Fler texter i Arkivet»

Besök gärna vår Butik»

På spaning efter den hälsa som flytt

Av Kristoffer Leandoer

Någon gång under våren 1881 fick Marcel Proust sin första astmaattack. Han hade ännu inte fyllt tio. Under en andra attack kort därefter stoppade hans föräldrar medicinska uppslagsverk under kuddarna för att han skulle kunna andas lättare: de tog väl helt enkelt vad som fanns närmast till hands.

Nära tre decennier senare söker Proust en liknelse och tar, även han, vad som finns närmast till hands: ”Jag strök eld på en tändsticka för att se på klockan. Snart tolv! Det är det ögonblick då den sjuke, som tvingats resa bort och ta in på ett okänt hotell, vaknar av en häftig smärtattack och gläds då han varseblir en ljusstrimma under dörren.”

Så introduceras redan på andra sidan av På spaning efter den tid som flytt – liksom i förbigående, som en bild gripen ur luften – ett av dess stora underliggande teman. Om vi använder oss av Nationalencyklopedins definition av ordet så kan Prousts stora roman läsas som rena läroboken i hypokondri: ”överdrivet uppmärksammande av kroppsliga symtom som uppfattas som onormala.”

Hos Proust får hypokondrikern sista ordet. Allting visar sig till sist vara onormalt.

Tre ord skulle kanske räcka: Han var läkarson.

I litteraturhistoriska standardverk talas gärna om hur läkarsonen Flaubert dissekerar Madame Bovary med precisionen hos en kirurg. Någon liknande bild, t ex ”läkarsonen Proust kartlägger svartsjukans anatomi”, har vad jag vet aldrig levererats som beskrivning av Marcel Proust. Detta trots att hans far, doktor Adrien Proust, var en på alla sätt – socialt, ekonomiskt, vetenskapligt – framgångsrik läkare. Men faderns (yrkes-)roll inom familjen övertogs inte av Marcel utan av hans två år yngre bror Robert, som fick åtminstone en av Adrien Prousts mer krävande patienter i arv, nämligen just Marcel. Alltså: pappa doktor, lillebror doktor. Och storebror patient.

Prousts förhållande till läkarvetenskapen var alltså på en gång den initierade familjemedlemmens och den aldrig riktigt tillfredsställde, aldrig riktigt färdigdiagnosticerade patientens.

Går man till innehållsförteckningen hos hans senaste biograf Ronald Hayman, finner man åtta sidhänvisningar under följande, talande, rubrik: Proust, Marcel: HEALTH: illness, as a weapon.

Vilket inte förhindrar att Proust verkligen var sjuk.

Däremot förefaller det klart att hans sätt att behandla sitt tillstånd knappast var ägnat att göra honom friskare. Proust stängde in sig själv i ett hermetiskt slutet rum och satt varje dag i kvävande rökångor – som skulle göra det lättare för honom att andas. Han medicinerade gärna själv och hade en olycklig förkärlek både för droger som läkarna inte ordinerat och för överdoseringar av dessa.
Han överdoserade opium, Veronal och Dial och var nära att dö. Han överdoserade adrenalin och var nära att dö. Han injicerade koffein. Resultatet var en kroniskt förlorad aptit – Proust livnärde sig långa tider enbart på varm mjölk – och perioder då han var fullständigt omtöcknad och knappt kunde stå på benen.

Ändå stämmer inte Proust riktigt med den traditionella bilden av veklingen som ständigt har ett läkarintyg i beredskap inför alla hotande fysiska ansträngningar. Till sin mammas förtvivlan gjorde han ett heroiskt – och helt onödigt – försök att fullgöra sin militärtjänst. Han utmanade en ovanligt nedrig recensent på duell och utväxlade verkligen skott med denne i gryningen. Och i ytterligt försvagat tillstånd genomförde han vansinnesfärder kors och tvärs över Frankrike, på jakt efter en eller annan arkitektonisk detalj skildrad av husguden John Ruskin.

Men faktum kvartstår: sjukdomen hjälpte Proust i några av hans livs viktigaste strider. Det var sjukdomen som hjälpte honom att tillkämpa sig mammans odelade uppmärksamhet och omsorg. Sjukdomen hjälpte honom att försvara skrivandet, först mot föräldrarnas krav på att han skulle yrkesarbeta och därefter mot det lockande societetsliv som hotade att uppsluka honom helt. Slutligen försåg den honom med en ursäkt för att slippa undan kärleken. Historien om Prousts liv är en serie av aldrig fullföljda flirtar, avståndsförälskelser, halva löften som aldrig behövde infrias eller ens förvandlas till hela: han var ju sjuk, han var inget att räkna med.

