”Inget står emot mig” — Samtal med Mare Kandre

Inköpslista

bigaråer
kapris
jord­nöt­ter
äpp­len
coca-cola
salt lak­rits
popcorn
grädd­fil
crème fraiche
pur­jo­lök
pota­tis
rost­biff
kara­mel­ler
blom­mor
servetter

Vad för slags lunch öns­kar sig en per­son som i ett själv­por­trätt sagt sig ha korv och pom­mes fri­tes till favo­ri­trätt? Och som blan­dar sitt vin med coca-cola? En hög­som­mar­dag pac­kar jag picknick-korgen. De röda bären till­sam­mans med blom­morna och mor­mors spets­duk läg­ger jag överst. Sedan vän­tar jag på att det skall ringa på dörren.

Hon kom­mer prick tolv.
– Men var är kat­terna? är det första hon säger, Mare Kandre, med ett ton­fall som hos ett lurat barn, när hon sett sig omkring i lägen­he­ten. Det råder ingen tve­kan om att hon är besvi­ken. Det är inte utan att jag kän­ner mig skyl­dig när jag berät­tar att de fick stanna kvar ute på lan­det i stäl­let för att följa med in till stan och träffa henne. Jag för­vå­nas över att hon minns dem, och till och med deras namn. Jag som inte ens kom­mer ihåg att jag berät­tat nm dem.
Jag ringer efter en taxi, för att vi inte ska bli all­de­les genom­svet­tiga och utmat­tade innan vi kom­mer fram, trots att det bara är någon kilo­me­ter att gå.
En sådan här dag tycks alla män­ni­skor vara vid havet. Sveavägen är för­un­der­ligt öds­lig i juli som vore den en gata i en över­gi­ven stad. Inte ens Hagaparken har sär­skilt många besö­kare.
Med bilen läm­nar vi sta­den och far ut på ängen in i ett annat land. Grönskan är omått­lig, man blir beru­sad, and­lös av all prak­ten. Skogens lum­mig­het är overk­lig idag.
– Här ser mera ut som på en mål­ning än en mål­ning själv — en 1700-talsmålning, säger Mare. Visst kan man väl tänka sig att stöta på en 1700-talsmänniska som för­ir­rat sig från en tavla och gått vilse i par­ken?
– Att komma till Hagaparken är ett även­tyr för mig. En rik­tig utflykt.
Vi slår oss ner i skug­gan under några ekars beskydd på en slutt­ning ner mot viken och ploc­kar upp vår pick­nick. Där vi sit­ter har vi en utmärkt vy över par­ken med de hund­ra­tals år gamla trä­den vars gre­nar använ­der hela sin kraft och kapa­ci­tet för att sträcka ut sig i löv.
Solen gas­sar påflu­get, letar sig ner mel­lan löven till varje glänta, till varje springa, den vill lysa upp över­allt. Hettan dall­rar, ett skim­mer lig­ger över Haga. Mare bär för säker­hets skull svarta ylle­strum­por till den korta gröna kjo­len och långär­mad t-shirt. Solbränna är hemskt, folk som solar ser ut som brända kor­var, tyc­ker hon. Själv är hon som en herr­gårds­frö­ken på 1700-talet, och ögo­nen är lika gröna som allt som omger oss från alla håll.
Mare hukar i skug­gan. Hon ser mot­sä­gel­se­full ut: myc­ket söt med blond kalufs, två blyga men skarpt iakt­ta­gande ögon och en bestämd mun; en liten tunn flick­kropp med näs­tan grabbak­tiga rörel­ser, men hon talar med en mörk röst och anläg­ger gärna ett non­cha­lant sätt att tala och uttrycka sig — långt ifrån hen­nes skrivna språk. Men dju­pet i rös­ten och den smått ilskna, revan­schis­tiska tonen, röjer en smärta som gör att man lyst­rar till det hon säger och för­står att det lig­ger mer bakom orden än man först tror. Det finns också en spänd för­vän­tan i hen­nes atti­tyd, en nyfi­ken­het och ibland utma­nar hon, knap­past likt ett offer, tyst­na­den med ett: »shoot, man, shoot!«.
När jag ringde och frå­gade Mare om vi skulle ses sva­rade hon att det gick bra pre­cis när helst det pas­sade mig. »Jag kan ändå dis­po­nera min tid själv.»
Mare sit­ter mest hemma och vän­tar på sina ord, rädd att gå miste om en bra mening. Redan vid sju­ti­den på mor­go­nen slår hon sig ner vid skriv­bor­det. Lyssnar all­tid först på Dagens Eko innan hon sät­ter igång med sitt arbete som sträc­ker sig långt in på efter­mid­da­gen. Som Mare säger: »Det här att skriva är ingen­ting för vek­lingar. Man skri­ver och dric­ker kaffe. Väldigt ogla­mo­röst, unge­fär som att gräva diken.»
