Djurens karneval

Av Thomas Anderberg

Djurens hämnd
I städerna har vi kontroll över djuren. Svärdbärarna simmar lugnt i akvarierna, undulaterna sprätter omkring i våra burar (det förefaller egendomligt att säga "sina burar"), hundarna går lydigt i koppel. Blir katter och duvor för många sänds skyttar ut att begränsa antalet (om man nu inte tillgriper gift), precis som man håller efter andra skadedjur — råttor, kackerlackor, flugor.
    De djur vi annars får syn på är objekt på ett liknande sätt som kvinnor är det i pornografin. Vi ser en bit skinka i köttdisken eller en filead flundra i fiskbutiken och funderar inte mer på det än på innehållet i en monter med smycken. Utan att tänka närmare på saken sticker vi gaffeln i en bit lever, eller kanske i en bit tunga, som känns sträv mot vår egen, och sväljer. Resterna slänger vi i soppåsen, utan en tanke på att det vi satt i oss en gång haft hjärta, hjärna och vilja.
    Få når längre än så: mönstret är så invant att det tycks oss normalt, rent av naturligt. Om tanken ändå dyker upp — när det plötsliga perspektivskiftet får oss att tänka till — lägger somliga gaffeln åt sidan och siktar in sig på potatisen och salladen, åtminstone för ett tag (tills tanken bleknar). Några håller fast vid insikten och låter fortsättningsvis såssnipan vara, eftersom såsen säkert innehåller grädde, på samma sätt som glassen och fromagen gör det. Ett fåtal stiger ur läderskorna och hänger av sig ulltröjan, med känslan av att de otillbörligt nyttjat en annans hud. Än färre är de som tar upp kampen å de röstlösas vägnar, sprejar ner skinnsoffor och befriar försöksdjur, tömmer pälsfarmer och belägrar slakterier. De flesta nöjer sig med en slant i aktivisternas bössa. Det får vara måtta med allting, tänker man, och fingrar på plånbokens blanka läder — det bestående resultatet av vad som en gång varit kalv.
    Men visionen finns där. Eller, om man nu inte drabbats av uppvaknandet, skräckbilden. För tänk om djuren skulle få för sig att hämnas? Slå tillbaka och göra en samlad aktion för att söka förhindra den humanifiering som hitintills krympt djurens livsutrymme, förslavat dem och nu hotar att kväva de växter och vattenhål som är grunden för alla arters existens. Tänk om.
    Visionen har säkert dykt upp hos många, särskilt efter en vistelse i skogsmarker, där man — om man lyssnar lite — hör hur det krafsar, knakar och frasar, hela tiden, överallt. Tänk om, säger man sig, tänk om de en gång slår sig samman, sluter fred inbördes och formerar sig? Om någon av dem får makt nog att samla krafterna, ena och styra?
    Sluter man ögonen kan man för sin inre syn se hur de kommer upp ur jordhålorna och ner ur träden. Först trevande, osäkra på de andra arternas solidaritet, småningom samlade i större styrkor, fram mellan buskarna, alltmer bestämt, mot förtryckarna, på samma sätt som de en gång marscherat in i Noas ark, fast beslutna att överleva, om inte som individer så i alla fall som arter. Nu är det dags igen, att samlas inför den andra syndafloden, men nu inte på mänskligt kommando utan utifrån egna beslut. Tysta far de fram, på mjuka tassar eller på hårda klövar, lodjur vid sidan om harar, fasaner vid sidan om rävar, älgar, orrar och hermeliner. Landsbygden besegras över en natt, ladorna töms, kättar och bås raseras och till styrkorna sluter sig befriade får, kor och hästar.
    Därefter riktas dråpslaget mot städerna. I förorterna skymtar man dem först. En tidig morgon glimmar det till i skogsbrynet, blixtrar ur tusentals ögon. Innan husinnevånarna hunnit fatta vad som är på gång väller horderna in i villaträdgårdarna, fram över fotbollsplanerna och lekplatserna, genom rabatterna och fram på de krattade gångarna. Trafikljusen stångas omkull, gatlyktorna krossas, soptunnorna välts. Trafiken stoppas, trappuppgångarna belägras. Systematiskt länsas köpcentra och närbutiker, kylskåp och skafferier. Vägledda av ögon som ser bättre, näsor som uppfattar mer och öron som hör också det som går människorna förbi invaderas rum efter rum. Laboratorierna krossas, stängslen bryts ned och kopplen slits sönder. De framvällande massorna blir allt större, allt vildare. Hundarna sliter sig, katterna vänder sig mot hussar och mattar, djurparkerna befrias.
