK-anmälan.
    AR: Tillsammans med Robert Hård, som är Svenska Helsingforskommitténs anställde jurist, och hans hustru Jenny Wessblad har jag skrivit en begäran att justitiekanslern ska utreda om det har förekommit läckor mellan åklagaren i Alcalá-utredningen och medier, framförallt Dagens Nyheter, särskilt gäller det tidpunkten för husrannsakan. Det är en rättsäkerhetsfråga att det inte läcker från en polisutredning eller en åklagarutredning medan den pågår. Vi har bett justitiekanslern att utreda om åklagaren har uppträtt otillbörligt. Jag är väl inte särskilt optimistisk om att han kommer att göra det, för jag tycker inte att det svenska rättssystemet är särskilt pålitligt i det här avseendet. Det räcker att ha läst Wilhelm Agrells stora artikel i SydSvenska Dagbladet, de artiklar som Jesús Alcalá själv har publicerat i Svenska Dagbladet och inte minst Leif Ericssons genomgång i Ordfront nr 7–8/2000, för att enkelt konstatera att mycket relevanta kunskaper om bakgrunden till anklagelsen har undanhållits Dagens Nyheters läsare. Det betyder att i publicistiskt avseende så är den här affären, helt oberoende av den juridiska skuldfrågan, ett mycket allvarligt övergrepp. Om man framför en anklagelse av det här slaget mot en person, och det sedan visar sig att det finns kompletterande fakta som kan ge en annan bedömning både av motiv och händelseutveckling, så har man ett publicistiskt ansvar att förmedla dem till tidningens läsare. Det är både en etisk plikt i förhållande till den person som läsarna annars får ett annat intryck av, och en fråga om hederlighet i förhållande till läsarna. Du ska som läsare kunna skaffa dig en egen bild, men då måste du ha tillgång till relevanta fakta. Det är mycket allvarligt att principdiskussionen om både rättssäkerhet och pressetik framförallt har drivits i SydSvenska Dagbladet. Och att inte Joachim Berner som Dagens Nyheters chefredaktör, ansvarig utgivare och verkställande direktör, känner sig tvingad att göra en principiell diskussionsartikel där han förklarar sina egna motiv som ansvarig utgivare, såsom tidigare chefredaktörer har varit tvungna att göra när den egna tidningen har blivit angripen eller ifrågasatt. Men Joachim Berner representerar en ny typ av chefredaktör, en som avstår från att skriva principiellt upplagda artiklar. Jag kan inte avgöra om orsaken är brist på vilja eller brist på förmåga, jag konstaterar bara faktum.
    Det är en förändring av hela tidningsklimatet att tillsätta chefredaktörer som inte i den egna tidningen deltar i den offentliga diskussionen. Expressen råkade i sitt mer eller mindre slutliga haveri på grund av att man hade tillsatt en chefredaktör, Erik Månsson, som inte heller var beredd att diskutera principiellt. Han gjorde en fatal felbedömning med kör-ut-dem-serien, och var sedan oförmögen att föra en brett upplagd principdiskussion om misstaget. Bo Strömstedt räddade Expressen vid flera tillfällen genom att han hade den vilja och förmågan. Det glöms ofta bort att hans på ytan framgångsrika chefredaktörsperiod höll på att sluta väldigt illa i och med den så kallade spelskandalen, där han var tvungen att gå in och diskutera både principiellt och juridiskt för att upprätthålla tidningens trovärdighet. Han vann den kampen, men det krävde en enorm ansträngning, och hans skrivförmåga var nog en avgörande faktor. Chefredaktörsrollen handlar egentligen om att du sätter dig själv som pant för tidningens fortlevnad. Det betyder också att om tidningens rykte allvarligt skadas, även om det inte är du själv som är upphov till problemet, så måste du vara beredd att lämna tidningen för att ägare och anställda ska kunna säga: Nu har vi rensat luften, nu fortsätter tidningen under en annan ledning.