Just detta, att inte vara något att räkna med, blev den identitet som Proust utvann sig genom sin bristande hälsa – identiteten som tillät honom att ägna sig åt skrivandet på heltid. Därför är det knappast förvånande att det verk han slutligen kunde skriva i dess hägn blev just ett monument över ohälsan.
Sammankopplar man Marcel Proust med begreppet hypokondri, är det väl tante Léonie man först kommer att tänka på: Dickenslärjungen Prousts festliga porträtt av sitt hälsotillstånd. Tante Léonie, som sätter en ära i att aldrig få en blund i ögonen och hörs mumla för sig själv: ”Jag måste komma ihåg att jag inte sovit.” Tante Léonie, som blir lika förolämpad av att man tar hennes larmrapporter om sin hälsa på blodigt allvar som av att man ignorerar dem helt. Liksom figurer hos Dickens, Balzac eller Strindberg blir tante Léonie ett med sitt lyte, hon tillåts bara visa upp två egenskaper: besattheten av sin hälsa, samt närmast grotesk nyfikenhet för grannskapets förehavanden.

Skiss av Marcel Proust med text i Caran dÁches stil: "Med luft i Michelindäcken kan den oförskräckte sportsmannen och hans bräckliga gemål göra 50 i timmen bekvämt utsträckta som på sanatorium."

Olof Lagercrantz har någonstans talat om författarens behov av syndabockar, karaktärer som lastas med någon av sin författares dåliga egenskaper och skickas ut i textens öken för att dö, kanske i hopp om att svagheten ska dö med dem. Proust nöjer sig inte med mindre än en hel uppsättning av syndabockar. Swann får bära hans judiskhet, hans jetsetliv och tidvisa lättja. Legrandin får bära hans snobbism. Baron de Charlus får bära hans homosexuella böjelser. Bloch får bära hans litterära preciositet och ungdomliga svaghet för symbolisternas skola.

Och tante Léonie bär naturligtvis Prousts sjukliga upptagenhet av sitt hälsotillstånd. När han beskriver vad som gör henne sängliggande som ”ett obestämbart tillstånd av sorg, kroppslig svaghet, sjuklighet, fixa idéer och fromhet” (s.59), behöver man bara ta bort ordet ”fromhet” (eller fylla det med de speciella idéer om konstens förmåga att lyfta människolivet till evighetens sfär som antyds här och där för att läggas fram i sin helhet i verkets sista del) för att få en ganska bra diagnos av vad som förevisade Proust själv till sjuksängen.

Det mest intressanta med tante Léonie är dock något annat, nämligen att hon får rätt. För även denna ärkehypokondriker får rätt och dör – inte till slut, utan i själva början av romanen. Det är i själva verket bland det första vi får veta om tante Léonie: att hennes död senare kom att flytta över hembiträdet Françoises omsorger till Marcels familj. När vi skrattar åt hennes ängslan och hennes later, borde vi alltså veta bättre?

Naturligtvis inte.

Vi behöver ett exempel till och flyttar oss därför till makarna Verdurins salong, där madame Verdurin just genomfört sitt lilla nummer inför det stundande framförandet av Vinteuils sonat. Madamde Verdurin konstruerar kroppsliga reaktioner för att markera att hon är överväldigad. I stället för att skratta åt gästernas skämt fingerar hon genom att dölja ansiktet i händerna, ”till förtvivlan för monsieur Verdurin som länge gjort anspråk på att vara lika älskvärd som sin hustru, men eftersom hans skratt var äkta blev han alltför snart andfådd och hade därför distanserats” (s.239), men: hon har vid ett tillfälle bokstavligt talat skrattat käken ur led. Nu bönar hon och ber att man ska avstå från att spela sonaten, för att skona hennes känsliga nerver: ”Jag har ingen lust att gråta mig till snuva med ansiktsnevralgi som förra gången”. Scenen pågår ända tills läkaren i sällskapet lyckas övertala henne att låta pianisten, men: ”inte därför att han trodde att de smärtor som musiken vållade henne var låtsade – han igenkände i dem symptomen på vissa neurasteniska tillstånd” (s.240).

Hur kommer sig detta? Proust förklarar det så här: ”Kanske var det även så att hon blivit till den grad van att säga att hon skulle bli sjuk, att hon stundtals glömde bort att det var en lögn och verkligen lade sig till med en sjuklings själ.” (s.241)

Inledningsvis påstods att På spaning efter den tid som flytt är en lärobok i hypokondri. Det här är lektion nummer ett: alla människor får alltid vad de vill ha, eller åtminstone vad de sträcker sig efter. Det är under den processen som vi deformeras.

Lido, Venedig. Proust tar igen sig under en av sina få utlandsvistelser.