    Processen har börjat. Människan, det djur som förhävt sig och tagit makten, som förslavat sina meddjur och utrotat varenda jävel av så många arter, ska äntligen stå till svars. Frågorna finns redan formulerade. Med vilken rätt har du gjort detta? Med vilken rätt?! Hur kan du försvara din ondska? Hur kan du?! Tysta anklagelser ur miljontals ögon. Och svarslösheten kan tas för given. Människan har inget att anföra till sitt försvar. "Vi måste ju också leva" viskar någon, men det möts med hånfulla gläfsningar och vilda vrål. Processen fortsätter.
    När rättegången avslutats drivs människorna ut ur glas- och betongpalatsen, ut på landet, med en beslutsamhet som får röda khmerernas rensningsaktioner att framstå som beskedliga. Alla ska ut, omedelbart. Städerna töms på ett dygn. Det blir kaotiskt, vägarna fylls av gående och trängseln blir stor i tunnlar och gångar. Några försöker fly genom att simma, men överallt finns vakande örnar och vargar och underifrån angriper de befriade odlingslaxarna. Människorna hunsas och de som söker slå tillbaka med vapnens hjälp övermannas av djuren, som är överlägsna i antal. Dikena fylls av kroppar, gölarna av skelett. Polityren flagnar, smutsen får fäste. Kläderna rivs i trasor, håret tovas, naglarna växer.
    Med tiden splittras människomassorna i grupper, som formeras till stammar och krymps till flockar. Smygande tar sig hominiderna fram mellan träden, som långsamt återhämtar sig och återtar sin prakt. De ivägdrivna spanar vaksamt, söker finna de ögon som övervakar dem, de ögon som övertagit Guds roll — eftersom de finns överallt och ser över allt. Misstänksamheten övergår i vaksamhet, ångesten i oro. Sinnena skärps. Kampen om födan blir hård. Flockarna råkar i strider och många dör. Andra dukar under för påfrestningarna eller slits i slamsor av djur som ännu inte lärt sig förlåta.
    Snart har humanoidgrupperna decimerats så att ingen omfattar mer än ett tjogtal individer. Huttrande sitter människorna runt eldar och delar på dagens skörd av bär och nötter. I fjärran skymtar stenlådorna och glastornen, redan invaderade av mossor, tistlar och mögel, på samma sätt som indiankulturernas städer en gång uppslukades av grönskan. När ingen längre sneglar ditåt upphör övervakningen. Människorna lämnas i fred. Djuren har begränsat den livsfarliga artens makt och räddat jorden. Historien kan börja på nytt.

Människans frigörelse från djuren
Då är vi tillbaka vid den nivå när människan började frigöra sig från de villkor hon länge delat med djuren. Då var hon en storvuxen apa vars intelligens vidgades genom förmågan att förflytta sig mellan marken och träden, hukande eller upprätt, och vars förutsättningar att röra sig tilltog genom den vidgade intelligensen — en samverkande process som genom en kombination av biologiska och sociala omvälvningar accelererade fram till dess homo sapiens blev vad vi kan urskilja som en art. Det innebar inte att variationer saknades. Tvärtom stred olika grupper om herraväldet innan den variant vi kallar homo sapiens sapiens slutligen avgick med segern (1). I den processen blev hållningen till andra arter av stor betydelse.
    Att medlemmar i en art ser sig som separata i förhållande till andra arter är inget att förundra sig över. Det utgör en väsentlig och självklar komponent i kampen för överlevnad — det är på detta sätt individer förmår skilja fränder från fiender. Men det finns också en annan aspekt som framstår som mörkare. Urskiljningsförmågan bidrar också till den sållningsprocess som håller arter starka. De svagare eller sjukare individerna av en art sorteras bort. (Mobbningen av avvikare är ett fenomen som låter sig iakttas i minsta ankdamm.)
    Det nya med människan var att hon, genom själviakttagelse, såg att hon hade förmågan att radikalt förändra sina levnadsvillkor. Upptäckten var inte plötslig. Som nyss antyddes var människans tillblivelseprocess lång, sträckte sig över miljontals år och genomgick flera stadier. Under denna tid delade hon djurens villkor, förflyttade sig flockvis över stora områden med siktet inställt på ätbara frukter — jakt tycks inte ha bidragit till en särskilt stor del av födan. Småningom lärde hon sig utveckla redskap, därpå — några tusen år senare — att renodla vissa växter. Än väsentligare: hon knöt till sig vissa djurarter, tämjde dem och nyttjade dem vid jakt, förflyttningar och som skydd.
