 |
|||||
|
Fler texter i Arkivet» Besök gärna vår Butik»
|
|
|
||
|
|||||
|
|||||
|
| Peka på fotnötterna för att se texten. |
|
Ur 90TAL nr 27 - 1999
Att tillföra poesin möjligheter-Om Stig Larssons poesi
Den diskussion som kunde ha uppstått i kölvattnet av Larssons inlägg är mer aktuell än de ljumma reaktionerna tyder på. Larssons poäng gled undan i uppståndelsen. Det handlar om att seglivade institutionella sätt att behandla författarskap på håller på att föråldras. De traditionella distinktionerna för att skilja mellan bra och dåligt, nyskapande och konventionellt, har fått ordentliga problem att tillhandahålla en trovärdig estetik – man tycker mycket men saknar hållningar. (fotnot 3) Kategorier som postmodernism och avantgarde är kitsch, ingen kan säga vad kvalitet är, och det saknas kritiker som grundligt tar itu med problemet – kapplöpningen med nästa deadline blir en munkavle på tanken. När en författare tar upp temat går rollerna snart i spinn. Misstroende härskar i alla led. Generellt måste den konstsyn som kommer till uttryck i den offentliga behandlingen av litteraturen finna helt andra sätt att överleva på om den ska matcha det paradigmskifte som är på väg att inträffa; med andra ord måste vokabulären bli mer livsduglig om inte allt ska sugas ner i en mainstreamlitteratur. I sak har detta mycket att göra med Larssons författarskap; på samma sätt som författarskapet sätter begreppen om skönhet, litterär form och människovärde på sin spets, så att dessa storheter inte kan försvaras utifrån gårdagens normer och moralbegrepp, kan inte kontraktet mellan kritiken och litteraturen manifestera sig som livsdugligt förrän läsningen återupprättas.
Man kan också sila fram följande essens av Larssons utspel: diskussionen om överdriven polering av texten, det släta, förfinade. Det är på sin plats att den diskussionen återupprättas. De flesta betydande poetiker från vårt århundrade har på olika sätt drivit konfrontationspolitik gentemot förfining som blint vidareförande av tradition. Att Larsson tar upp diskussionen på ett så vanskligt sätt, istället för som ett uppbyggligt seminarietema, är möjligen en fördel. Han hävdar att skicklighet är en författares stora fiende. Polering och överdriven duktighet skapar frånvaro av friktion i texten, stilen konsolideras, konserveras. Genom erfarenhet har författaren blivit så medveten om varje detalj i skaparprocessen att han vet exakt vilka knappar man ska trycka på för att erhålla de rätta effekterna. En överdrivet genomarbetad text blir resultatet, skriven av en som kan alla knepen, en meningsfull text som inte bjuder motstånd mot sig själv. Kan man inte motverka sina starka sidor blir man slav under dem. Larssons utspel pekar på att allt arbete som måste utföras för att en text alls ska bli värd pappret den är skriven på, kan tippa över, det slutar med något som är alltför genomarbetat, tråkigt, och följaktligen inte värt ett skit. Det är få som offentligen tänker sådana tankar: Den danske poeten Per Højholt är ett undantag, han problematiserar detta att han har fått så mycket erfarenhet. Det är rejält gjort. Han har skrivit om att ha så mycket hantverk inombords att han måste jobba mot sig själv, mot kvaliteten. Men problemet ligger också i det offentliga mottagandet av böckerna, att författarna får upprepa sig utan att möta en motreaktion. Författarna blir heliga kor. Allt accepteras, repriser, slapphet. Det handlar om att sätta förståelsen på spel. Men med det menar jag inte att Larsson är någon svår poet. Det är han inte. Men hans poesi är en utmaning för hur man diskuterar poesi. Man kan säga, och det är väl något sådant som kan bli nästa argument, att det i kritiken finns en inarbetad lydighet. Det verkar som om de egentligt kritiska regleringsmekanismerna är oönskade. Därmed kan man lätt slå fast att det uppstått en stor ihålighet. (fotnot 4) Och vakna läsare möter den med misstänksamhet. Någonstans i mottagarapparaten uppstår det i farlig omfattning ett begreppslöst förakt för allt snacket om litteraturen. En ilska utan insikt om att det är förfiningen som är problemet. Förfiningen är problemet. Larssons utspel kan tolkas som ett påstående om att en författare inte bara behöver upparbeta en känslighet gentemot språket, utan också det rakt motsatta; brutala övergrepp mot språket; förmåga att bryta tvärt mot begåvningen, en destruktiv förmåga att kunna ge skrivandet nog motstånd för att undvika att dikterna upprepas, samma sak om igen med pyttesmå förändringar. Den goda begåvningens habitus vägrar att låta sig förföras av sig själv. Det handlar inte bara om hur ett författarskap utvecklar sig och ska läsas, att författarskapet skapar sig egna kvalitetsnormer – som hela tiden bryts ner och utvecklas, internt och externt – utan om hur ett författarskap ska och bör läsas. I vissa fall är habitus också en läggning som är svag för det som bryter. Dikt som skyr konventioner som för till "kvalitet". Det är bland annat ett veritabelt motstånd mot kvalitet som har fört Larssons författarskap dit det hamnat.
Larssons diktsamlingar är vackert formgivna, och har varit likadana under många år: omslaget är av mjuk, präglad kartong, tvåfärgat. Mot den heltäckande bakgrundsfärgen står Larssons egna penseldrag som "omslagsmålning": papperets färg nr. 2, ett slags signatur. Penseldragen träffar så slarvigt att det nästan blir pretentiöst. En huvudangelägenhet här är att visa, att med Likar och Matar och Natta de mina vidgade Larsson de litterära föreställningarna om hur ett litterärt jag (i form av en otrolig mängd medvetandeformer, olika tilltalssätt, inte bara inom pronomenets grammatiskt definierade område) kan beskrivas och representeras. Hans litterära repertoar har växt succesivt med dessa böcker, så mycket att en genomgång som denna inte kan göra full rättvisa åt författarskapet. Begreppet trovärdighet är viktigt för detta jag. Först och främst är Larssons förtjänst att ha genomfört en nästan vetenskaplig undersökning av medvetandets mekanismer, minnet, förträngningarna. Denna poesis förtjänst är att ha infört ett nytt tonfall. Det är inte lite, för om man plöjer igenom allt vad modernismen har hittat på, skulle det inte finnas mycket kvar att pröva. Dikterna bärs fram av en önskan om att genomskåda den fåfänga som uppstår i författaren när han sätter sig ner för att skriva; viljan till prestation, till att vara kritisk, smart, vara en som genomskådar; han vill genomskåda viljan att genomskåda, men inte vara en av dem som går omkring och drömmer om att bli rå och hänsynslös, så cynisk att allt kan knuffas utför stupet. För sånt håller inte i längden. Här är ett utdrag från dikten "Cauterets" som handlar om Vasilij Kandinskij (ur Matar):