Trots många små nålstick (t ex porträttet av halvidioten doktor Cottard) och några direkta utfall (t ex i samband med mormoderns död) mot läkarkåren, är slutresultatet ändå ett äreminne över den döde faderns yrke: Prousts roman är genomsyrad av den medicinska vetenskapen på alla nivåer, ända ut i minsta nerv. Långa stycken är skrivna som vore det en handbok i diagnostik och inte en roman som mynnar ut i en enda lång plädering för konsten som livets innersta mening och enda hopp. Säkert gjorde han detta delvis bara för att det roade honom, bara för att han kunde: Proust hade tidigare gjort en serie pastischer på franska författare och har smugit in några även i På spaning efter den tid som flytt; främst det långa, fingerade avsnittet ur bröderna Goncourts dagbok, där en kväll hos monsieur Verdurin beskrivs.

Men inte bara därför. Vi har tidigare sett hur Proust redan på andra sidan griper till sjukdomen som bild. Exemplen kan mångfaldigas, här är två hämtade från första volymen. Det första illustrerar Marcels känslor när Swann kommer och hälsar på familjen och han inser att han kommer att gå miste om mammans godnattkyss: ”Jag befann mig i samma tillstånd som en sjuk, vilken under inverkan av en lokalbedövning under fullt medvetande men utan att känna något följer med den operation man företar på honom.” (s.31) Det andra ska illustrera hur Swann under inflytande av Vinteuils sonat återfår arbetslusten: ”Och liksom vissa sjuklingar, vilkas tillstånd genom kontakten med ett nytt landskap, en förändring i livsföringen eller en spontan och oförklarlig organisk process plötsligt tycks förbättras till den grad att de börjar tro på den oväntade möjligheten att sent omsider få starta ett nytt liv, så erfor Swann––” (s.245).

Han försummar inte ett tillfälle: den sanna godheten sägs ha samma uppsyn som ”en jäktad kirurgs”, kärleken kallas ”den heliga sjukdomen” och dess ”smittobärare” rangordnas som på vilket epidemisjukhus som helst.

Det här är inget märkvärdigt, vi repar bara upp en del av romanförfattarens mödosamma arbete att göra en enhet av sitt stoff, att väva samman till synes disparata delar av berättelsen med dessa små, närmast osynliga trådar som så ofta börjar med ”som”. Proust tillhörde en generation hänförd av Wagner och arbetade medvetet i dennes efterföljd med återkommande ledmotiv, avsedda att hålla ihop jättefresken. Vinteuils sonat är ett välkänt sådant, hagtornen ett annat, sänggåendet och den uteblivna kyssen ett tredje.

Och samtidigt som han introducerar två av dem, viftar Proust alltså med sjukdomsflaggan.

Vad är detta för en människa? Kärlek och godhet får bägge honom genast att tänka på sjukhus och sjukhuspersonal; uppvaknandet får honom att tänka på sjuklighet; musik får honom att tänka på sjuklingar.

Låt oss anta att han är en författare som vill säga oss något och undersöka vad det är.

Episoden med den uteblivna godnattkyssen slutar ju med att Marcel, berättelsens jag, får som han vill; hans vildaste förhoppningar överträffas t om när mamma bestämmer sig för att övernatta i hans rum för att få honom lugn igen. Det är första gången hans föräldrar erkänner hans lätt upprörda känslor som ett sjukdomssymptom och inte som ett moraliskt tillkortakommande. Det är en triumf -– men triumfen blandas med dåligt samvete inför oron som detta föder hos hans föräldrar. "Jag hade plötsligt nått ett slags sorgens pubertetsålder, en tårarnas emancipation." (s.46)

Liknelsen vid könsmognaden är knappast oavsiktlig. Vad vi bevittnat är hypokondrikerns syndafall. Han har hittat ett sätta att uppnå vad han längtar efter, ett sätt som är så enkelt att det är omöjligt att inte göra om. Gränsen mellan kropp och själ är överskriden.

Gränsen mellan kropp och själ?

Jag ska förtydliga; men först ett smakprov på resultatet av detta syndafall. Marcel sitter och läser i sitt gömställe längst ner i trädgården: ”När jag såg ett yttre föremål var det som om själva medvetandet om att jag såg det skilde mig från det genom en smal, immateriell rand som hindrade mig från att någonsin komma i direkt beröring därmed”. Det är en skrämmande exakt beskrivning av självmedvetenhetens syndafall – upptäckten att man är instängd i sig själv, instängd bakom sina egna sinnens gränser och inte kommer ifrån att man inte kan iaktta omvärlden utan samtidigt iaktta sig själv i rollen som iakttagare – som brukar drabba känsliga själar strax före puberteten och, tills den går över, förvandlar ens tillvaro till något som liknar Eschers teckningar eller Reuterswärds omöjliga figurer.