    Därigenom uppkom ett diversifierat förhållningssätt till djuren. Inställningen grupperades i motsatsförhållanden, ibland med inskjutna mellanled. Djur var ätliga eller oätliga; nyttiga, harmlösa eller skadliga; beskedliga eller farliga; kontrollerbara eller lynniga. Den inställningen ser vi ett avtryck av i flera av religionernas skapelsehistorier, inte minst i Första Mosebok, där djuren skapas före mannen (1:20-25), ges honom att styra över (1:28), varefter Gud sorterar dem efter hans behov (2:19-20). Eftersom djuren inte fullt ut kan fylla dessa behov skapas kvinnan, som tämligen omgående lierar sig med det listigaste av markens djur, ormen. Ormen tubbar det mänskliga paret att äta av kunskapens frukter, varvid människorna erfar att de är helt annorlunda. Samtidigt inser att de inte fullt ut tagit konsekvenserna av detta — de är ju fortfarande lika djuren i och med att de är nakna. Då straffar Gud ormen genom att sätta henne i evig fiendskap till människan (3:14). Människorna ges en särställning genom att tilldelas förmågan att skilja mellan gott och ont (3:22), men dessförinnan har de fått kläder av skinn (!), vilket markerar härskardömet över andra varelser.
    Människan ges i uppgift att lägga under sig marken och vad den frambringar. Så skedde också, långsamt och gradvis. Genom årtusendena har människorna levat nära de djur hon knutit till sig och förhållit sig till dem efter de dikotomier som uppställdes ovan. Det betyder inte att inställningen varit enhetlig. Kulturerna har format vitt skilda förhållningssätt, inte bara i förhållande till vissa arter — där de geografiska skillnaderna varit betydande, inte minst i förhållande till svin och kor — utan också mer generellt. Mellan kristenhetens tämligen prosaiska hållning och den vördnad som utvecklats i exempelvis Indien, där jainisternas inställning framstår som mer extrem än den mest militanta veganism, finns åtskilliga varianter.
    Det väsentliga är att djuren alltid funnits i människans närhet. Först vid urbaniseringen inträder en skilsmässa som förvandlar djuren till utkantsfenomen. Först var bara några få människor utestängda från djurumgänget, småningom blev det så många att främlingsskapet gav upphov till rädsla — och förakt.
    I samband med detta uppstår främlingsskapet och sentimentaliseringen. När djuren inte finns med i det dagliga livet — och då de djur som finns där ryckts ut ur sina ekologiska sammanhang — förstås de helt och hållet utifrån mänskliga kategorier. I värsta fall ses de som korkade freaks, underliga varelser som uppträder lynnigt och oberäkneligt. Det förstärker avståndskänslan. När det djuriska uppdagas blir vi vilsna. Framför kyldisken frågar vi oss: hur har det blivit så här? Och vad ska vi göra för att komma till rätta med problemen? Hur ska en revolution ta form? Och vad ska den syfta till? Kan man ta med sig hunden in i det klasslösa samhället?

Återtågets begränsningar
Visionen om djurens uppror och hämnd skrämmer somliga men lockar andra. Attityden tycks bestämd av inställningen till dagens samhälle. Civilisationskritikerna har ofta lätt att associera sig med djuren. Analogierna med kampen mot slaveriet sporrar. Djurfabrikerna ses som det logiska slutresultatet av en alienationsprocess som skapat förtryck (2).
    I hållningen till djuren ställs humanisterna mot ekologerna, den oprövade självrättfärdigheten mot den brutala självförnekelsen. Motsättningen är inte ny, men under senare år har den hårdnat, i takt med att följderna av mänskliga ingrepp i naturen blivit synligare. Jägarnas fångstmöjligheter har minskat genom att älgstammen decimerats genom sjukdomar, valarna tycks allt oftare stranda efter att fel har uppstått på styrsystemen, och nu börjar de förslavade djuren drabbas av sjukdomar — svinpest, galna kosjukan, etc, något som i slutet av ekokedjan drabbar människan.
    Här har djuren hamnat i en mellanställning. Ska de ses som delar av den natur vi frigjort oss ifrån, ja, åtminstone delvis hävt oss över? Eller ska de betraktas som likar, som borde lyftas in i den mänskliga gemenskapen?
    Den här åtsiktskillnaden skulle, lite hårdraget, kunna ses som en motsättning mellan å ena sidan en ekologiskt orienterad holistisk uppfattning och å den andra en "utvidgad" humanism av individualistiskt snitt. Till viss del beror skillnaderna på om vi talar om djur som individer eller ser dem som representanter för kollektiv.