Vilken sorts poesi finner man i Larssons böcker? En poesi som tar fatt i det som har varit förträngt från den poesi vi haft, en poesi med krav på att läsas på ett visst sätt. Men innan de kravens metod ska beskrivas, först några klassifikationer av retoriken, vad det är som särpräglar hans poetiska metod och stil. De är ordrika dikter, ofta vidlyftiga. De kan löpa över flera sidor, han har utarbetat en fast uppställning på 30–35 rader på varje sida. Layouten är ovanlig: antingen är versraderna mycket långa (13–14 ord!) eller också består de av bara ett eller två ord. Olika radlängder står blandade, utan att det ord som står ensamt är placerat så med orsak, efter prioritet. Layouten är avhierarkiserad, eller slumpartad, vilket tar bort harmonin. Det är en orolig uppställning, den har drag av impulsiva infall och Larssons hangups vad gäller grafiska verkningsmedel. Och det är störande, fult. Läsaren finner varken snygga, raka marginaler eller poesi med klassiskt utseende, utan ständigt dessa grafiska verkningsmedel som framhäver, understryker. Skrik och skrål. Det är så långt från poesiapati som det går att komma. En annan vanlig emfas sker i repeterandet av det som ett demonstrativt pronomen refererar till, att både tinget och pronomenet "den/det" varje gång måste upprepas, fördröjas – med detta smör på fläsket som inte har med själva föreställningen att göra, och även om syftningen är otvivelaktig: som om det inte var nog med det demonstrativa pronomenet. För den larssonska rytmkänslan är det inte det. Inte utifrån viljan till en sådan liksom–precision. Men det är en problematisk vilja. Den skjuter ting framför sig och ut till sidorna. Som om det att nämna något dubbelt vore att vända sig för att lyssna efter en bivalör som kunde ge en annan association, eller att nomenet innebar en helt annan upplevelse än pronomenet. Exempel på grafiska emfaser: "För även om du SKRIKER – även om / du GAPAR / OCH SKRIKER OCH / FÄKTAR MED ARMARNA – fortsätter jag tänka..." Skriftbilden bryts ideligen med grafiska element som stora bokstäver, kursiv stil. Detta vittnar om ett närvarande temperament, ett framförande, en röst som kan höras, oavsett vad dikterna handlar om, man tycker sig höra poeten läsa dem högt för sig själv vid arbetsbordet. Som om skriften hatar tanken på att en nyans kunde undslippa läsaren. Men ändå är Larssons stil inte övertydlig. Det som sägs är för tankeväckande och obekant. Det finns alltid ett mervärde som gör det möjligt att missförstå allt, att gå vilse mellan innebörd och patos. Det är exalterade utbrott. Det finns också en annan vanlig emfas hos Larsson: "Ska den mörka lilla gatstumpen komma / från en film? Det / är jag / säker på att den inte gör. Nej! Den / kan inte komma från en film, omöjligt att den, ja, – / helt / omöjligt att ... Nä, / den kom inte från en film. Den kom inte från / en film. – Nä. / Näe." (Fotnot 5) Frenesi. Han älskar att säga dessa näe. Detta småpratande skapar en helt egen plasticitet i Larssons språk. En markör för den som känner till hans stil: nu är han inne på nåt. Insisteringar: i Matar finns det otaliga argumenterande ja och nej. Kandinskij undrar om han är vemodig där han går i sin exil i Pyrenéerna, men "Nej – han ryckte till. Det här var inte... – Nej, nej, nej! – /Han skakade på huvudet – och log (...) Det här var inte vemod! Det här var ... Det här var NÅGOT ANNAT – NÅGOT / HELT ANNAT ... Ja'a." Språket är muntligt. Det är inte svårt att uppfatta den tolkande stämman. (Fotnot 6) Det är ofta ett jag som talar i dem, en direkt ton, vänd till läsaren: dikterna vet att de är dikter, de är metadikter. Det är ett jag med kroppslukt, kroppsspråk, ibland hotande. Jaget utmärks av en total brist på försiktighet eller ärevördigt beteende. Dikterna uppvisar en preferens för småord, ord som inte har att göra med framställningen i dikten, utan med atmosfären, röstens engagemang – det kunde lätt anses överflödigt. Det kryllar av sånt som med moraliska övertoner kallas tingeltangel, som om poesin försökte sminka bort pubertala finnar. I Larssons dikter finns gott om bosch, strunt, irriterande förekomster. De är inte perfekta. Bakom varje ord finns ett myller av talimpulser. Sedd på det viset är Larssons stil ett sätt att uppfatta, erfara världen. |
Det här är en mycket komplex dikt. Det sätts ord på en flyktig, nästan ogripbar livskänsla. Från en ton som i början verkar ambivalent och aggressiv; ett angrepp på dikt som sådan och ett utbrott som nästan vittnar om ett självförakt därför att det kunde betyda att vara emot livet, slår det efter hand över i en melankoli över att inte kunna ta steget fullt ut i den diktsfär som gjort allt för att neutralisera höghet. Steget ut till vad? Både till excessen och till trösten – till det som sipprar igenom från en god text: en närvaro. En text är ingen kropp, som vissa tror, och därmed finns det heller inte någon (kropps–)värme till tröst. Titeln kan förstås som en önskan att säga något strängt personligt, något självbiografiskt, en vilja att berätta något om sig själv, men man luras av den sarkastiska öppningen. Dikten får en sarkastisk prägel av orden ska/man/alltså – att det opersonliga man, som jaget instiftas i, motvilligt gick med på detta, i en ritual, genom att ta ordet, detta att "man alltså ska göra så att någon blir glad". Att skriva skulle liksom handla om det. Det skapas en parallellitet mellan att han en gång ”äcklades” av mjölk, och nu äcklas av att skriva för att uppnå Kvalitet. Den potentiella livsförnekelsen i att "äcklas" av mjölken han drack som barn, blir en lös identifikation som man bara kan närma sig metonymiskt, en persers rus (Rumi? Rumis fylla är tema också i "Cauterets" i Matar), ett vattendrag, skum – något som har väckt glädje men som nedvärderas i skrivögonblicket; som inte räknas. Efter sarkasmerna i början blir det så allt mer allvarstyngt och mot slutet används till och med ordet ansvar. Dikten är medveten om ett ansvar som den inte förstår hur det ska följas upp, vad det vill säga att göra det. Det eliotska att sammanställa "två begrepp" duger inte, det objektiva korrelatet låter inte något annat sippra igenom i dikten. Ordet ansvar blir ett nästan skakande ord i förbindelse med den vilja till närvaro som upprepningens omöjlighet slår undan benen för. Ett tema kan sägas vara en diskussion om hur skriften kan införliva den situation den skrivs i, hur något större kan exponeras; livet. Om bara någonting kunde få det att "sila" fram – det fastslås att persern som skrev om ruset inte skrev så att skriften fick med situationen; en text kan inte trösta. Men samtidigt bär dikten med sig vissheten om att det krävs av den att den ska "göra några människor glada". Det är ett tungt ansvar, i en melankolisk dikt. Blandningen av raljerande och den fulla vissheten om ansvar blir en stark blandning. Uppmaningen att inte läsa för mycket har också dessa vissheter i sig. Dikten är ur Ett kommande arbete (1991).
