Fler texter i Arkivet»

Besök gärna vår Butik»

Ett 80-tal?

Av Horace Engdahl

I maj 1995 märkte jag för första gången att en yngre skribent citerade mig som om jag redan vore död. Det fick mig att fundera över hur hastigt en samtid upphör att vara samtida. Människor lever bredvid varandra, men deras nu har olika utsträckning. Det finns kulturella aktörer för vilka 80-talet redan är en avlägsen storebrorsvärld.

I en sådan situation finns det tre saker att välja på för de överlevande från det nyss förflutna. Att glömma alltsammans. Eller att spela med i generationsleken som initierad krönikör, utkora de bestående böckerna, nostalgiskt återkalla de kritiska bataljerna och skämta litet med trenderna av igår. Eller – den tredje möjligheten, den mest fordrande – att våga en historieskrivning. Vad skulle det innebära? Vad skulle 80-talets litterära historia vara annat än en översikt av den litteratur som skrevs under detta decennium? Kanske en bortglömd framtid.

Ingenting åldras så fort som framtider. Den horisont av möjlighet och förväntan inom vilken ett verk har skapats är det som fortast blir obegripligt. Och när så sker, stängs en dimension av det skrivna för den läsandes blick. Att höja sig från krönicerande till historieskrivning är att återvända till den gräns där det skrivna och det oskrivna skildes åt. För 1980-talets vidkommande betyder det att minnas vad några av oss den gången drömde om att litteraturen och kritiken skulle bli, men aldrig blev.

För mig innebar det tidiga 80-talet framför allt arbetet med Kris och umgänget i den vänkrets som skapade denna tidskrift. Vad fanns runt omkring oss? Inte mycket, tyckte vi då. 70-talets proggarkultur var utsliten. Mats Gellerfelts angrepp på den svenska normalrealismen var ett barmhärtighetsmord till vilket de flesta litteraturälskare i hemlighet samtyckte. Men att gå tillrätta med de aktuella författarnas skötesynder ansåg vi vara en alltför begränsad uppgift.

Våra förebilder fanns nere i Europa. Vi upptäckte hos fransmännen en läsandets konst, som på samma gång var ett nytt sätt att skriva och att tänka. Vi hänfördes av deras dödsbringande briljans. Samtidigt som de återuppväckte de gamla texterna, ifrågasatte de kulturens hävdvunna utsägningsfält och utfärdade jaktlicens för heliga djur som subjektet och ursprunget. Strukturalismen återvände förfinad, med ett post- som adelsprefix. Den gav förnyad skärpa åt kritiken av genrerna och den rättfärdigade teoretiskt vår instinktiva motvilja mot litteraturens eviga speakerröst, som bakom formuleringarna viskar ”Detta är litteratur! Detta är litteratur!”. Vi arbetade oss in i föregivet obegripliga texter och fick en förkänsla av en annorlunda och rymligare skrivkonst. Den litterära institutionen verkade med ens efterbliven och humanvetenskapen förvedad. Det föreföll oss självklart att välja utanförstående snarare än aspirantskap. Vi drogs till det ”atopiska” och fragmentariska, till ett gladare vetande med förebilder hos Barthes, Nietzsche och romantikerna.

Det är en tråkig ovana att citera sig själv, men när jag nu återger slutet av en av mina artiklar i Kris romantiknummer 1982 är jag inte längre säker på vem som egentligen skrivit dessa rader. Signaturen är juridiskt oklanderlig och det rör sig inte om något plagiat, men jag känner inte igen min röst i stycket. Däremot urskiljer jag flera andra stämmor: olika läromästares och kanske även krisbrödernas. Låt vara att det finns en provokativ skorrning som måste tillhöra den yngling jag den gången var.

Artikeln handlar om Friedrich Schlegel eller egentligen om hoppet att återuppliva det projekt som en ovärdig eftervärld hade vägrat att se i hans skrifter.

De uppslag Schlegel strör ut gäller skapandet av en ny supergenre, litteratur, som skall vara ett slags generalisering av alla texters arbete i och med varandra, en nedbrytning av skrivandets artgränser, något som han kallar romantiskt, universellt, progressivt (dvs. oavslutbart). Något som skulle fiktionalisera teorin, intellektualisera dikten, genomtränga dem bägge med samtalets och det hetsiga umgängets rörlighet, medge oreserverat utbyte över tider och platser och låta skapandet och kvickheten bli offentlig angelägenhet. Inte så att ’den ena eller den andra genren bäst de kan får nå sin egen utformning, utan så att litteraturen själv får vara ett omfattande helt, sammanhängande och komplext organiserat, som i sin enhet omfattar många konstvärldar och samtidigt är som ett enda konstverk’ (Kritische Friedrich Schlegel-Ausgabe vol. 3, 1975, s. 83). Litteraturen som täcknamn på ett gräns-löst samspel av skrift, likgiltigt hur den kategoriseras av ordningens vänner (poesi, prosa, vetenskap, filosofi, historia, essäistik, skiss, tankeexperiment). Någonting annat och mera än var och en av dessa kategorier var för sig, en paralitteratur, en makroroman, endast skrivbar i skilda auktorers textdruckna fragment. Men för en sådan litteratur kan det naturligtvis bara finnas en ironisk historia.