– Men är det inte svårt att för­söka pressa fram någon­ting varje dag?
– Dagarna öpp­nar sig ibland som öknar, säger hon. Det finns vis­ser­li­gen all­tid något att skriva om, men svå­rast är att ta sig in i det. Det finns en vall man måste ta sig ige­nom. Det är lite själv­plå­geri i bör­jan, men efter ett tag får man belö­ning. Disciplin är det som gäl­ler. Är man inte sten­hård mot sig själv gör man allt annat än skri­ver, till exem­pel läser tid­ningar i tim­mar.
Det råder ingen tve­kan om att Mare tar sitt skri­vande på blo­di­gaste all­var. Hon säger:
– Det är som att gå emot Gud att inte skriva.
– Allt som kom­mer emel­lan mig och skri­van­det dödar jag.
– Barn? Nej, tack, jag ska skriva.
– Inspirationen är en myt. Om man skulle räkna med den skulle man inte få något gjort. Det hand­lar myc­ket om mod. Att skriva är som att famla i mörk­ret, man vet inte om man är på rätt väg. Man vet inte om man skall fort­sätta eller om det är slö­seri med tid. Det är som i kär­lek, man måste ge sig hän utan att veta om man får någon­ting till­baka. Och det är ju väl­digt skräm­mande. Fast jag vet ingen­ting om kär­lek ännu för jag har inte det modet när det gäl­ler kär­lek som jag har i mitt skri­vande.
Mare arbe­tar lång­samt och grund­ligt, söker länge efter orden, sli­par på mening­arna. Efter en lång arbets­dag kan det ha kom­mit till en mening, ibland ett par, vissa dagar ingen alls.
– I snitt skri­ver jag en mening om dagen, säger Mare.
Mare äter med för­vå­nans­värt god aptit med tanke på hur späd hon är. Kall rost­biff och pota­tis­sal­lad är myc­ket godare än kall grill­korv och pota­tis­mos, beröm­mer hon.
– Det var länge sedan jag åt någon så ordent­lig mat.
Mare lever mest på fil­mjölk och äpp­len. En fär­dig­köpt smör­gås kan det bli då och då. Mat är dyrt och Mare måste ha råd att skriva.
– Mina ord är så dyr­bara, fort­sät­ter hon mel­lan tug­gorna, de räc­ker bara till de böc­ker jag skri­ver. Jag kan inte gödsla med dem, sva­rar hon på min fråga om var­för hon inte skri­ver essäer och artik­lar för att få ihop till lite mer bröd.
– Jag kan inte spruta ur mig, jag måste tänka efter. Jag gav ut fyra böc­ker på fyra år (1984−88). Sen fick jag en lång, helt tyst period efter Det brin­nande trä­det. Jag kunde inte skriva. Men sedan avslu­tade jag en vik­tig bok, Aliide, Aliide.
– Jag behövde en paus för att känna var jag gick, som när man petar med en käpp fram­för mig, i stäl­let för att bara gå mera orädd.
– Jag har inte varit nöjd med något av det jag skri­vit. Jag tror all­tid att jag måste göra språ­ket finare än vad jag gör, hålla en sån »hög« ton. Egentligen ville jag skriva i samma ton som jag tänkte, men jag hade inte själv­käns­lan nog att skriva så fritt. Nu tyc­ker jag att jag har hit­tat den fri­are tonen.
Mare är själv­kri­tisk och tap­pade inte huvu­det efter all den upp­stån­delse, allt beröm och alla inter­vjuer som följde på hen­nes debut med I ett annat land. Frågan är om någon ung för­fat­tare så sam­stäm­migt rosats och geni­för­kla­rats som Mare vid tju­go­ett års ålder. Många trodde väl att det skulle störa hen­nes utveck­ling, att hon skulle stanna i väx­ten och börja låta sig sty­ras av omgiv­ning­ens för­vänt­ningar och krav. Men Mare var mer tjurskal­lig än så, och valde att i lugn och ro pränta ner sina ord i sin egen takt och ton som om hon inte hade hört applå­derna.
Det som fasci­ne­rade med I ett annat land var pre­ci­sio­nen och sug­ges­tions­kraf­ten i hen­nes språk med vilka hon trol­lade fram en annan värld — ett mytiskt barn­doms­land­skap. Därtill var det omiss­känn­ligt per­son­ligt och genu­int, inte lånat av andra, inte uttryck för någon modetrend i tiden, inte grun­dat på teo­rier, refe­ren­serna inte till någon upp­vis­ning av lär­doms­fruk­ter — det här kom långt ini­från.
Boken är en sam­ling löst sam­man­hållna berät­tel­ser. Det lyriska i pro­san är fram­trä­dande.