I likhet med många andra svenskar har mitt liv då och då delats av katter. De har fått namn, tilldelats sovplats och deras rutiner har fogats ihop med mina. Därmed har de lyfts ut ur den animala anonymiteten och blivit individer. Jag har talat om dem som Misha respektive Zara, inte som "katten". Fåglarna de jagat — men mera sällan lyckas fånga — har däremot omnämnts som "talgoxar" eller "sparvar". Jag har varit angelägen om att Misha och Zara ska må bra, jag har talat med dem och bekymrat mig för deras hälsa. Skulle en grävling dyka upp och sikta in sig på mina skyddslingar skulle jag söka jaga undan den. Det skulle inte falla mig in att se ett sådant skeende som ett exempel på naturens ordning, något att lugnt acceptera. För mig har Misha och Zara kommit att ingå i moralens sfär. Därmed har jag varit beredd att ställa upp till deras försvar.
    Ekologen ser mer osentimentalt på djuren. Möjligen tar han ut steget om han ser en snigel på stigen, men han söker inte rädda flugan ur spindelns nät. Saklighet är hans motto.
    I den ekologiska hållningen ses djuren nämligen mot bakgrund av den biotop de en gång formats av (och ofta verksamt bidragit till att omforma). Djuren glider in i naturen, blir inte mer framträdande än buskar och lianer — som verkligheten framstår i en tavla av tullnären Rousseau. Djur är växter som fått ben och/eller vingar och en styrmekanism framtill. Ormar och möss har gett sig in i leken och får leken tåla. Darwinismen har uppdagat de grymma spelreglerna och ingen sentimentaliserande humanist bör ge sig in och skilja vedersakarna åt. Ett lamm ska inte beta fredligt vid sidan om en varg, som det skildras i den konstnärligt verksamme predikanten Edward Hicks målning "The Peaceable Kingdom" (utifrån Jesaja 11:6). Här sviker båda figuranterna sina roller — eller rättare sagt: sina respektive naturer, lika mycket som det lejon som äter halm (Jes. 11:8). Synen på människan är lika saklig, men den tar två distinkta former.
    Att människan ursprungligen är ett djur med alla dess strategier för överlevnad ifrågasätts inte. Hon har utnyttjat sin natur så gott hon kunnat, och i likhet med sniglar och vargar, myggor och elefanter har hon försökt vidga spelplanen för egen del, så gott det nu varit möjligt. Hon har inte haft den fysiska styrkan som överlägset vapen, inte heller snabbheten eller köldtåligheten. Det är hjärnan, eller kanske språket, eller möjligen tumgreppet — eller vadhelst man nu anser vara essentiellt mänskligt — som hjälpt henne att överleva. Nu har hon stenmurar till skydd där hon bor och metall- och glasburar till sin hjälp när hon förflyttar sig.
    Enligt den första, "civilisatoriska" uppfattningen har utvecklingen guidat henne fram till den nivå där hon nu befinner sig, och det i sin tur hävdas bero på de mänskliga särdrag vi bör bejaka snarare än förneka. Allt är förstås inte av godo, men människan bör söka nyttja sina färdigheter till att korrigera det hon skadat. Är hon bara medveten om riskerna kan hon fortsätta leken och muta in nya spelplaner. Ansvaret hon har för djuren är begränsat. De flesta djurarter har försvunnit utan människans medverkan, sådant följer av utvecklingen och kan beklagas men bör inte tillåtas styra vårt handlande. Det viktiga är att vi ser till att vi inte skadar våra förutsättningar genom att åstadkomma plötsliga biotopförändringar. Djuren ingår i dessa system, och vår uppgift är att undvika systemfel.
    En annorlunda syn möter hos många miljöskribenter som ser människan som ett djur som, i kraft av sin överlägsenhet, åtagit sig ett ansvar för djur och natur. Detta skulle kunna kallas "herdemodellen". En sådan uppfattning kan bygga på en annan bedömning av risker. Somliga skribenter menar att vi inte har tillräcklig kunskap för att säkert kunna bedöma de risker vi tar när vi på ett alltmer genomgripande sätt omformar naturen. Därför bör vi ålägga oss större försiktighet i naturumgänget. Andra menar att vi har ett särskilt ansvar för naturen och djuren mot bakgrund av imperativet att vi alltid bör försöka undvika att begränsa livsförutsättningarna, för kommande generationer såväl som för den nuvarande. Vi vet ju inte vilka växter som kan visa sig vara nyttiga när det gäller läkandet av framtida sjukdomar, och vi kan anta att människor om ett par hundra år skulle ha lika stor glädje av vissa biotoper — exempelvis djungelområden och orörda vattendrag — som vi själva har. Därför bör vi söka bevara så mycket som möjligt.