    MG: Månsson fick sluta och sedan var det inte mer med det. Men Joachim Berner, hur är hans ställning? Varför är det ingen som kräver hans avgång? Det är väl ingen omöjlig utveckling av Alcalá-affären att den slutar med Berners avgång?
    AR: Det kan inte jag bedöma. Det beror på hur rättegången avlöper och om huruvida publicistiska felgrepp leder till ett tryck i offentligheten. Jag kan bara konstatera att Dagens Nyheter har valt att inte förmedla relevanta fakta om bakgrunden till affären till sina läsare.
    Aftonbladets övergrepp är ännu grövre. Det har drabbat den stackars 21-årige journalisten som lockades in i spelet om nazistgruppen. Dan Josefssons artikel i ETC om bakgrunden till den affären ställer Aftonbladets redaktionsledning, framförallt Anders Gedin, i ett fullständigt avslöjande ljus. Om inte det är en avgångsfråga så förstår jag inte vad som är det. Men det har inte lett till någon upprördhet eller till någon allmän diskussion i offentligheten, endast till små blänkare här och var. Det skarpaste uttalandet har kommit ifrån polisens informationschef Claes Cassel, som ju var en av de inblandade. På Dagens Nyheters debattsida 29/5 2000 skrev han en artikel där han var stenhård mot Aftonbladets redaktionsledning, och uttryckte sin upprördhet över att tvingas vittna i rättegången mot den unge journalisten. Han beskrev honom som ett offer i ett maktspel, och jag håller med honom.
    MG: I nr 7–8 av Ordfront stod det om en annan tidningshistoria. Linus Brohult dömdes till ett års fängelse för att han i Ekologisten bland annat skrivit om hur man med socker och grus saboterar en vägmaskin. Fallet blev inte ett tryckfrihetsmål eftersom tidningen kopieras. Även denna historia har mötts av tystnad i offentligheten, när den egentligen borde leda till ett ramaskri. Brohult väntar nu på att få sin sak prövad av Svea hovrätt.
    AR: Linus Brohult-fallet visar nog också på att det börjar finnas en underjordisk offentlighet som inte räknas som legitim i termer av yttrandefrihet. Taket sänks för yttrandefriheten när det inte längre finns en offentlighet som upprätthålls av självständiga medborgare utan alltsammans fått karaktären av representation och maktspel. Tidningarna har slutat kritisera varandra, med kulturredaktionerna som ett sista undantag. Men yttrandefriheten handlar inte bara om lagar. Den bygger också på en ständig diskussion där meningar byts med varandra, också i frågor om var gränserna ska sättas. Rättssystemet påverkas av hur den diskussionen förs.
    MG: Det råder självcensur, och detta är väl ett av många symptom på ett förändrat samhällsklimat?
    AR: Det är ett beklagligt och synligt symptom. Vi befinner oss numera långt ifrån att tänkande individer bär upp offentligheten. De är istället kuggar i maskinerier.
    MG: Idag ägs huvuddelen av den svenska pressen av tre familjer: Bonnier, Schibsted och Stenbeck. Det är främst i någon av dessa familjers tidningar som unga skrivande journalister kan hoppas på att bli anställd. Det är bestickande. Något måste göras för att motverka monopoliseringen och att det skrivna ordet blir en koncernegendom.
    I en diskussion om mångfalden i svenska medier i våras talade Tomas Lappalainen om att annonsörerna för tidningsbranschen tenderar att bli viktigare än läsarna. 80 procent av pressen är borgerlig samtidigt som 50 procent av folket är socialdemokrater. När en borgerligt tidning är störst på en ort får den flest annonser och när en socialdemokratisk tidning är störst får den borgerliga tidningen ändå fler annonser. Man söker alltså hellre rika läsare än fattiga läsare. Lappalainen lade fram tre konkreta förslag. 1. Att lagstifta mot ägarkoncentration. 2. Att kraftfullt expandera presstödet till det dubbla eller fyrdubbla för att motverka tidningsdöden. 3. Att beskatta reklamen hårt.