En anledning att gå seriöst in i Larssons poesi är för att se hur dikterna utvidgar traditionens och genrens temakretsar. Även om poesi idealt sett kan behandla allt möjligt, vet läsaren att de erfarenheter en dikt kan erbjuda ofta är begränsade. Potentialen utnyttjas inte. Läsaren slås till exempel av att när böckerna Likar och Matar beskriver hur medvetandet erfar hur skildringarna "läser" medvetandet om världen, så uppstår en poesi som är unik, som inte har funnits att läsa förut. Implicit i poesin administreras därför andra lässtrategier. Ett exempel: i de längre dikterna möter man ofta en irriterande auktoritär andraröst som bryter med det jag som hittills haft ordet, denna andraröst tolkar dikten, motsäger jaget. (fotnot 7) Denna andraröst förklarar alltså för läsaren vad han har läst. Borde den det? Genom att pocka på läsarens självständighet, vet jaget att det irriterar. Hur som helst utgör detta en ovanlig organisk materia. Men det finns absolut något auktoritärt hos denna andraröst: man vill inte att dikten ska säga vad man har läst, det kan läsaren utmärkt komma fram till själv. Försöken att hävda sig är irriterande. Men så kan man säga att detta är ett medvetet försök att införa ett oacceptabelt tonfall. Och vad skulle man åstadkomma med det? Jo, eftersom dikten förmodligen vet att sådan auktoritet borde lysa med sin frånvaro i traditionell poesi, är det per definition tal om en vilja att införa ett tveksamt tonläge. Detta tonläge ber om att ifrågasättas; det aktiverar. Man bryter ett tabu när man rör vid den djupt rotade läskonventionen: intimiteten mellan tonläget i dikten och läsaren. Genom att bryta med detta gör dikterna sig utsatta. De är mästare på att göra sig kritikvärdiga, säga: "Kom igen, gå lös på mig." Om kränkningarna överhuvudtaget ska kunna försvaras, måste det vara utifrån en moral som ligger i dikten som sådan. En sorts känsligt tilltal, nånting som "gör upp". Men: lite av Larssons problem här är att dikternas konstruktion av "du"/"läsare" inte stämmer med mig som läsare, det adresserade jaget. Det är en – möjligen lite schizofren – inkongruens som jag inte finner tillräckligt genomtänkt. Duet förvanskas. Om dikten vill vara smartare än sin läsare, är det inte jag som har problem. Det är dikten. Den kan inte gifta sig med sig själv. Detta kan också fungera som svar på kritiken att dikternas kvalitet varierar starkt. Där dikterna bryter från att föreställa till att tolka föreställandet, i det brottet smädar kvaliteten sig själv. Eller den säger att kvalitet ligger på ett annat ställe än i det "litterära". Den tolkning som andrarösten står för är inte särskilt "poetisk" – även om det antipoetiska självklart är en tradition inom retorisk diktning. Och detta återigen är en inte mindre problematisk utsaga – vad betyder den? Det blir omöjligt att tala om estetik utan att lägga vikt vid kvaliteten. Denna andraröst är å ena sidan besvärlig. Men den har också att göra med ett annat drag i den här poesin. Ständigt igångsätts en undersökning av varifrån de föreställningar kommer som dyker upp i skrivandet. Det är en enorm nyfikenhet. Rösterna vill undersöka sitt ursprung i historien, erfarenheterna, de nervösa impulserna, psykologin. En antagonistisk röst som undersöker varför den andre sa det och det, vad upphovet var till den föreställningen, den associationen. Hur intryck och föreställningar uppstår, detta att de är något i kraft av ord, hur de är närvarande i ordens kraft, hur det är möjligt att åstadkomma allt detta. Särskilt dyker det upp föreställningar när man "ska skriva", en situation som undersöks. Det är helt idiosynkratiskt, för det bryter med det som den första rösten börjat säga. Det är oannonserade nivåförskjutningar, illavarslande fokuseringar; ofta mot sånt man skulle tro inte var nåt att fästa sig vid, men som visar sig vara intressant; som om det för andrarösten hela tiden gällde att vara otroligt medveten om att inga poesitraditioner ska göra så att man stryker förbi dessa skärningspunkter i medvetandets funktionssätt. Omtanken om det förbisedda, om associationerna, liknar en hängivenhet. Och den är lite knepig att få tag på, ty detta händer ofta som en ironi mot den första rösten. Om andrarösten i vissa dikter är ett övertramp mot både jagets och läsarens integritet, sker i dessa dikter det motsatta, några stämmor får så stark integritet att de blir egna personer. Blir personifieringar av andra ting i jaget. Man kan tänka så här: jaget ligger i handlingssättet, inte i betydelserna, inte i medvetandet eller neurologin som säger hur handlingen sker. Talorgandonation. Viljan till dialogisering löper som undertext i många av dikterna: ett spökenas mummel med röster från grekiskmytiska gestalter och svenska författare (bland annat Strindberg, Dagerman). Det bör inte döljas att denna problematisering av anföringens pronomen, tvivlets flytande form, möjligen är ett febrilt sökande efter en integritet som ligger ovanför, otillgänglig, icke föreställningsbar, kanske religiös. Det finns i Larssons poesi en stark ambivalens till skrivandet, och det drabbar representationen av ett jag. Skrivandet underordnas genre, en del räknas som kvalitet; när Larsson skriver att han vill befria sig från kvalitet måste det gå ut över fåfängan. Kvalitet är genrens mål, det är naturligt för det skrivna. Men i dessa dikter är växlingen mellan nivåer till för att motarbeta, jaget sätts på obehagliga prov. Ett annat viktigt tema som kan ses i förlängningen av att det är flera röster som talar, är skammen. Skam är inte något vanligt tema i lyrik, men om Larssons lyrik är besatt av att undersöka jaget i ohanterliga situationer, så är det ofta ett skamfyllt (om än inte skuldbetingat) jag: på ett ställe frågar jaget: "Och varför är just ynkliga lilla jag / så oanständig? / Era välbeställda ansikten, närmast chockerade." Jante som beställningsverk, en puerilt mobbande, ironiskt dansande attityd, men hela tiden också något mer, det uppfordrande tonfallet: hör, du! Personen överrumplas, skäms; ett jag attraherat av det penibla, eller som skryter i övermod, uppvärderar sig själv, som påstår sig vilja dra sig själv i vanära. Till exempel dröms det om att på direktsänd tv med ansträngd och kvalfylld stämma säga att "jag skriver bättre än Strindberg och minst lika bra som Ekelöf skrev på sjuklägret." Tonen skulle då inte vara skrävlande utan pinsam. En plump feberfantasi om att förnedra sig, masochistiskt, att utan blygsel göra saker han inte kan stå för; bryta med moralkodex. Det skrivs med skam, i fruktansvärd plåga under frågan hur kan jag stå för nåt sånt? Skam uppstår som botgöring för ironin. Att känna sig eländig, skämmas, har etymologiskt att göra med att vara en annan, med att falla ut ur sig själv. Det finns något i persongestaltningen som inte kan svara för det som jaget sätter ord på, eller att just de orden används. Inte som självkritik, utan något annat. Detta något är inte medvetet, vid medvetande. Därmed kunde det sägas att det inte står jaget fritt att välja identitet, vad det vill identifiera sig med. Det kan varken förväxla sig själv med en annan eller byta ut sig, eftersom det inte besitter sig själv. Om ord är formulerad empiri, är detta inte något som går att erfara. Detta överspända jag har Larsson i en text i Natta de mina (1997) knutit till Freuds begrepp om dödsdrift, han tänker sig att viljan att göra sig dum är ett uttryck för dödsdrift. Dessutom menar han att ingen sedan Freud har sett just detta så starkt som han, Larsson, nu ser det. Han skriver att när han återupptäckte det var det som en splittrad molekyl bands igen; Freud och Larsson, dödsdrift. Synd att Larsson tillför denna tematik en så dödligt pretentiös hållning.