Båda dessa sätt att resonera är antropocentriska. I kontrast mot dessa kan man nämna en tredje variant, som bygger på tanken om naturens helighet. Här utmålar man människan som en sent anländ spelare. Snabbt och målmedvetet tar hon över hela fältet, förändrar de flesta reglerna, utmanövrerar domaren och förpassar en rad spelare från planen. Det, säger biocentristen, är hybris och sådant straffar sig. Människan bör tvingas inse sina begränsningar och vara mer ödmjuk, annars väntar en katastrof. Spelreglerna kan inte ändras hur som helst, de finns där för att de tjänar ett syfte och det syftet bör man ha som ledstjärna.
    Den lyhördheten innefattar en större uppmärksamhet inför djurens mål och önskemål. Det är här Albert Schweitzers tankar kommer in i bilden (3). Schweitzer ansåg att allting i naturen bör bemötas med vördnad. En mask, en mus och en människa, alla har sin roll och alla bör bemötas med respekt.
    Det är en sympatisk hållning men tämligen hjälplös. För när masken invaderat människan, vem hjälper vi då? Schweitzer, som tjänstgjorde som läkare i djungelnära områden, tvekade inte. Människan har försteg. Men vad hjälper då vår respekt den mask som slits ut ur en människas kropp och dödas? Blir vördnaden mer än en högsint attityd att koppla på när valen blir svåra?
    En aning tydligare vägledning får vi om vi lyssnar till den amerikanske filosofen Holmes Rolston III. Han menar att det vi ska vörda är biotoper. Han excellerar i provokativa exempel, utmålar exempelvis hur ett antal hjortar vid lågvatten simmar ut till en ö i San Francisco-bukten där de finner sig till rätta och förökar sig men småningom drabbas av sjukdom, möjligen till följd av inavel (4). Därefter ställs läsaren inför frågan hur den gode naturvårdaren bör reda ut situationen. Tre alternativ utkristalliseras: 1) Forsla över djuren till land, exempelvis med båt. 2) Skjuta dem, så att de besparas det långsamma utdöendets plågor. 3) Låta dem svälta ihjäl. Rätt svar visar sig vara det tredje alternativet. Människan bör inte ge sig in och peta för mycket i naturen. Det vi bör söka skydda är naturen som helhet, inte enskilda djur. Rycker vi djuren ur deras sammanhang berövar vi dem inte bara den miljö de formats av och bidragit till att forma, vi tar också ifrån dem deras identitet och riskerar dessutom att sätta igång processer som vi inte kan styra.
    Det låter sig naturligtvis sägas, men när nu människan redan omformat naturen så mycket efter sina syften, varför plötsligt ålägga henne restriktioner? Och borde vi inte i så fall, i konsekvensens namn, backa och söka oss tillbaka till en tidigare nivå? Om naturens välbefinnande räknas som primärt, hur bemöter vi då de situationer där människor tycks vara för många för att biotopen ska bevaras? Hamnar vi i den position som biologen Garrett Hardin och läkaren Maurice King intagit (5) — att det är bättre att låta de svältande dö än att hjälpa dem överleva (med motiveringen att det senare alternativet, enligt författarna, skulle innebära än större ekologiska katastrofer längre fram)? Den ekologiska positionen kan till slut framstå som så brutal att moralen underminerar sig själv. Människan har trots allt ordnat sin tillvaro med moralen som ett väsentligt hjälpmedel. Att ställa den åt sidan kan bara innebära en brutalisering som inte återför oss till djurens nivå (högre utvecklade djur har f ö empati) utan bara slungar ner oss i en malström där slutresultatet är kaos.
    Hardin skulle förneka det. Han anser att undanhållandet av bistånd till svältande medför större lycka på längre sikt, vilket alltså skulle rättfärdiga den bortvända blicken. Om hjälpen uteblir kommer färre människor att tära på jorden, vilken därmed ges en chans att återhämta sig. På lång sikt kommer detta att innebära att jorden kan föda fler människor än om den hårdutnyttjats ett tag (och som ett resultat kanske gjorts evigt ofruktbar). Därmed avslöjar han sig som en hårdhudad utilitarist.

Det mest näraliggande alternativet här är en annan variant av utilitarism — eller snarare en annan uttolkning av den. Redan Jeremy Bentham — ofta betraktad som utilitarismens grundare — frågade sig vilken djurs moraliska ställning var. Han slog fast att det viktiga inte är om djuren kan tänka, det viktiga är huruvida de har förmågan att lida. Svaret innebar en kovändning inom filosofin, även om verkningarna lät vänta på sig. Descartes hade hävdat att djuren var ett slags pipande och morrande maskiner (vilket gett vivisektionismen frisedel). Kant hade skrivit att det visserligen var fel att behandla djur illa, men inte på grund av det lidande som förorsakades djuren utan helt enkelt för att det råa handlandet kunde spridas över till människor. Den attityden var också den vanliga, även i filosofiska kretsar, ända till 1970-talet.
