Allt om nr 9/10»

Fler texter i Arkivet»

Köp 00TAL nr 9/10 i vår Butik»

Landet inom oss

Av Per Wästberg

Fundamentalismen avskyr skrivandets gränslöshet och söker tvinga fritänkarna till underkastelse. För den trängde författaren blir litteraturen hans enda hem.

Litteraturen riktar sig mot erfarenheter som inte kan mätas eller vägas. Den säger att människan inte kan definieras helt och hållet och sålunda inte heller användas som ett redskap av andra. Ingen geometri, regering eller databas kan kartlägga människans behov. Därför är varje konstverk frigörande. Därför har det censuren i hälarna. Därför ägnas så mycken energi åt att motarbeta och förinta bräckliga ting som politiskt opassande fantasier, tankar och språk, samt deras skapare.

Exil är där du inte hör hemma, i en del fall som Brodskys till exempel, blir exilen ett hem och man söker inget annat. Litteraturen kan ge oss ett hemland, ett fosterland av känslor och minnen. Vi känner igen allting där, och rösterna ger eko mot andra röster. Tahar Ben Jelloun skriver, fritt översatt: ”Vårt fosterland är en bok, en blå dröm i historiernas hav, en fantasi som utspelar sig på många språk. Vårt land är en ensamhet som vi lämnar varje morgon på tröskeln till ett stort hus som vi aldrig kommer att bo i för det har ingen adress, vårt land finns inom oss.”

V S Naipaul svävar mellan himmel och jord i en depression så snart som han avslutat en bok, eftersom hans enda hem är hans egen litteratur. Drömmar om helhet, om logik och ordning drömmes bäst i exil. För många av oss är litteraturen det enda ställe i alla samhällen där vi – för att citera Salman Rushdie – "i vårt eget huvuds hemliga rum kan höra röster som talar om allt möjligt på alla tänkbara sätt. Skälet till att detta privilegierade område säkerställes är inte att författare vill ha absolut frihet att säga och göra vad som behagar dem. Det är att vi, läsare, författare, medborgare, generaler och heliga män, behöver det där lilla till synes obetydliga utrymmet. Vi behöver inte kalla det heligt men vi behöver komma ihåg att det är nödvändigt."

Fundamentalismen avskyr det fria spelet med symboler, skrivandets gränslöshet – antingen det gäller fundamentalismen hos konservativa amerikaner eller ortodoxa judar eller algeriska, afghanska eller iranska former av islam eller den etnocentricitet som förbjuder andra språk och traditioner.

Fundamentalism innebär att gå tillbaka till ursprunget och stanna där. Den står för grundskriften och efter den – inga fler böcker. Eftersom de varierande fundamentalisterna har varierande skrifter som de alla anser vara den enda sanna boken skriven i eld eller huggen i sten, strävar de efter att förgöra varje rivaliserande bok. Man vill förstena det slingrande, mångsidiga, framåtglidande liv som utgörs av bokstäver på ark och förändra dem till fysiska objekt som inte får vidröras eller betraktas.

Goda författare presenterar aldrig en enda sanning. Ingen är helig, till och med Gud är bara en lång kedja av historier. Det är detta som fundamentalisterna inte kan förlåta Rushdie eller någon som betraktar religionen som en personlig skatt och inte som en politisk måttstock. Stor konst är en geigermätare som registrerar skälvningar i samhällslagren. Den som nedvärderar konst kastar bort upptäckarinstrument och bereder väg för bokbål.

Nya språkvanor förbereder nya upptäckter och världen börja gnistra och viska. Författare tar med läsare till okända världar för att de ska få erfara och förstå snarare än kolonisera och äga. Om de har någon uppgift över huvud taget, är det att peka på alternativa vägar, en ny berättelse, en icke officiell historia.

Den fatwa som ådömdes Salman Rushdie 1989 kan ses som en order åt oss alla att skriva i överensstämmelse med en viss tolkning av moral och politik. Jag säger ”viss” för litteraturen saknar inte moral men den värnar sin frihet att utforska och undersöka moralen, att upptäcka, utan fara för konsekvenser, hur lojalitet och förräderi byter plats, hur sanningen uppnås genom kunskapen, att lögnen är lika kraftfull.

Just så som totalitära regimer stympar människor, så manipuleras språket till sterila klichéer och blir en väv av lögner. Vi vet alla hur ord som Folkens demokratier, Kongos demokratiska republik eller Kristna värden användes för att förvränga verkligheten och släta över barbariet.

Den ocensurerade fantasin är ett obehagligt område med dolda landminor. ”Litteraturen behöver inte frihet, den är frihet”, sa Heinrich Böll. Ingen regering, inget samhälle kan göra anspråk på att ge litteraturen vad den redan har. För det finns i Konsten en hemlighet, något som inte kan spåras eller uttryckas i enkla ord. Därför hotar Konsten det samhälle som vill mästra och mönstra sina medborgare. Den totalitära staten kan inte tillåta privata förbindelser.

Kulturens löfte – i den öppna utforskande betydelsen av begreppet, ligger i dess förmåga att oförhindrad av regler skapa bilder av ett samhälle av medvetenhet eller av ett samhälle som ännu ej förverkligats. Kulturen kan levandegöra och frambringa alternativa former av social tillvaro. Att se den på det sättet är att betona kulturens befriande kraft och dess mål skulle då vara att skapa möjligheter för alla att uppleva sig som utvecklande och växande mänskliga varelser.

Vårt förhållande till konsten får inte styras av stela tolkningsmodeller. Inför ett konstverk är du alltid medskapande. En auktoritär definition av konst – liksom av religion – kommer att tvinga oss till underkastelse. Det är ingen tillfällighet att nyskapande konst är det mest hatade uttryckssättet i de auktoritära systemens ögon.

Frihet är inte bara frihet från restriktioner och tvång. Lika viktig är friheten att åtaga sig engagemang, att kunna axla bördan av aktiv solidaritet och ansvar när kolleger blir hotade eller fängslade eller när konsten sätts på svältkost eftersom en del regeringar känner att folk skulle låta sig nöjas med vad som nuförtiden kallas snabbmat.

Frihet existerar när du kan välja en möjlighet bland många. För att frihet ska vara verklig måste den ställas inför en annan människas medvetenhet och vilja, denna person blir på samma gång gränsen för och källan till din frihet. Så snart som vi försöker påtvinga andra vår personlighet blir friheten tyranni.

En tro, säger Isaiah Berlin, är ansvarig "för massakrer på individer på de stora historiska idealens altare – rättvisa eller framsteg eller rent av friheten själv. Detta är tron på att det någonstans i det förflutna eller i framtiden, i en himmelsk uppenbarelse eller i en individuell tänkares sinne skulle finnas en slutgiltig lösning."

Frihet och förståelse, självbestämmande och solidaritet, individualism och universalism, nationallitteratur och världslitteratur – i PEN kompletterar dessa motsatser varandra. Och därav följer att förföljelse och isolering av någon författare i något land är en skam för alla nationer. Inget gemensamt gott kan grundas på en gemensam lögn och den lögn som sprids av många stater och byråkratier är den att det inte finns någon sanning i drömmarna, poesin och fantasin.

Per Wästberg är romaförfattare, poet, essäist och ledamot i Svenska Akademien.

Butiken»
arkivet»