Den gränslösa intertextualiteten, det generaliserade citerandet, det fria utspelet på skriftens stora orgel – det är inte svårt att peka ut inspiratörerna till en sådan utopi. Hur blev Kris poststrukturalismens brohuvud i Sverige? Det yttre förloppet var slumpartat, som vi gärna ville att det skulle vara. Redaktionen hade i början av år 1980 via en kontaktperson i Paris bett Jacques Derrida om ett bidrag till ett temanummer om berättandet. Inget svar. Numret trycktes. Så en dag i april föll det ner ett tjockt brunt kuvert i redaktionens brevlåda. Det var avsänt från Paris och visade sig innehålla en opublicerad 50-sidig essä av Derrida, som han generöst ställde till förfogande för sina okända beundrare i norr. Vi fick alltså sätta oss ner och göra ett nytt nummer, denna gång med hans text i centrum. Den ägnade stort utrymme åt att analysera en för oss okänd berättelse av en för oss nästintill okänd författare. Således kom även denna författare att mot alla odds bana sig väg till det svenska 80-talet. Det var Maurice Blanchot.

Det så kallade Derrida-numret, som utkom i september 1980, blev Kris genombrott. Det uppfattades som ett slags manifest för en ny intellektuell riktning. Att ta tidsmaskinen tillbaka till detta skede förefaller mig inte svårt. Det räcker att läsa om La loi du genre / Genrens lag i Kris nr 16: en text så välbekant och redan så främmande.

Derrida öppnar sin essä genom att anordna en liten lek med svävande modalitet. Han uttalar frasen ”Inte blanda genrerna” och griper tag i dessa ord innan de ännu har fått någon kontext eller, som vi skulle säga idag, medan de ännu saknar ton. Denna övning har till syfte att illustrera en grundläggande fråga: Hur tar vi ställning till genre och framställningssätt hos en text vars syfte är att rubba dessa gränsers ordning? En text som bedriver ett oroande spel med de taxonomiska kategorierna och närmar sig ”det gränslösa fältet för en allmän texturlitet”? Derrida syftar på Blanchots lilla berättelse Dagens vanvett.

Derrida konstaterar att de märken eller tecken med vilkas hjälp vi identifierar genren inte själva bildar någon klass. Han drar slutsatsen att textens deltagande i genren aldrig är en tillhörighet. Den paradox han utnyttjar är att en total slutenhet hos texten skulle omöjliggöra en klassifikation, medan frånvaron av slutenhet hindrar varje definition från att bli definitiv.

Derrida använder denna iakttagelse till att, i Blanchots anda, ifrågasätta berättelsen som genre och som modus. Jaget i Dagens vanvett vägrar att ge läkarna den berättelse de begär, den anamnes de behöver för att bota. ”En berättelse? Nej, ingen berättelse, aldrig mera.” Så slutar Blanchots text. Det jag som för ordet i den förmår inte identifiera sig med sin levnadshistoria och är således en medicinsk och juridisk skandal, ungefär som den okända varelse som gömmer sig bakom den falska första-personformen i Becketts romaner.

I Blanchots text sägs denna varelse ha fått synförmågan nedsatt till följd av en olycka, men Derrida förnekar att en sådan indikation låter sig läsas som en referens till en verklig eller inbillad händelse. Han påpekar att ”hela Dagens vanvett på ett diskret men oerhört effektivt sätt får alla de stöttor att skaka på vilka så många diskurser vilar, händelsens värde först och främst, men även verklighetens, fiktionens, skenets osv, allt lossryckt i den utspridande och galna mångtydighet som tillhör ’dagen’, själva ordet ’dag’…”

Blanchottextens form bestäms av att den bäddar in sin gräns i sin egen vävnad och slutligen förnekar möjligheten av just den berättelse vi tagit del av, så att det uppstår vad Derrida med en medicinsk term kallar en dubbel invagination. Men som han observerar förutsätter denna komplierade geometri en yttre lag, som befaller oss att (försöka) läsa varje text som ett logiskt sammanhängande helt. Det är bokens lag, sådan Blanchot hade frambesvurit den i L’entretiens infini tio år tidigare – fast det kände vi ännu inte till.