    Det blev den australiske filosofen Peter Singer som aktualiserade Benthams tänkande och med större konsekvens applicerade Schweitzers tankar om den vidgade moraliska cirkeln. I en recension i New York Review of Books (6) utvecklade Singer — som personligen säger sig vara behärskat förtjust i katter och hundar — tanken att vi begår ständiga oförrätter mot djuren, jämförbara med de vitas månghundraåriga förslavande av människor med annan hudfärg och/eller kulturell bakgrund.
    Det kan invändas att analogin bara delvis håller streck. Människor med annan hudfärg och annan bakgrund är lika mycket medlemmar av arten homo sapiens som vita, och skillnaderna går inte på djupet, vilket de trots allt gör när det gäller jämförelsen mellan människor och djur. Men Singer påpekar att det finns vissa djur (exempelvis hundar, delfiner och apor) som har mer intelligens, högre utvecklad känslighet och social förmåga än somliga människor (exempelvis svårt senildementa eller gravt mentalt handikappade). Om vi nu frågar oss på vilka grunder vi tillåter oss att utföra experiment på de förra men inte på de senare kan svaret bara bli att de senare tillhör vår art, de liknar oss och ska därför behandlas bättre. Det svaret, menar Singer, är dock inte hållbart: det är uttryck för ett artprioriteringstänkande som i analogi med "rasism" kan kallas "artism" (ordet låter konstigt för vana kultursidesläsare och på svenska används därför ofta engelskans "speciesism").
    Det betyder dock inte att Singer skulle anamma ett ekologiskt tänkande och ge alla djur samma moraliska ställning. Amöbor, maneter och ostron har inte förmågan att känna smärta och saknar därmed den grundläggande egenskap som förlänar hemortsrätt i den moraliska gemenskapen. Vissa primater — exempelvis högre utvecklade apor och människor — har förmåga att projicera in en avlägsen framtid i sitt handlande, de har självmedvetenhet och dödsinsikt och kan därför tilldelas "personskap", vilket ger dem ytterligare vikt vid den moraliska bedömningen. Somliga djur lyfts därför ut ur naturen: de står som en tredimensionell förgrund framför planschen som föreställer ett djungellandskap. Singer betonar de enskilda djurens individuella egenskaper, ser på dem som han ser på människor (utan att för den skull jämställa dem).
    Singer har kritiserats från flera håll, såväl internt från utilitarister som externt, från filosofer med annan hållning. Somliga har menat att det inte nödvändigtvis följer av en utilitaristisk hållning att man bör befria djuren, i alla fall inte alla och överallt. Dels kommer de arter som formats i symbios med människan att få det svårare, somliga kommer rent av att utplånas — deras existens är avhängig människans vilja att utnyttja dem (deras raison d'être är att ätas). Dels kommer somliga kulturer att gå under som ett resultat av denna befrielse — tydliga exempel är eskimåerna och de sudanesiska nuerna.
    Singer skulle hävda, att det system som bygger på utnyttjande av djur är orättfärdigt och förtjänar att gå under. Att somliga arter då får gå samma väg är ett mindre problem — arter kommer och går, men djurens antal består. Å andra sidan finns det passager i hans böcker som kan läggas till grund för en modifierad hållning. Det finns trots allt grader i helvetet. Det är bättre att äta vilt än domesticerat kött, om man äter ägg ska det vara från frigående höns. Vi kan trots allt göra en del inom det rådande systemet. Det är inte fråga om allt eller intet.

Historiens moral
Det leder fram till frågan hur vi bör söka lösa upp motsättningarna. Hur ska vi förhålla oss till djuren?
    Förutsättningarna bör inte döljas. Vi är i dag snart sex miljarder människor på jorden, dubbelt så många som för femtio år sedan och fyra gånger så många som vid förra sekelskiftet. Att människan tagit mer utrymme i anspråk innebär naturligtvis att djuren fått maka på sig; i likhet med andra arter söker människan expandera sitt område, inte minst för att öka tillgången till föda. Utvecklingen mot allt fler människor kommer att fortsätta i ytterligare femtio à hundra år, då en mer stabil befolkningssituation kan uppstå (förutsatt att inbromsningen börjar nu). Då finns det sannolikt tio miljarder människor på jorden.