    Vad är din inställning till hans förslag, och varför har socialdemokraterna sålt ut sina opinionsbildande plattformar? Vad får detta för följder för åsiktsspridningen och det politiska klimatet i Sverige?
    AR: Jag stöder gärna förslaget. Vi behöver definitivt en lagstiftning mot ägarkoncentration, och om man skulle kunna öka presstödet med inkomster från en reklamskatt, så gärna för mig. Sydsvenska Dagbladet får gärna subventionera Arbetet för att säkra konkurrensen i Malmö. Men mångfalden är redan borta. Vi har tre stora privatägda domäner där familjen Bonnier har en sofistikerad tradition när det gäller pressägande, men som nu snabbt är på väg att upplösas. Framförallt genom att Bonnier upphävde sin egen inneboende begränsning att hålla tidningarna avskiljda från resten av ägandet, och att inte göra medieägandet för stort.
    I Bonniersfären ingår nu Dagens Nyheter ett nätverk av tidningar som Marieberg har köpt upp i Sverige inklusive samtliga kvällstidningar förutom Aftonbladet. Familjen har redan förlorat sitt förtroendekapital på den punkten – det gäller för övrigt också deras bokutgivning. Sedan har du Stenbeck som är en nyckfull, råbarkad person som använder sitt ärvda kapital på ett ur kapitalistisk synpunkt mycket skickligt sätt, men som inte har ett uns av förståelse för mediers självständighet. Det är hans nycker som bestämmer hela verksamheten. Och sedan har du Schibsted som ställer hänsynslösa lönsamhetskrav på sitt svenska ägande. Såvitt jag förstår håller de nu på att beröva Svenska Dagbladet dess viktigaste symbolkapital – att den ska vara en kvalitetstidning.
    MG: Vad ska vi göra nu när de gemensamma samtalsrummen håller på att försvinna? Hur ska de fritt tänkande skribenterna återerövra sin ställning?
    AR: Jag tror för min del att Internet är ett kompenserande forum på gott och ont. Det är inte möjligt att fullständigt stänga offentligheten. Den som är ute och cyklar publicistiskt, som Berner och Gedin, får räkna med att det kommer ut uppgifter om vad de gjort som kan bli ganska drabbande. Dan Josefssons artikel är just ett exempel på det. ETC har en relativt liten upplaga men finns också tillgänglig på nätet, så artikeln har kunnat läsas av den som är intresserad. Det sprider sig. Jag tror också att vi kommer att få se nya fora. De kommer att växa fram på olika sätt, och nätet blir förmodligen en av de viktigaste förmedlingslänkarna.
    Man måste återskapa en ambitiös plattform i offentligheten. Det vi skulle behöva är att saker som nu till exempel ryms i 00TAL också återfinns i en bredare offentlighet, till exempel kvalificerade kommenterande veckotidningar som vi saknar i Sverige. I Danmark har de Weekendavisen. Danmark är ett intressant exempel på ett land med ett halvdussin tidningar med ganska hög ambition, varav tre är rikstäckande med ungefär samma upplaga. För att återknyta till Tomas Lappalainen, den danska socialdemokratin valde ju en annan linje än den svenska, man valde att behålla sin huvudtidning Aktuelt. Man investerade ungefär 100 miljoner i att göra om den tidningen till en stiftelse som står fri i förhållande till ägarna. Jag tror att det nätverk av tidningar och tidskrifter som finns idag är en sorts mylla som så småningom skulle kunna mynna ut i en bredare offentlighet, kanske via nätet. Jag tror att det kommer att finnas en efterfrågan på personligt skriven kvalitetsjournalistik. Den skulle jävlar i mig behövas.
    MG: Är individualismen motståndets fiende? Har alla kollektiva visioner gått i graven? Tidskrifter och små förlag samverkar inte utan är väldigt utspridda. Alla vill ha en egen tidskrift, alla vill ha ett eget förlag och det förekommer nästan aldrig några väsentliga debatter ens mellan de mest framträdande kulturtidskrifterna.