Man kan knappast skriva överhuvudtaget utan att ha gått igenom detta, utan att vara medveten om sitt medvetande; om den gräns man drar mellan sig själv och omvärlden så fort man öppnar ögonen – och de fysiska förutsättningarna för denna gräns. Enligt Nationalencyklopedins sätt att se (”överdrivet uppmärksammande” etc.) blir nästan varje författare en hypokondriker av rang: Proust iakttar ju sitt eget medvetande tusen gånger noggrannare än någonsin tante Léonie sin kropp.

Tillbaka till det utlovade förtydligandet.

Om mormors systrar skriver Proust följande: ”Deras brist på intresse för allt som hade ett nära eller avlägset sammanhang med det mondäna livet var så total att deras hörsel småningom hade insett att den för ögonblicket inte alls behövdes, när konversationen vid bordet anslog en frivol eller bara alltför vardaglig ton och de båda gamla fröknarna misslyckats med att återföra den till sina favoritämnen. Deras perception försattes då i tillfällig vila och sjönk för en stund i fullständig dvala.” (s.28) Vidare jämförs morfars tillvägagångssätt för att väcka sina svägerskor ur denna dvala med en psykiaters metod för att behandla patologisk tankspriddhet – men det intressanta är att Proust, i en ytterst raljant ton och liksom i förbigående, etablerar ett samband som Freud vid samma tid ännu hade fullt sjå att övertyga läkarvetenskapen om.

Gång på gång återkommer dessa psykosomatiska reaktioner, som gyckel och som allvar: vilket humör han än är på så återvänder Proust ständigt till den punkt där människans inre sätter sin stämpel på hennes yttre, organiska funktioner, den punkt där gränsen mellan kropp och själ överskrids. Och för att demonstrera sin insikt – tar han vad som ligger närmast till hands, vilket alltid är samma sak: hypokondrikern erbjuder sig som den tydligaste och mest uppenbara bilden av det samband Proust anat sig till.

Vad handlar På spaning efter den tid som flytt om?

Några händelsemönster är återkommande:

Den oresonliga svartsjukan visar sig vara ytterst befogad.

Var och varannan karaktär visar sig ha homosexuella böjelser i det fördolda.

Nervösa besvär visar sig vara obotliga sjukdomar och vice versa. Trista gamla gubbar visar sig vara stora konstnärer och vice versa. Listan kan göras hur lång som helst; det är enklare att räkna upp de romanfigurer som, ända till slutet, visar sig precis som de är: mamma och mormor.

Och de är bägge döda – en bitter hypokondrisk ironi, eftersom dessa två är de som oroat sig mest över Marcels hälsa.

Proust på dödsbädden 1922. Foto Man Ray.

Proust har anklagats för att inte ge en lika bred skildring av samhällslagren som t ex Balzac. Till hans försvar kan sägas att inte ens Balzac är lika klarsynt i sin beskrivning av hur klassamhället deformerar människors syn på sig själva och varandra, såväl hos tjänstefolket som hos överklassen.

Däremot kan man inte utan försiktighet använda Proust som guide till livet. Man kan annars få för sig att tillvaron uteslutande består av homosexuella, f.d. prostituerade och hypokondriker i det slutstadium då nerverna ger vika och symptomen, det ena värre än det andra, väller in.

Exemplen säger naturligtvis något om privatpersonen Marcel P. och de föreställningar som låg honom närmast till hands; men de förblir exempel lika fullt. Med plågsam tydlighet förvandlar han genom romanen Marcel från en bottenlöst naiv människa som inte begriper vad han ser för att han tror på det – tror på fasaden – och besvarar de tydligaste inviter med total oförståelse, till en människa vars illusionslöshet är identisk med författarens. Ingenting är vad det synes vara: i allra bästa fall får man se vad som döljer sig bakom, i allra flesta fall får man nöja sig med att veta att det är någonting helt annat. Alla människor förställer sig, de är inte vad vi tror dem vara, inte alltid ens vad de själva tror sig vara. I ett vacker stycke utvidgar Proust, apropå smygsnobben Legrandin, hypokondrikerns misstro och osäkerhet inför signalerna från de egna sinnena till en världsbild, en beskrivning av människans villkor:

Det förhöll sig likadant med det som med varje uppträdande eller handling som avslöjar en människas djupaste och hemligaste karaktärsdrag: det hade intet sammanhang med tidigare yttranden; man kan inte få någon bekräftelse av den skyldige själv, ty han vägrar att bekänna, utan man är hänvisad till sina egna sinnens vittnesbörd, men inför detta isolerade och osammanhängande intryck undrar man om man inte fallit offer för sin inbillning. Det är därför dylika handlingar, som dock är de enda som verkligen har någon betydelse, ofta lämnar oss tveksamma. (s. 147)

Man kan inte lita på någon, allra minst sig själv.

Och detta är hypokondrins lektion nummer två.

Kristoffer Leandoer är född 1962 i Stockholm. Han är författare, kritiker och redaktör för Bonniers Litterära Magasin.

Butiken»
arkivet»