    Utvecklingen har i sin tur inneburit att de biotopförändringar som inleddes för tio tusen år sedan accelererat (med skrämmande resultat på allt fler ställen, också i vår närhet). Sammansättningen av faunan har förändrats och mycket kommer att ske inom de närmaste årtiondena. Många arter kommer att försvinna, andra kommer att bli sällsyntheter — och det oavsett om de mer miljövänliga programmen för landskapshållning får gehör eller ej. Människan är ansvarig för utvecklingen, men i många fall styr hon mindre än hon förefaller att sköljas med — rätt ut i syndafloden.
    I sådana sammanhang är de radikala lösningarna lockande. Låt oss göra rent hus med fascismen, släpp djuren fria och bli vegan! Det är en hållning som det vore idiotiskt att avfärda: trots allt bygger den på en väsentligen korrekt analys av problemen. Men den är inte fri från komplikationer. Om man bortser från risken med "frälsningsegoism" — det vill säga faran att man anser det viktigare med den egna mentala och fysiska renhållningen än med resultat i stort — återstår ändå problemet hur man frigör sig från en social miljö man utgår ifrån och är bunden till. Frågan vilka prioriteringar som är viktigast går inte att undvika. Det sätt djur behandlas på är ofta upprörande, men är verkligen all djurhållning av ondo? Äggfabriker och kor som aldrig tillåts se dagsljuset, det är otvivelaktigt något som bör undanröjas och insikten om detta sprids alltmer. Men ägg och mjölk från frigående djur, är skälen att städa bort dem verkligen avgörande i en värld där undernäringen är ett ständigt växande hot? Och har inte det landskap som till viss del förutsätter betesdjur — får och kor — ett värde att ta med i beräkningen? Dessutom — för att upprepa en tidigare nämnd invändning — när det gäller andra, och fattigare kulturer, där djur och människor formats i symbios, finns det i dessa fall verkligen avgörande skäl att rucka på system som kan vara ekologiskt hållbara och därmed mindre tärande på natur och djur än andra livsformer? (I bakhuvudet har jag en del mellanafrikanska nomadkulturer.) Och om icke-animala alternativ ska dominera kosten, kommer inte det att innebära ökade transporter, vilket i sin tur leder till ökade påfrestningar på natur — och därmed också till ett svårare liv för många djur?
    Svaren är inte självklara och det finns många perspektiv som bör prövas. Men det bör påpekas att det finns ett tillgängligt alternativ till det radikalt veganistiska synsättet, en hållning där ekologiska och djuretiska synsätt förenas. Med tanke på dagens försörjningssituation, och med tanke på att det går att utvinna långt mer proteinrik kost om man direkt nyttjar växter snarare än låter energin gå omvägen via djurmagar, tycks det lämpligaste vara att minska uppfödningen av biffdjur, begränsa fisket (eftersom risken för utfiskning på många håll är akut), och utveckla en vegetarisk kosthållning. Men strängare än så kan hållningen inte bli, åtminstone inte utifrån nuvarande situation. Tillgången till proteinrik kost är trots allt begränsad i många länder, och ägg och mjölk från frigående djur är ett viktigt födoämne, inte minst i fattiga länder där skördarna är osäkra. Att driva eskimåer och nuer att överge sina kulturmönster är inte bara en social okänslighet utan också ekologiskt vanskligt. Moralisk perfektion är naturligtvis eftersträvansvärd, men sätter man siktet för högt riskerar man att slunga iväg en pil som landar långt från det mål man kunnat uppnå, om ambitionerna bara varit måttfullare.
    Det just presenterade synsättet bestäms alltså av en praktisk bedömning. Men praktiska bedömningar i sådana frågor har en ofrånkomlig etisk tyngd, eftersom det som står på schemat är en minskning av det lidande som kan drabba människor — och djur.