Larssons författarskap, och kanske särskilt dikterna, kan ses i ljuset av hur kvalitetsbegreppet så ständigt utsätts för (försök till) underminering. Få författarskap splittrar läsarna lika starkt och så intressant som Larssons. En sak är att många är avvisande mot allt han skriver, men det bortser jag från. Jag tänker på skiljelinjen mellan dem som tycker om a) prosan och dem som tycker om b) både dikterna och prosan. I Norge är den förstnämnda gruppen stor (relativt sett) och de ställer sig avvisande till hans poesi. Detta skarpa avvisande överraskar mig alltid lite. Kanske därför att jag uppfattar hela författarskapet som mycket enhetligt. Samma argument mot poesin återkommer ständigt. Jag blir alltmer intresserad av vilken sorts läsning som ligger som grund till detta motstånd, vilka förhållningssätt den läser med. Överallt där man läser artiklar om lyrik finns det honnörsord som går igen, ord för inställningar och hållningar till litteraturen. Som sådana blir de sällan satta under diskussion. Det är orden som klassificerar. De ord som ofta klassificerar förståelse av vad en god dikt är, är inte särskilt användbara för att beskriva vari det särpräglade med Larssons poesi ligger. I detta ligger att denna poesis styrka inte utan vidare kan assimileras till kritikens språk. Just detta kan säkert vara plågsamt för författaren, vad vet jag, men det är otvivelaktigt en av anledningarna till att det är meningsfullt att ge sig i kast med texten. Om man skulle sätta upp Larssons poesi mot en (norsk?) läsart, kunde man som utgångspunkt tänka sig en antagonist som kommer med följande invändningar: Larssons dikter är 1) formlösa, 2) de saknar klass, raffinemang, 3) de är vidlyftiga, 4) de är en sorts högtravande prålsjuka, 5) läsaren orkar inte ta in texterna för de verkar så egodyrkande, 6) han odlar perversioner, 7) dikterna tar inte sig själva på allvar. De babblar, slösar ord på oväsentligheter. Dessutom går han för långt. Dikterna präglas för starkt av överdrifter (överdrift är alltså negativt laddat). Många reaktioner riktar sig mot bristen på målinriktning, särskilt anses det oansvarigt att använda ljudhärmande ord, ord som inte har någon syftning. Så snart dikterna flippar ut, spårar ur och flyter in i det som i invändningskatalogen (nr 5) säkert skulle kallas "grums", blir det sätt på vilket vi är vana att värdera förhållandet mellan hur mycket och hur lite som ska sägas i en dikt, satt i karantän. Angående invändning nr 1: de är "formlösa" därför att de har en progressiv tematisk utveckling, det är ett val att inte låta genren bestämma ramarna; det går fram implicit att de har föresatt sig att skriva om sånt som traditionsenligt inte har varit värdigt publicering. De nedvärderar därmed sig själva, de är formlösa av dygd. Om kritiken ofta har priviligierat dikter som håller igen och är "underförstådda" (enligt en kod som liknar reglerna för knapphet i ordspråk) så gäller inte såna privilegier i denna poesi. I en poesi som hemlighetsfullt månar om sin underförståddhet blir tematiken sällan obstinat, utan snarare full av undvikanden och prat kring het gröt. De framhåller ett ideal där poesin undviker stark expression. Mycket kan sägas om Larssons poesi: den är väldigt obstinat, ibland finns där ett tyranniskt tonfall. Det finns ett transparent drag i den. Därför blir det fel att värdera den efter minimalismens smak, läsa in den i det lågmäldas paradigm: en tvångströja. Flera av de nämnda invändningarna måste föras tillbaka på en läsning som är "minimalistisk". Det hävdas att Larssons lyrik inte kan mäta sig med Larssons prosa, och att Larssons tematik kommer mycket bättre till sin rätt när den kan skrivas ut i prosaförlopp. Det är en ingrodd fördom att vissa temata skulle vara mera passande för vissa diskurser, att det skulle smälta samman så perfekt att det kunde sägas finnas ett mimetiskt förhållande mellan genre och tema. Hållningen att prosan men inte poesin kan behandla en viss tematik är ordentligt fördomsfull. Kan det inte lika gärna vara så att det är hållningen till tematiken, mer än till vad som skiljer genrerna, som har förskjutits under läsningen av prosa och poesi? På det sättet att när några värderar kvalitet i den litterära behandlingen av temata först i prosa och därefter i poesi, och bombastiskt favoriserar förstnämnda genres kvalitet, så är det en värdeutsaga, och som sådan måste den begrundas på ett annat sätt. Är vissa temata bundna till bestämda genrer? Vilka måttenheter ska avgöra den graderingen av släktskap, vilken teori bär i sig förutsättningar för att göra det? Ingen? I så fall är det uppenbart att det här handlar om en reduktionistisk läsart. En sorts censur, en känsla av "vad som passar sig". Som om dikterna, enligt en komplicerad och nästan metafysisk tanke, måste offras för att romanerna ska kunna framträda. Kraften och aggressionen i avvisandet av Larssons lyrik tyder på att den har angripit en öm punkt, en hållning till vad som passar sig att säga i de olika genrerna. Otroligt. Ett tema är inte nån skandal. Är det möjligt att en viss tematik i Larssons dikter blir för direkt, för stark, att det är läsaren som viker, och att pratet om kvalitet är en avledningsmanöver? Det sägs alltså något implicit om vad som går an och vad som inte går an och i vilka sammanhang. Kanske blir lyriken läst på det viset därför att det att befinna sig i poesins värld redan i utgångsläget är att befinna sig i en utsatt läsning. I något oskyddat. Att läsa dikt är att vara på ett ställe där det förväntas en annan intimitet. Och intimiteten bygger på förtroende, men det förtroendet blir, om inte undergrävt, så i alla fall irriterat. Den öppenhet som ofta följer läsningen i form av genreförväntningar, blir illojalt inskränkt.
Även om allt är möjligt och allt tillåtet, är norsk poesi förhållandevis ensidigt anlagd. Det är lite man tar sig lov till, få möjligheter som går upp för poeterna. Det är inte mycket av det som händer i den stora poesivärlden som får någon betydelse för det som skrivs. Man kan sakna den starka antipuritanism gentemot verkningsmedlen som den man finner i John Ashberys poesi. Det görs inga försök att skapa något större. Det finns ingen medvetenhet om traditionerna, och den poesi som faktiskt bryter av blir läst reduktivt, det vill säga att den bryter av blir inte sett, erkänt, det påstås att den liknar något som redan finns, trots att det borde vara uppenbart att den kommer med nya anslag, lyfts av något annat. Varför nämna det? Därför att Larssons poesi inte liknar. Det är god standard på snittet av norsk poesi, men det mesta sticker inte ut, saknar hermetisk besatthet. Bestämda formideal går igen, ofta är formen stram, koncentrerad, poängterad. Poesin har inget dödkött (som det sägs med ett hysteriskt ord lånat från bantarspråk, vegetariskt omväxlande med maskrosor). Poesin är språkkritisk, knapp, poängterad, ägnar sig åt tystnad. Tystnaden är metaforrik. Orddiarré och episka anslag finns det lite av. Den episka dikten har snäva växtmöjligheter på norska. För övrigt hörs bara svaga ansatser till besvärjande tonfall, närmast som en falsk klang; patos är inte eftertraktat – och där det finns spår av patos är det utan tankearbete och analys. Poesin blir inskränkt därför att alltför få förhåller sig till strömningar utanför ankdammen. Många hålls vid liv, men alla blir undernärda. Och om det verkligen är så trångt är det inte konstigt att Larssons poesi inte faller i smaken. Den kan läsas som ett angrepp på litteraturens märkvärdiga förmåga att bli vacker och dekorativ. Den improviserar. Jaget låter sig hellre styras av språket än omvänt, att skriva är att lockas med av något som bjuder motstånd; att baktala begränsningar, falla litterära begränsningar i ryggen på alla möjliga beräknande sätt. Många norska poeter skulle säkert kunna skriva under på mycket av den kritik som Larssons poesi inbjuder till; problemet är att så få visar att de är villiga att gå mer rabiat till verket för att ställa upp alternativ som på allvar fjärmar sig från den estetik och form som avskrivs; offra poesin för att komma till den genuina poesin. Man kan säkert gott säga att Larssons poesi sliter för att verka oborstad. Men när läsaren tror att det är improvisation, har det mindre att göra med det intryck dikten ger av att vara obearbetad, än att förloppet visar en exceptionell vilja att ständigt pressa dessa temata vidare, inte avsluta dem vid första impuls, för denna första impuls kan vara traditionens röst, därmed ger han fan och kör loppet ett stycke till. Som regel framstår och framställs poesin som en totalt genomarbetad språkprodukt, vilket den naturligtvis är, men det pratas som om den allra viktigaste delen av poetens arbetsrutiner vore att korrigera, skära bort, "fila ned", som om ingenting kunde vara förnämare än "att fila". Inget kan mäta sig med det! Men vad händer då med fokuseringen på de verkligt viktiga temata som en dikt kan omfatta? Det är inskränkt att tro att diktens livsbetingelse är att "någon måste fila lite på språket". Det lågmäldas paradigm, kalla det så, vore benäget att säga att filandet är liv och död. Efter att Kjell Askildsen en gång sa att han inte visste vad som skulle hända i novellen han höll på med, har det blivit standard att säga liknande saker. Och det är klart. Och det är möjligen sant. Men de flesta böckerna bär inte någon prägel av det. Jag tror inte på det. Det är lätt att säga sånt där, att slippa undan med det. Synd bara att läsaren fattar novellens poäng ett halvt århundrade innan den kommer; det vill säga att traditionen för länge sen nått ikapp det som sker, detsamma kan sägas om hinkvis av romaner för den delen. Det totalt oväntade är inte ett sånt nackskott som antyds i ett sånt uttalande. Därtill är det mesta för bekant, för vekt, för traditionellt. Även poesi produceras i mängder, men inte mycket åstadkoms. I regel är det poetiska jaget en hypersympatisk människa, aldrig nåt tjafs, gör inget det inte finns täckning för. (När jag angriper filandets förespråkare betyder det inte att jag tror att Larsson inte jobbar mycket eller länge med sina texter; dessa texter är just exempel på att improvisation, detta att texterna expanderar och går i omotiverade riktningar, att just det i sig självt är genomarbetat, men i efterarbetet inte värderas som något som ska och måste bort. Självfallet ligger det mycket slit bakom, något Larsson kommenterar, jämför not 10 – det jag betonar är de interna instanserna, operationerna, teknikerna i dikten som värderar, eller där värderingarna kommer fram, och att dessa inte är reduktionistiska. När ska man upphöra med att betrakta det som slarv?) Och Larssons jag då? Vilket är förhållandet mellan expansionsprincipen och jaget? Så här är det: "Visa mig vad du kan vara, visa mig vad du inte kan vara." Jaget tränger tydligt igenom där skriften letar efter ett avslappnat tonfall, atmosfärer, det kan vara dåligt utan att misslyckas, hellre feeling än filande. Detta är i sig en reaktion mot de tematiska begränsningar genren dikterar. Det är inte sympatiskt hela tiden, det sker övertramp mot den egna integriteten. Uppriktigheten i angreppet är tilltalande.