    AR: Det kollektiva för mig handlar om att man återfår ett historiskt perspektiv på det som man idag tar för givet. Inget av det vi tar för givet i form av friheter är för evigt givet. Inget av det som vi tror är det normala tillståndet i ett samhälle är egentligen normalt. För att illustrera vad jag menar: frihetens villkor i västerlandets historia har liknat det som människor i Iran nu kämpar med. I Sverige hade vi ett likartat tillstånd fram till för ungefär hundra år sedan och under andra världskriget anpassade vi oss efter Tyskland.
    Min poäng är att vi tar för givet att ett fungerande civilt samhälle med ett regelsystem för hur myndigheter och maktsfärer får bete sig är det normala tillståndet. Trots att det här århundradet borde ha lärt oss motsatsen. Om du talar med någon som har överlevt Förintelsen, så kan denne sällan förmås att tro att det som vi betraktar som det givna och självklara är ett givet och bestående tillstånd. De har upplevt hur alla regler upphävts i ett samhälle som strax dessförinnan föreföll vara högutvecklat och civiliserat.
    MG: Det förekom maktövergrepp och censuringripanden även i Sverige som strider mot allt sunt förnuft, mänskliga värden och mänskliga rättigheter. I artiklarna om Sverige under andra världskriget visade ni det i Naziguld-bilagan i Dagens Nyheter hösten 1998 i artiklarna om Sverige under andra världskriget.
    AR: En av de artiklarna var skriven av Göran Blomberg, arkivarie på Stockholms stadsarkiv, som hade gått igenom brev ifrån andra världskriget som säkerhetspolisen hade registrerat. Breven visade att svenska företag 1941 ägnade sig åt att arisera sina företag i en utsträckning som ingen hade undersökt. Framstående företagsledare var i början av 1940-talet beredda att skriva brev till sina tyska kontakter och säga: vi tar stora steg i rätt riktning, och vi kommer även att arisera på ledningsnivå. Tre eller fyra år tidigare skulle det ha uppfattats som ett fruktansvärt övergrepp.
    I ett samhälle som det svenska, som ändå formellt fortfarande var en demokrati, var det möjligt att inifrån undergräva medborgarrätten, eftersom hela föreställningen om vad som var normalt började förskjutas. Om man inte har en historisk kunskap om hur man har nått fram till ett tillstånd där det här kan uppfattas som normalt, så riskerar man att tappa viljan att försvara det. Om saker och ting undergrävs, om till exempel ägarstrukturen i förhållande till medier påverkar grundfaktorer som friheten i offentligheten, då krävs det en återerövring av offentligheten. Det krävs att människor tar ställning och det krävs framförallt att de människor som förvaltar makten angrips som individer. Det är inte strukturer utan personligt ansvar det handlar om. De personer som inte uppfyller den roll som de själva har anspråk på att bära ska pekas ut.
    Om vi tar Aftonbladet-historien – jag återkommer till den för jag tycker den är väldigt allvarlig. Vad Dan Josefsson gör är att han pekar ut Anders Gedin och hävdar att han ljugit om bakgrunden till nazistaffären. Gerdin måste ge oss en chans att avgöra om Josefssons skildring är sann eller inte. Inte bara hålla käften om det. Och är det så att han håller käften, så måste det finnas en plikt hos de som bär den svenska offentligheten att ställa frågan: Varför svarar han inte?
    MG: Kan det vara så att chefredaktörernas förlorade heder har att göra med att de blivit förblindade av sin makt? En del skulle hävda att man måste befinna sig utanför strukturen man bekämpar för att verkligen kunna göra motstånd mot den. Du är själv en inflytelserik opinionsbildare i medie-Sverige. Vad anser du om det faktum att det kan finnas unga intellektuella som ser dig som en del av det etablissemang som de vill göra motstånd mot?