    För det finns skäl att påminna om det inledande perspektivet. Det var inte bara en metafor. Naturen kan slå tillbaka mot människans maktanspråk. De ekologiska gränserna är flyttbara, men de går inte att avlägsna. Revolutioner har inträffat förr. Påskön är ett synnerligen illustrativt fall (7). Vid tiden för Adam och Evas jordevandring fanns där en begränsad men livskraftig växtlighet (ett trettiotal arter) och en liten men stabil fauna (förutom fåglar några ödlearter och en hel del insekter). Med hjälp av tvåkölade kanoter kom människan dit, det bör ha varit någon gång på 400-talet. Sakta förändrades tillvaron. Odlingen av grödor tog inte så mycket tid i anspråk vilket gav möjlighet till en omfattande rituell och konstnärlig verksamhet. Det mest kända exemplet är de stenskulpturer som finns utspridda längs kusterna. Ironiskt nog var det kanske just dessa skulpturer — uttrycket för en högtstående kultur — som blev öns fall. För att forsla dessa tunga skapelser runt ön krävdes vägar och timmer att nyttja som underlag. Vid ökulturens höjdpunkt — på 1500-talet — kunde de sju tusen invånarna glädjas åt mer än 600 stenskulpturer. Men öborna skulle snart bli varse att kulturen haft sitt pris. Trädåtgången hade varit stor och snabb, och med tanke på att 7.000 människor kräver mycket bränsle, samt virke för båtar (nödvändiga vid fisket) blev återväxten för långsam. Behoven var större än tillgången. Kalhyggena gav upphov till erosion, vilket gick ut över skördarna. Undernäring blev resultatet och flera sjukdomsepidemier följde. Befolkningen minskade och till slut var de vindpinade markerna omöjliga att uthärda för andra ansikten än dem som tillverkats av sten. Med människan försvann också många djurarter, och andra tog över. En ekologisk balans uppstod så småningom — den gör det, förr eller senare — men det var en balans som inte inkluderade människan. Den situtionen hotar nu att upprepas lite varstans. Människans imperium riskerar att lösas upp. Vinden viner allt starkare i den värld där ekologin försummats. För varje år blir stormarna fler och starkare.
    Bilden kan få oss att frysa. Många människor och några fåtaliga djur, inte längre sedda inne i Rousseaus djungel och inte heller framför en skogsplansch utan alldeles isolerade på en vindpinad kust. Frågetecknen har ristats i sanden. Hur vilsna är vi inte i förhållande till det som en gång var så självklart att vi inte ens ifrågasatte det! Vad har vi förvandlats till? — en undran som griper tag i betraktaren av Annika Erikssons projekt "Två män och ett får". Två män instängda i en kätte tillsammans med ett högst levande får, mitt i ett galleri, mitt i stan. Alla utryckta ur sina sammanhang, också de vilsna betraktarna. Djuren har fått nya levnadsomständigheter men människorna har fått nya essenser. Och vi står så nära att vi knappt ser vad som sker.
    Det börjar bli dags för självförsvar, och det bästa självförsvaret — kanske också det enda hållbara — är en offensiv omsorg, också om de arter vi hittills bekämpat, förslavat och bekrigat.

NOTER
1 Om de samverkande faktorerna i människans utveckling kan man läsa i en uppsats av Richard Potts: ”Untying the Knot: Evolution of Early Human Behavior”, tryckt i M H Robinson & L Tiger: Man and Beast Revisited, Washington & London 1991. I samma volym finns ett par andra uppsatser som är relevanta i sammanhanget: Sherwood L Washburns ”Biochemical Insights into Our Ancestry”, Robin Fox's ”Aggression: Then and Now" och ”Man and Beast Interface: An Overview of Our Relationships”. För ytterligare bakgrundsinformation hänvisas till noter och referenser i min essä "Den mänskliga naturen".
2 En bred historisk översikt över den ekologiska rörelsens olika spår ges i Anna Bramwells Ecology in the 20th Century: A History, Yale U P, 1989. En användbar översikt över de senare faserna är John McCormicks The Global Environmental Movement, London 1989.
3 Se de uppsatser som finns samlade i volymen Die Lehre von der Ehrfurcht vor dem Leben, München 1966.
4 Holmes Rolston III: Environmental Ethics: Duties to and Values in The Natural World, Temple U P, Philadephia 1988. Se särskilt s. 87f. Exemplet ser lite annorlunda ut på andra håll i Rolstons författarskap, liksom i hans föredrag.
5 The New York Review of Books, 5 april 1973. Sedermera har dessa idéer utvecklats i Animal Liberation: The New Ethics For Our Treatment of Animals, New York 1975 (översatt till svenska under titeln Djurens frigörelse, Nora 1992) och i Practical Ethics, Cambridge U P, 1979 (på svenska: Praktisk Etik, Nora 1991).
6 The New York Review of Books, 5 april 1973. Sedermera har dessa idéer utvecklats i Animal Liberation: The New Ethics For Our Treatment of Animals, New York 1975 (översatt till svenska under titeln Djurens frigörelse, Nora 1992) och i Practical Ethics, Cambridge U P, 1979 (på svenska: Praktisk Etik, Nora 1991).
7 Uppgifterna är hämtade ur Clive Pontings A Green History of the World, London 1991, kapitel 1.

Thomas Anderberg, född 1956, är docent och lektor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Han är också författare och kulturskribent i Dagens Nyheter.

Mer om 90TAL nr 18»
Butiken»