I ärlighetens namn: egentligen är jag inte så mycket bättre själv,
Dikterna är impressioner. Särskilt de tre första samlingarna är skrivna som atmosfärer, de är inte lika tydliga som dikterna efter det stora brottet i Larssons poesi, Deras ordning (1987), som i högre grad bär prägel av att vara situationella handlingar. Från och med Likar blir jagets medvetenhet kartlagd. Här, till exempel, öppningen av dikten "Stelheten" från Matar:
Dikten arbetar med en föreställning om att veta, som den till att börja med inte namnger. På så sätt skapas en föreställning om att dikten frammanas, att den inte vet vad den vill, även om just att veta är denna hängande semantiks tillfälliga brist på agens. En procedur som inte drar sig iland – det är ett demonstrativt pronomen som hänger löst. "Det här" som söker en person, en författare, ett jag, en kontext, kunde vara den tystnad som dikten bryter med, som spelar läsarens möjliga identifiering ett spratt. Du vet nånting som du inte vet vad det är. Eller: jaget vet nåt som det inte vet vem det är som vet. Men "tycker om att förstå". En annan dikt frågar, retsamt: Kände du igen dig nu? Det talas samtidigt inifrån och utifrån det invigda, det är osäkert både vem som skulle veta det och vad man skulle veta – det är en upptäckt, och personen träder sakta fram i dikten (den är på åtta sidor), han står på en bro och hostar, fylls av förundran över det fantastiska att musik finns; att han hör den där och då, och att han inte vet vad den innebär; berättarjaget i dikten vet å andra sidan inte vem den här figuren är, om han är döden. Det sätt på vilket den sökande perceptionen blir en undersökning av möjligheten att knyta den till ett jag, kan betecknas som en epistemologisk fenomenologi. Jag ska inte gå närmare in på dikten, bara påpeka det metodiska famlande som kommer ifatt temat. Dikten "Stele" tolv sidor längre fram i Matar börjar så här:
Detta är ett utdrag från en fyra sidor lång dikt. Någon hävdar kanske att den är formlös (jämför angreppspunkt nr 1); att den avvaktar innan den kommer ikapp. Och att processen från osäker till insisterande ton blir för långdragen. Men den tanken innebär förväntningar som just är en sorts inskränkning av den process som medvetandet hela tiden befinner sig i. Inskränkningar måste göras i och med att det här är en dikt, inte livet: en dikt har en riktning. Men här visar det sig att inskränkning inte tjänar saken, eller rättare sagt; inskränkningen ligger i att temat improviseras under tiden. Det poetiska jag som Larsson skriver fram, är ett jag som snarare tänker: "Jag lever i det ofattbara som man aldrig vet riktningen på." Det poetiska jaget vet inte nåt om den där stranden. Om det inte finns nåt språk som slutgiltigt kan avgöra hur overklig/verklig en inbillning är, så är det av intresse att undersöka detta gränssättande språk, vilka skillnader det måste röra sig med. Utropet ”Tyst!” föregriper ett imaginärt avbrytande, men är i själva verket en originell apostrofering. Nervös, rädd för att tanken ska upplösas. Jaget blir blottställt, för innan någon handling existerar, är det en jag–instans, en förutsättning, och du vet att du tror på tvivlet som rullar igång det. Också i den citerade dikten spelas det med idén om dikten som en nollpunkt, språk från scratch. Det finns ett frågande jag framför en materia, men innan frågan har något predikat/objekt; och gradvis genom en jämförelse dyker det upp en människa, först som en kind, "mörk som en kind", därefter ett ansikte, och så en person, visserligen en som tar sig fram på alla fyra. Som om den just stigit upp från havet; men det är inte därifrån, det är från skuggan personen kommer. En skugga som är så gott som ingenting. Överallt frammanas personer, men allt kan stanna upp med att man fastslår: "All illusion av att du skulle vara närvarande är bruten." Eller: "I den här skymningen finns ingenting / som påminner om dig – den berör inte dig, din person / hur du är, kanske kan vara." Dikten jobbar med att bekräfta/avkräfta [?!] illusionen om en mänsklig närvaro i texten (det var också ett tema i "Som barn äcklades jag av smaken av mjölk"). I "Stele" går jagets tankar till en tid – eller kanske inte ens till en tid utan in i något där man inte finns även om man lever före och efter detta något. "Jag vet ingenting om det – om det som är då; jag finns inte då." Det som för jaget i alla fall framstår som något nödvändigt, oavsett om han kan veta något, är som det står i slutet av dikten: "Om du inte finns så här självklart /som nu,/så påtagligt och nästan pressande (...) ändå ler någon på stranden." Det står på ett ställe i Matar: "Jag tänker så – utan att göra något särskilt av den tanken: 'solen lyser mig i nacken.'" Men som regel handlar det just om att göra något speciellt av det tankestoff som dyker upp, det undersöks hur något kan komma abrupt och fylla medvetandet, kanske på pinsamma sätt, som glädje, ilska, allt möjligt. Det handlar ofta om förträngning: varför dyker den tanken upp i mig? Sådana tankar blir inte helt renskurna. Dikter som de två just citerade hittar man inte på norska. Angående invändningarna nummer 1 till 3 kan det sägas att det sker nåt märkligt när skriften klarar av att vistas i det där som är oerhört att det inte rensades bort. Efter hand blir läsarens uppmärksamhet formad av detta andra sätt att koncentrera sig på i det obstinata babblet. Det är en fantastisk läsupplevelse. Man frågar: vad är tanken när språket släpper koncentrationen? Det implicita påpekandet "detta är också poesi" får giltighet, blir viktigt. Det blir inte bara ett påstående om att detta också är poesi. Förloppen insisterar, men inte besvärjande, det är jagets tydlighet som verkar insisterande. Det blir prekärt att diktens innebörder står ut med att vara där det jämt precis går att vara. Så den bryts inte, dikten avslutas inte, stöds inte mot något konventionellt. På frågan om "hur gitter han publicera nåt som verkar så obearbetat" kan man svara att dikterna representerar en relativt allsmäktig likgiltighet gentemot de mekanismer i dikter som ska "komma i hamn". Larssons avslutningar kan vara direkt hjälplösa. Det som sker är att dikterna rätt som det är snubblar in i beskrivningar man inte hittar i annan litteratur; föreställningar som enligt urvalskriterier inte skulle vara något för poesin att skriva om. Någon säger då strax att det inte räcker, hävdar att litteraturens förmåga att fånga läsare ligger i mediets unika förmåga till intimitet mellan läsare och bok. Intimiteten finns också hos Larsson, men den blir ständigt omprövad. Ett problem är att Larssons poesi ständigt gör det svårt för sig själv genom att hävda att den inte är poesi. Det ligger liksom i sakens kärna att det kan läsaren inte gå med på, inte det. Av de fyra utsagorna 1: "Detta är litteratur!" (ett påstående jag får rysningar av), 2: "Detta är inte litteratur!" (tveksamt påstående, tveksamt), och 3: "Detta är också litteratur...", 4: "Och detta ska vara litteratur?" – utsagor som uttrycker stora skillnader i konstsyn, lutar Larssons poesi mot tvåan. Poesin dikterar fördomar mot genren poesi, genren är inte bra, utan ynklig känslosamhet (och känslosamhet är en konvention som är svår att få bukt med eftersom den är naturlig för läsningen). Den uttrycker förakt både mot genren, mot det uttryck som jaget befinner sig i, och mot sättet jaget uttrycker sig på, att det är dömt att vara poesi. Å andra sidan hävdar dikterna att "också detta är poesi"; dessa uttrycksformer som "inte liknar poesi". Men vad betyder det att skriva något som inte är poesi? Är det möjligt? Den viljan är ju en av drivkrafterna i hela modernismen, faktiskt en av dess storslagna uppfinningar: den skapade uttrycksformer som slipade språket mot genrebegränsningarna, den skapade arbetsplatser! Alla ville ut ur litteraturen. Alla vill hem och bort och ha det inihelvete bra. Alltså: bort från litteraturen; och det som utgör detta bortom gör också krav på det som litteraturen gör krav på.