Derrida identifierar jaget i Dagens vanvett som den neutrala berättarröst Blanchot ägnat en annan av sina essäer. Lagen, som detta jag försöker hångla med i en av berättelsens mest laddade scener, är enligt Derrida genrens lag, hon som jaget sägs ha ”skänkt dagens ljus”. Situationen har alltså en incestuös bismak, vilket Derrida inte är sen att påpeka. Till hans viktigaste iakttagelser hör den om det ovanliga förhållandet mellan manligt och kvinnligt i Blanchots berättelse. Derrida ger här handen åt den riktning som skulle sätta sin prägel på 80-talets slutskede, den intellektuella feminismen, den nya civilisationskritiken.

Jagen som ger dagen åt lagen… Vart leder sådana infall? Den frågan vande vi oss vid att hoppa över. Annars hade vi fått sluta läsa och i stället börjat likna farbröderna i kulturlivet. Derridas framställning är full av busiga ord- och tankelekar. Den retas med läsaren, den anfaller och viker undan, den byter genre och nivå utan att ge tecken, den är en protesartad demon att brottas med.

Han ser i Dagens vanvett en text, som praktiserar alla utsägandets modaliteter, fast satiriskt, så att genrekompassen roterar likt en galen sol. Att anställa ett prov med Blanchots text är att överskrida gränserna mellan litteraturen och dess motsatser i skrivandets värld. Sin egen position anger Derrida på slutraderna till: ”i litteraturens utkant”. Och man skall lägga märke till att den allra sista, oavslutade meningen i hans essä anmäler en andra röst, en neutral berättarröst bredvid hans egen, en röst som förstås varit med från början och som har gjort hans text lika litterär eller bortomlitterär som dess objekt. Frasen lyder: ”ce que ’je’ voit et que ’je’ dit que je vois en un reçit où je/ nous somme –” (”det som ’jag’ ser och som ’jag’ säger i en berättelse där jag summerar” eller, om man läser fonetiskt, ”…där vi är” eller, om man tar med bägge pronomina, ”…dit jag instämmer oss” – betydelsealternativen är sammanflätade och ingendera läsarten utnyttjar hela tryckbilden). Blanchots berättelse blir en domstol, dit Derrida instämmer oss för att få litteraturens sak omprövad. Men denna prövning drabbar även honom själv, och han är genast beredd att erkänna sitt dubbelspel. ”Vi” syftar dels på filosofen, han som ser i Genrens lag, dels på den skrivande, han som säger att han ser. Detta vi är i texten, men summerar den inte. Den som ”summerar” och alltså signerar måste av grammatiska skäl vara än den ena, än den andre – aldrig båda på samma gång. Att det finns en författare betyder att det går en reva genom textens ursprung.

80-talet fick sin särskilda karaktär av vetskapen om denna utspridning av den skrivandes identitet – men också av oförmågan att leva med den. För de flesta intressenter blev lösningen att i tysthet gå i skola hos den Derrida som såg, den mikroskopiskt skarpögde textläsaren, och att likaså i tysthet kasta ut den Derrida som skrev och skrev sönder utsägningsfältens gränser.

”Skriften” som ersättning för ursprung, identitet och berättelse, en demon att brottas med och en vansinnigt roterande genrekompass? Nej, så ser ingen känd litteratur ut i verkligheten, inte heller det svenska 80-talets. Låt gå för att Kris bidrog till att skapa ett klimat som gjorde det möjligt för de unga författarna att sluta förenkla. Men ser man till de allra flesta av de böcker som skrevs, låter sig detta decennium karaktäriseras med hjälp av samma handfasta analysmetoder som alla andra decennier. Vad jag beskrivit är en början utan fortsättning, en historia om ansatser och fragment -– ett skuggdecennium, en virtuell litteratur.

Min situation liknar faktiskt mannens i Dagens vanvett, när han sitter framför läkarna, som fordrar att han skall redogöra för sin andel av det förflutna. ”Jag berättade historien för dem och de lyssnade intresserat, tyckte jag åtminstone i början. Men slutet blev en överraskning för alla parter. ’Efter denna inledning’, sade de, ’kommer ni till de verkliga händelserna.’ Hur då? Berättelsen var slut.”

På motsvarande sätt kan min ironiska historieskrivning likna inledningen till en verklig redogörelse. Men när jag skall fortsätta känner jag att det enda som återstår är att parafrasera föregångarens tigande: ”Ett 80-tal? Nej, inget 80-tal, aldrig mera.”

Horace Engdahl är essäist och kritiker, medlem i Svenska Akademien samt en av grundarna till tidskriften Kris.

Butiken»
arkivet»