    AR: Psykologiskt finns det en gräns för motståndet när man själv utövar makt. Men paradoxen är att man också kan använda makten som en frihetsfaktor. Olof Lagercrantz vilja att släppa fram Vietnamdebatten hjälpte mig och många i min generation att göra motstånd vid en tidpunkt när vi själva inte hade makt Med Lord Actons tes att all makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut, stämmer med min erfarenhet av hur jag själv har fungerat. Jag hade maktpositioner i medievärlden under 25 år, från det år jag fyllde 30. Jag lärde mig mycket om självcensurens psykologi på stora institutioner. Om man driver principfrågor hårt, riskerar man att komma på kant med människor som man ska fortsätta samarbeta med. Och det gäller både uppåt och neråt i hierarkin. Jag gjorde många kompromisser med mitt samvete för att slippa undan konflikter. Den psykologiska gränsen till korruption passerar man när man förväxlar sig själv med maktpositionen. Min räddning låg i att jag levde med en kvinna som var brutalt ironisk mot mig när jag alltför tydligt gick upp i rollen. Lena var satiriker också på hemmaplan. Men jag såg inte hur fångad jag hade varit förrän jag hade lämnat Dagens Nyheter. Jag tillhör fortfarande etablissemanget, så risken för hemmablindhet finns kvar. Men jag har givit mig själv ett löfte: jag vill aldrig mer bära en officiell maktposition.

Munkavle på kulturen
MG: Du har en väldigt negativ syn på hur kulturklimatet utvecklats, mot bland annat bristande offentlighet. Du har också uttryckt en stark kritik mot Hannu Olkinuoras strävan att begränsa kulturredaktionens självständighet på Svenska Dagbladet.
    AR: Kulturklimatet idag är sådant att Hannu Olkinuora tillåts försöka göra sitt övergrepp mot tidningens kulturjournalistik, utan en stor allmän diskussion, trots att 130 framträdande personer, av vilka bara ett fåtal är anställda på Svenska Dagbladet, skrev ett öppet protestbrev. Det faktum att tidningens förre chefredaktör, Gustaf von Platen, var en av de drivande kritiken borde rimligen ha gjort att det tillmättes en symbolisk betydelse. Men det blev snarare betraktat som ett slags besynnerlig maktstrid på Svenska Dagbladet. Varför skriver inte chefredaktörer i andra tidningar artiklar om detta? Jo, därför att kulturmaterialet betraktas som en kuriositet. Det tillmäts inte en allmän symbolbärande betydelse. Men det är nog inte bara språkproblem som gör att Olkinuora inte kan skriva, utan det är något fel i hans intellektuella förmåga. Han förstår inte vad han, som chefredaktör för en tidning som Svenska Dagbladet, bär på för tradition. Den startade som en kulturbärande tidning. I en intervju i Hufvudstadsbladet säger han öppet att han inte tycker att kulturredaktioner ska kunna avvika från tidningens politiska linje. Detta har inte fått någon uppmärksamhet i offentligheten, trots att det är ett uppseendeväckande yttrande som inte bara så kallade kulturjournalister borde reagera på.
    Man ska inte glömma att Bo Strömstedt och Anders Ehnmark blev avhyvlade av sin egen tidnings ledarsida samma dag som deras namn förekom på ett Vietnam-upprop i Dagens Nyheter 1965. Och det är bara ett av flera exempel. Expressens hållning i Vietnamfrågan är bortglömd, men Sara Lidman och andra skrev viktiga artiklar även på Expressens kultursida. Bo Strömstedt var villig att använda kultursidan på ett sätt som stod i diametral motsättning till tidningens officiella linje. Om vi utgår från Olkinuoras definition av kultursidor skulle Vietnamdiskussionen ha varit omöjlig.
    MG: Vilka i det rådande kulturklimatet gör motstånd idag?
    AR: Jag håller Peter Luthersson räkning för att han tog strid i den här frågan. Det var viktigt inte bara för honom, utan en symbolisk fråga med vidare innebörd. Det är precis samma slags strid som den som har pågått på Dagens Nyheter. Och Luthersson vann, åtminstone i den akuta striden.