I en anteckning formulerar Gunnar Ekelöf en utgångspunkt för sitt författarskap: "Börja på en punkt likgiltigt vilken, lågt, och skapa en atmosfär: Voces intimae." Detta gäller också Larssons poesi. Föreställ dig skillnaden mellan en poserande hand och en hand som gestikulerar omedvetet, skillnader i självframställning. Den ena diskussionsparten tycks ha glömt sig själv medan han pratar. Att läsa Larsson innebär tvivel om skillnaden mellan självförglömmelse och posering. Det finns en kvalitet i den anspända stilen, i det oavklarade. Det skulle vara fel att säga att Larsson har en slutgiltig metod, men han har varit trogen vissa utgångspunkter.
Det skulle vara fel att reducera Larssons dikter till negation av estetik. Det är ett viktigt drag, en genomsyrande inställning, men för guds skull inte det enda som är intressant i dem. Att dikterna försöker undergräva kvalitet, vad betyder det? För som all diktning vill den bli läst, och ska den bli det måste den kunna förföra. Är det uppriktigheten som gör det? Vad menas med detta exklusiva att vara utestängd från kvalitet? Är det så far out att hävda sånt att man inte ska befatta sig med det? Jag vill ändå göra det. Men det är svårt att befria sig från tanken att det är illusoriskt. Poesi letar upp tonfall som inte varit tillgängliga för öronen förut. Horace Engdahl skrev en gång att Ezra Pounds förtjänst som poet var att han infört ett respektlöst tonfall i poesin. Larssons tonfall är rått, klumpigt, ofta oelegant, en blandning av stilar, och plötsligt kan det låta som en kanslitext från ett annat århundrade, eller man knuffas in i ett mörkt prång där det hörs trokéer och gamla versmått, man rånas, slås ned, tappar bort sig, bjuds hem till några främlingar. Det är en poesi som vågar misslyckas och som ser till att de villfarelser som uppstår på vägen inte slätas över. Risken att bli intetsägande är kalkylerad och genomprövad och funnen värd att ta, ibland går det snett, det ska det göra, annars hade det inte varit trovärdigt att slipa kvaliteten mot ett så rått språk. Det är ganska oerhört, en litteratur som uppfordrar sin läsare att avstå från ingrodda krav på att det ska vara litteratur. I sin poesi är Larsson märkbart närvarande. Vissa dikter uppenbarar en sorts narcissism, infantila drag, ett naivt odlande av det penibla, tabun (som invändning nummer 6 hävdar). Ska man se sånt i perspektiv är poängen att det inte vore trovärdigt om dikterna gav sig ut för att vara improviserade (vilket de inte är) , utan att plumsa ut i alla möjliga slags former för pinsam närvaro av en självupptagen typ; det visas fram en människa som inte är exemplarisk, men som är allt, alla sidor kommer fram. (fotnot 10) Om det är renodlad exhibitionism så får det vara det. När det gäller angreppen på kvaliteten är det värt att minnas Skitboken. Leif berättar om Skitboken i Introduktion (1986) (fotnot 11) Leif säger: ”Jag gillade inte att känna den sortens begränsningar som alltid finns inne i huvudet. Man vet ju efter ett tag hur man ska skriva. Och det är jävligt förödmjukande.” Leif sattes i fängelse för att han skrev en bok i opposition mot seriös litteratur och sin egen durkdrivenhet som författare. Boken var ”så in i helvete dålig”, den bröt oacceptabelt mot kvalitet, moral och intelligens. Folkhemmet hotades. Den profanerade helgon som Ingemar Stenmark och kungahuset, den var plump, öste på med humor à la Herodes Falsk i n–te regressiva potensen [!?]. Denna bok måste ha rört vid samhällets ramverk, som om kvalitet var det fundament samhället vilar på. Det är en tanke med anor i avantgardismen, till exempel i Batailles pornografi; att revolten förtär statsmakten inifrån, angriper den kvalitet som sätter normer för hur samhällshierarkin ska etableras. Den fingrar på likhetstanken som folkhemmet bygger på. Försvinner kvaliteten är man far out. Larssons författarskap ser ut att trivas med att rota omkring i en sådan problematik. I begreppet om kvalitet ligger det implicita normer för vad som är intressant, på vilka sätt människan ska observeras. Det finns en hel del saker som är för ointressanta för att poesin bör behandla dem, så mycket kan man slå fast. Men att underbygga det synsättet är mycket problematiskt för då upprättar man nya fy–zoner, nya icke–vinklar. Grundvalen måste med nödvändighet krackelera av sin egen vilja att skapa nya icke–sentenser. Larsson löser detta genom att gå in för att kunna skriva om allt; dikterna "nedlåter" sig till att sätta fokus på förbisedda områden och undersöker hur mening skapas, vad det är som gör att språkmekanismer plötsligt förflyttar sig av ren mening, hur denna mening utvecklar sig i förhållande till det jag som producerar den; hur det gradvis övergår fattningsförmågan. Han vill kunna skriva om allt, programmatiskt. Viljan är i linje med det medvetna övergreppet på föreställningarna om kvalitet; att medvetet gå in för att skriva den dåliga poesin skapar en kamikazekemi av röster genom Larssons syntax, grammatik, ord. Det skapas poesi i gråzonerna. En ansträngning för att nå bottensatsen. Det är om inte annat en orädd hållning. (Vad hade månne vällt fram i Jean Genet om han blivit tvångsskickad på sommarläger i svenska skärgården?) Harold Bloom lanserade för ett tag sen en teori om poetens rädsla för påverkan från andra poeter. Som läsare är det lätt att inte bara spåra rädsla för påverkan från andras språkformer, lika påfallande är författarens nästan grammatiska rädsla för temata som är för klichéartade, eller av olika orsaker verkar belastande och penibla. Det uppstår förträngningar å poesins vägnar. Det är som om poesin har förhållit sig till oskrivna lagar om adekvata temata, och har inrättat sig efter det. Ett ord kan innehålla embryot till en bestämd tematik; så kan det i alla fall se ut för den som skriver, där och då. Poeter rör sig stelt i närheten av de belamrade orden, som om det när som helst kunde hoppa fram en svindlande stor och gammaldags association från dem; något det inte skulle vara möjligt att värja sig mot, som skulle förstöra dikten. Efter eget omedvetet huvud skulle poeten bli komprometterad. När det i sådana sammanhang ges utrymme för avvikelser, får det något krampaktigt över sig. Det "tas i" så förfärligt, och så överdrivet att en läsare först och främst undrar vad det tagit åt författaren. Vilka väderkvarnar det är som är så hotfulla. Det förträngda är en irritation, en hudirritation. Hos Larsson är det också mycket som tyder på en sådan kamp med orden. Men det materialiserar sig på ovanliga sätt. Den paranoida kampen med Kulturen verbaliseras och iscensätts. Då finns inte längre något att vara rädd för. Därför är det en sund, oneurotisk poesi. De inbillade myterna i orden slås i småstycken. Hade poeten valt som taktik att avskärma sig från myten, skulle språket blivit befängt, det är omöjligt att gömma sig på insidan av språket. Det finns ingen immuniserande försvarsprocedur att tillgripa, särskilt inte i Larssons dikter, där man får intryck av att kampen är en del av dikterna själva, del av besattheten. Som om tanken var, att om skriftens jag utsätter syntaxen för bestämda ord och de inte klarar att övervinna det med mening, så skulle dikten inte vara någonting värd. Så som jagets gränser ständigt öppnas, så blir också ordets integritet satt på prov. Det avhierarkiseras, och det uppstår en säregen neurologi, en egen plasticitet, ett rörelsemönster. Det tar dig till ställen där du inte märkte att ditt eget medvetande fanns. Avmärkte dem med medvetande.
För några år sedan annonserade Larsson att han skulle sluta skriva. Det var en annons i ordets alla bemärkelser och helt i linje med hållningarna han har gett uttryck för i bland annat "Fångade i sin egen finhet". Det är intressant att se hur ett författarskap administrerar en annonsering av sitt eget slut, försöker stänga sig. Det skulle vara lika synd om Larssons författarskap skulle pressa citronen i det oändliga. Han sa inte så mycket om varför han skulle sluta, men att han hade känslan av att veta för mycket om att skriva. Brunnen var tom. Det är ett beslut man får respektera. Bedrövligt många författare ser det som omöjligt att ge upp författaryrket, som om det vore detsamma som att bli allvarligt handikappad. Omskolning är ett icke–ord. Författare odlar myten om att inte kunna annat än skriva. Larsson har skrivit också om detta. Komedin I handlar om en utbränd författare, Stig, ja, heter han. Han har slutat skriva, saknar ambition, jobbar på ett futuristiskt strippställe där gästerna spelar en vansinnig variant av rysk roulett. En man som är en sorts utsänd från Kulturen/Staten (oops, de har faktiskt smält ihop! fascistoidartat nog) ber Stig att återuppta skrivandet, uppdrag: resa Sverige runt med gogolsk blick. Go–go–författarens blick fixeras efter hand på en lolita som bor i samma hyreshus som han. Så som Larsson hela tiden har vinklat problematiseringen av kvalitet, har det hela tiden framgått att frånvaro av kvalitet i viss bemärkelse är synonymt med frånvaro av fåfänga, och vice versa. Den som vill undvika att gå ner sig i traditionens begrepp om kvalitet måste få bukt med fåfängan. Och det är inte lätt. För romanpersonen Stig blir uppdraget en spark där bak som återuppväcker fåfängan och självrespekten. Larssons annons har inte hållit vad den lovat. Det planerade skrivstoppet har gett efter för upprättandet av en biografisk genre; den lysande boken Natta de mina. Så kan man ju undra vilken sorts fåfänga denna (icke–litterära) genre styrs av.
När Larsson annonserade sitt farväl, var det knappast nåt som skedde i stillhet. Detta återknyter till essäns utgångspunkt: angreppet på finpolerade texter. Jag ska uppehålla mig vid det ett ögonblick. För på ett intressant sätt la farvälet riktlinjer för hur författarskapet kommer att läsas. Det ställde grundläggande frågor om vad en genre är, uppiffat med självbiografiska kryddor. Våren 1996 uppträdde Larsson och Horace Engdahl tillsammans i Röda rummet. Engdahl framstod som Larssons gudfar, med betydande inflytande. (Fotnot 12) Larsson sa att varje ord han skrev lästes och godkändes av Engdahl innan det skickades till förlaget. Engdahl stod med outgrundlig min och lyssnade. Larssons farväl till "litteraturen" tematiserades. Hela tiden fick tittarna intrycket att Larsson fortfarande skrev. Men nu var det Engdahl som förde ordet å Larssons vägnar, och Larsson stod bredvid och flinade. Det hela verkade instuderat, utan sorg, författaren skrattade lite väl energiskt. Och så skulle det ske: Engdahl berättade att det Larsson nu skulle läsa inte var en dikt. Vi skulle få bevittna något unikt: att höra en text som var skriven från ett ställe "utanför litteraturen". Å Gud. Texten påstods inte vara dikt, eller litteratur – eftersom den inte hade etablerat någon gräns mellan fiktion och verklighet. Var det bara en spetsfundighet från Engdahl? Det verkade inte så. Kopplingen framstod som trovärdig. Det påstods: "Han skriver, men inte litteratur." Men i all världen: att introducera en dikt som inte är en dikt, men ett slags litteratur som inte är litteratur? Något undergrävde situationen: Engdahl har varit exponent för de teorier som utgår från att all text är litteratur, teorier som hela tiden har skrattat rått åt mytmakeriet bakom texten, och för övrigt inte tillåtit att läsningen styrs av vad författaren säger om texten. Om, som kritikerna konstant gick och mumlade för några år sen, "All text är litteratur" (med stort tack till litteraritet som är lik troper, retorik och fiktion), varför var då inte denna dikt litteratur? Var det därför att Larsson tog Engdahl till sidan på väg in i studion och sa: "Hörru, Horace, glöm inte tala om för dom att det inte är litteratur, va?" Och Engdahl: "Nä men, Stig, säg inte så. Varför säga att dikten inte är litteratur?" Larsson måste ha argumenterat väl, men vad kan han ha sagt? Eller var det så att Larssons egenannons ("jag skriver inte längre litteratur") satte en standard för något nonfiktivt hos texten (som är med i Natta de mina), en etablering av en helt ny sorts mening (som kanske rimligtvis kunde ge samma slags upplevelser som om det var litteratur – men vilken sorts upplevelser är det tal om här?), något som gjorde att Engdahl utan vidare kunde stå som garant för att reträtten hade ett egenvärde? Men vilket värde då, utöver det att ha korsat litteraturens gräns med text? Det var så klart ett satans houdininummer, men trots allt redan gjort. Vilket värde har en annullerad reträtt? Man kan fråga sig varför en dikt skulle högläsas om den inte hade kvaliteter – och om den har kvaliteter, har den det utifrån litterära kriterier, inte "utanför litteraturen"; som kvaliteter i det blå, kvaliteter i sig själv. Genom att Larsson sedan har satt ordet "dåligt" på det, är det möjligt att han "trodde" att också kvaliteten överskreds när genregränserna undergrävdes (vilket inte är möjligt). Dessa kvaliteter togs så klart för givna. Ingen i tv–panelen vågade fråga var kvaliteten kunde finnas. Engdahl och Larsson hade grepp om situationen. Tillsammans borgade de för den kvalitet vi tycker är litteratur, konstnären tog konstens plats, charm förträngde det avstånd litteratur bör behandlas med. Auran förträngde estetiken ut ur den sfären. Men i så fall blev dikten kanske rent självmytomanskt diktat? Var Larsson alltså "fångad i sin egen myt"? Då Larssons och Engdahls gemensamma fascination utgjorde garantin för en sorts kvalitet, och implicit att den kunde läsas (som dikt), blev den underbyggd av Larssons performativa läsning och gestik. Med vilken röst ska det olitterära läsas? Actio! Var det det performativa som gjorde litteratur av texten, poesi av orden? Som argument mot den möjliga invändningen att texten hur som helst kunde läsas som litteratur, berättade Larsson om vilken vändning författarskapet hade tagit: han sa att han inte längre hade fantasi. Och att han för det mesta skrev om sina vänner. I utsagan låg möjligen underförstått, som en otämjd underförståddhet, att det handlade om