    MG: Man kan säga att Svenska Dagbladet förde sin kamp bättre? Att man gjorde bättre motstånd på Svenska Dagbladets kulturredaktion?
    AR: Än så länge. Om tidningen har en chefredaktör, som på fullt allvar kan säga att det är fel att kulturredaktionen kan publicera artiklar som går på tvären mot tidningens egen linje, så är kulturredaktionens ställning på Svenska Dagbladet helt och hållet förknippad med att Peter Luthersson finns kvar. Det finns ingen säkerhet i den ställningen eftersom traditionen inte har någon förankring hos tidningens egen ledning och inte heller hos dess norske huvudägare. Min egen redaktion gjorde ändå ett tappert och organiserat motstånd under det halvår som gick innan Ingrid Elam tillsattes. Problemet var att man inte fick stöd i offentligheten. Det fanns en deprimerande skadeglädje över att de här förmätna figurerna på Dagens Nyheters kulturredaktion äntligen fick klart för sig att deras betydelse inte var lika stor som de själva hade trott. Man såg inte betydelsen av att kulturredaktionen hade haft sin självständighet.
    MG: Det är onekligen så att Dagens Nyheters kulturredaktion har haft en stark ställning som Sveriges mest inflytelserika kultursida. Hur erövrade den sin självständighet? Vad har familjen Bonnier betytt för utvecklingen av kulturmaterialet? Och hur har Bonniers förvaltat sitt förtroendekapital?
    AR: Familjen Bonnier är ett eget kapitel i svensk 1900-talshistoria som i stor utsträckning ännu är oskrivet. Det är en förläggarfamilj som har varit verksam i Sverige sedan 1830-talet, och som under ett antal generationer mycket målmedvetet har byggt upp en väldigt framgångsrik affärsverksamhet där familjemedlemmar har varit inbegripna i kärnan av verksamheten, och inte bara förvaltat eller njutit frukterna av kapitalet. De har tjänat pengar på att skapa förutsättningar för en litterär frihet i Sverige. Enskilda familjemedlemmar har haft avgörande betydelse för moderniseringen av Sverige och det konstnärliga uttrycket. Strindberg hade sina problem med familjen, men i det stora hela så har de varit på rätt sida i avgörande konfliktskeden. De har varit villiga att ta risker; har de upptäckt ett författarskap som de som individer tror på, så har de kunnat ge ut det även om de inte kunnat förutsäga om och när det ska börja ge avkastning. Pär Lagerkvist är kanske det tydligaste exemplet. Han var en sann modernist som var svårsäljbar, men en investering som sedan gav full pott, men det tog lång tid innan den gjorde det.
Det var på 1920-talet som familjen Bonniers fick det dominerande inflytandet i Dagens Nyheter. Kulturmaterialet var på inget sätt självklart på 1910-talet under Otto von Zweigbergks period, eftersom Dagens Nyheter var på fel sida i till exempel Dreyfusaffären. Svenska Dagbladet var på rätt sida. Under det första decenniet av 1900-talet var Svenska Dagbladet den avancerade estetiska plattformen i Sverige, sedan blev den mera konservativ. Kritikern Fredrik Böök kunde göra litteraturen betydelsefull, men samtidigt var han i många avseenden estetiskt konservativ. Under första världskriget gick Svenska Dagbladet allt kraftigare åt höger i nationella frågor. Dagens Nyheter var en bra motvikt politiskt, men inte på det estetiska området. Det var familjen Bonnier som gjorde det möjligt att bygga upp en regelbunden kulturbevakning. Man rekryterade Torsten Fogelqvist som politisk redaktör, men han var egentligen mera en kulturredaktör. Han hade den dubbla rollen som opinionsbildande chefredaktör som både skrev ledare, litteraturrecensioner och opinionsbildande artiklar i allmänna ämnen, och sedan hade t