sånt som djupast sett inte angår andra. Men som alltså symbiosen Larsson–Engdahl kunde presentera mot att ingen skulle ta det för att vara litteratur. Bara skrivande om kompisar, fiender. Det är ett fascinerande påstående: författaren går ut ur fiktionen och in i biografiskt skrivande (påståendena kan efterprövas genom att läsa Natta de mina). Den hårda kärnan av fans är ju mytjunkies, är vi inte det? Å ena sidan är det en spännande fas författarskapet gått in i – det självbiografiska, som resulterar i en bok som Natta de mina och som blev tematiserat till exempel i prosatexten "Quatars extremt vackra flagga". Där skrev han att det inte är "ofta jag – i ett sådant här sammanhang – refererar till en faktisk händelse". Men han öppnade för möjligheten att vissa romanpersoner (Kenneth och Eva i romanen Nyår) omedvetet kan ha fått namn efter barndomsvänner. Bortsett från det reserverar han sig mot kopplingar mellan fiktion och biografi. Det är förhållandet mellan text och biografi han framhäver. Att han inte längre "hittar på" dikter. Men jag har problem med att svälja att läsningen blir så starkt regisserad, att genregränsen läggs under Larssons jag. Att det "inte är litteratur" undandrar sig inte läsning, vilket Larsson vet, men regin verkar ändå lite blind för det. Tittaren blev tvungen att svälja en god portion mytbildningar i spåren av den läslighet sådana texter (den i tv) presenteras som ett brott mot. Under uppläsningens gång förvandlade sig Larsson från författare till bilden av en abdikerande guru. Att också Engdahl så att säga skrev under på att läsarterna måste ändras, i riktning mot bokstavlighet och levt liv, kan tolkas som ett brott i den estetik han stod för på 80–talet. I en intervju i vintras annonserade också Engdahl att han inte kan bedriva litteraturteori så som han hittills gjort. Och i "Ett 80–tal?", en artikel publicerad i 90TAL nr 16 1995, skriver Engdahl en personligt vinklad historia om det svenska litteraturklimatet, om hur viktig Derridas läsning av Blanchots berättelse Dagens vanvett var för Kris-redaktionen. Den ändrade hela förståelsen och analysen av vad genre är. Derridas läsning, "Genrens lov", publicerades 1980. Att fastslå en genre, skriver Engdahl, är i vissa fall (undantagsvis, om sant skall sägas) problematiskt, eftersom de "märken eller tecken med vilkas hjälp vi identifierar genren" inte själva utgör någon taxonomisk kategori. Han låter tankarna mala runt detta, men kommer samtidigt fram till att de allra flesta av de böcker som skrevs på 80–talet lät sig "karaktäriseras med hjälp av samma handfasta analysmetoder som [använts under] alla andra decennier". Det är svårt att peka på vad som har förändrat sig i läsarterna under de gångna 20 åren. Problematiseringen av genrerna var och är alltså inte ny, men "vändningen" stötte mot kött och blod.
Introduktion, s 189f.
|
| LIVET EFTER DÖDEN Det kanske mest givande sättet att läsa Natta
de mina, är att läsa den i förhållande till
avskedet, genrens upphörande annonserat i Horace Engdahls vänliga
närvaro. Den viktigaste markören Att Natta de mina är en självutlämnande skrift är ett understatement. Man finner där drastiska skildringar av Larssons kolleger och vänner. Han lägger i dagen en sorts svikarhållning – men han gör det med charm, det drabbar inte. Också i denna bok är texterna och dikterna expansiva och till dels extremt långa (mer än tio sidor). Detta förstärker intrycket av improvisation. Genomgående sätter Larsson in all kraft på att säga nåt som utlämnar honom själv. Kanske antar det berättande jaget att det kommer att göra läsaren illa berörd, nåt som till synes gör honom ännu mer skamsen. Vem beter sig egentligen så?, blir läsarens fråga. Vad är han för en typ, den där Larsson? I dikten ”Åt det lätta kan man ingenting göra” skriver han att då romanen Komedin I kom ut (1989) fick han en negativ och likgiltig recension i DN, och upplevde för första gången att han blev ledsen av kritik. Det var inte första gången han hade fått dålig kritik, men tidigare hade han inte reagerat så. Han hade ansett sig själv stå över kritiken (den strängaste kritiken fick han säkert i alla fall av Horace Engdahl). Han hade sett sig som en författare utan pretentioner. Larsson skriver att besvikelsen gjorde att han fick ”sådana, som jag även själv tycker, frånstötande mordfantasier.” Han berättar att han tänkte sig att några kurdisktalande vänner skulle hjälpa honom författa ett brev som DN:s kulturredaktör skulle motta anonymt, där det gavs uttryck för vaga hot om fysisk lemlästning. Och inte nog med det: den namngivna recensenten av hans förra diktsamling Matar skulle få ena benet avhugget med yxa. Larsson beskriver vilka hämndmetoder han fantiserade om, till och med kvalen, tanken på skriken från den kvinnliga recensenten. Han skriver att recensenten har fula barn. Det är extremt. Inte därför att det är oväntat eller chockerande att såna föreställningar kan dyka upp i en människa som känner sig offentligt uthängd eller ärekränkt, men därför att man skulle tro att det vore ännu mer ärekränkande om vederbörande medvetet trumpetade ut hur sårad han var och hur nedrigt och hämndaktigt han tänkte kring detta. Det var det som var det verkligt kränkande: att erkänna att han tog åt sig, att det upptog hans tankar oproportionerligt mycket (under en period då annars allt var välordnat) och att han inte kunde ta det på annat sätt än att tänka på hämnd. Det uppseendeväckande är att ingen har skrivit så förr. Att stå för nåt sånt är modigt. Bekännelsen balanserar på kanten av slaktbänken. Flera av Natta de minas recensenter blev så rabiata att de gick till mothugg. Larsson gick in i det nedriga och infantila, en utmärkt utgångspunkt för ett av Ricky Lakes program, och kritikerna lät sig rivas med. I en annan dikt skriver Larsson om nåt hans utnämnde fadder, Horace Engdahl, skrev om Freuds begrepp thanatos. På så sätt radikaliserar Larsson bekännelsen ytterligare; genom att förbinda önskan om uppriktighet med dödsdrift. Han hävdar att det ligger dödsdrift bakom viljan att vara låg. Alltså det motsatta av det Augustinus genom sina bekännelser närde hopp om. Så länge en författare har ett så medvetet förhållande till att nerskitningen av självet (man får inte förväxla det med billig självironi, denna nerskitning är mera plågsam, och ärlig som inte kamouflerar sig bakom flera jag) till sitt väsen är en form av dödsdrift, kan man i alla fall fråga om det är trovärdigt när han säger att han vill undergräv |