Jaget är ett barn, men det är inte barn­do­men med bar­nets ögon som skild­ras. Det är barn­do­men på distans, åter­ska­pad med den vux­nes min­nen. Jaget rör sig i sina min­nen av barn­do­mens fan­tas­tiska, gåt­fulla verk­lig­het som i ett eget poe­tiskt uni­ver­sum. Mare Kandre för­sö­ker kart­lägga barn­do­mens mar­ker, utforska vad som utgör det till­stånd vars hem­lig­hets­full­het vi inte blir med­vetna om för­rän vi just läm­nat det.
I de första och längsta berät­tel­serna är jaget och hen­nes sys­ter till­sam­mans med sina för­äld­rar på bil­resa genom ett skif­tande land­skap. I kapit­let »Bland käl­lorna« far de in i sko­gen, »ett sagans land«, där »urtal­larna växer långt in i him­len och bär stjär­nor och kot­tar i kro­norna«. Barnet är nära för­bun­det med allt i sin omgiv­ning. Det har kvar res­ter av sin ursprung­lig­het, kon­takt med mörk­ret och det vilda utan­för täl­tet. Systrarna lig­ger vid sin pap­pas sida och han läser högt för dem ur Kalle Anka: »Pang. Krasch. Duns, duns, duns. Tjatte. Tjatte.»
Men något har bör­jat hända med bar­net. Härinne i sko­gen erin­ras hon sin ännu tidi­gare pas­se­rade barn­dom när hon »var mindre och satt på Pappas rygg, fast­spänd i en ren­sel. Men nu är allt annorlunda. Jag sit­ter för mig själv.»
Under resan som famil­jen ger sig ut på i I ett annat land får flic­kan kon­takt med det nya. Hon kom­mer in i ett annat land, sitt eget inre land, där hon inte tidi­gare varit. Hon upp­täc­ker med sorg och sak­nad sig själv som helt avgrän­sad från andra. »Jag springer ut på bryg­gan i hopp om att hinna i kapp, men den räm­nande, grå tund­ran gör mig ensam och stum igen, för egent­li­gen till­hör jag ald­rig Mamma, Pappa eller ens Astrid, utan bara jor­dens och min egen djupa oro.« Men sam­hö­rig­he­ten var bara ett sta­dium.
Mare Kandre har gjort en under­sök­ning av ögon­blic­kets rela­tion till väx­an­det, för­änd­ringen, av smär­tan när man för första gången sti­ger ur nuet och blir med­ve­ten om att ens egen kropp ingår i för­änd­rings­pro­ces­sen, att den har ett sam­band med tidens flykt.
Det fysiska per­spek­ti­vet för­dju­pas i Mare Kandres andra bok Bebådelsen, en sam­ling tät, tema­tiskt sam­man­hål­len prosa­po­esi. Jaget är här en flicka utsatt för oer­hörda kraf­ter, mitt i för­vand­lingen, på väg att blomma till kvinna, på väg att bli inord­nad, tagen i bruk av allt vad detta sta­dium inne­bär, fysiskt och psy­kiskt men också soci­alt.
Hon väg­rar vara med om detta för­lopp. Hon öns­kar sig fri från sex­u­a­li­te­ten, arvet, röt­terna, ban­den, för­plik­tel­serna. Men den fysiska meta­mor­fo­sen går inte att hejda. Kontinenter och pla­ne­ter, land­skap, sjöar och bergs­ked­jor för­flyt­tas inom henne. Inför dena oåter­kal­le­liga sepa­ra­tion från barn­do­men och inför mötet med en ny och okänd värld drab­bas hon av insikt om sin egen död­lig­het, och också om den för­mö­gen­het som heter »L-I-V«. Livet lig­ger fram­för henne. Det är dyr­bart, hur ska hon erövra det så att det blir hen­nes? Hon inser att hon inte kan sätta sig emot de obön­hör­liga mak­ter som rege­rar hen­nes kropp och styr henne.
Bebådelsen är till sist en kvin­nas upp­täckt av sina egna starka inre kraf­ter. Boken ångar av trots och själv­häv­delse. Man kan ta för sig av livet, man behö­ver inte vara alla till lags.
Krafterna är inte far­liga och fri­gö­rande om man själv kan taga dem i bruk. Hennes pro­test gäl­ler nu väg­va­let, att vägra gå in i kvinn­liga före­gång­a­res spår. Hon kan inte bli fri från sex­u­a­li­te­ten men hon måste inte under­kasta sig barna­fö­dande som till exem­pel jung­fru Maria.
Inspirationskällan och den sam­lade kraf­ten för dik­terna i sam­lingen var 1400-taletsmålningen Bebådelsen av van Eyck. Den före­stäl­ler jung­fru Maria i bebå­del­se­ö­gon­blic­ket när tre ljus­strå­lar träf­far hen­nes huvud och tar kropp i henne. Denna pro­cess, när Maria drab­bas av insikt och blir tagen i bruk av opå­verk­bara kraf­ter, ger Mare Kandre alltså en helt egen inne­börd.
Den här starka själv­häv­del­sen fick många kri­ti­ker att läsa in ett nietz­sche­anskt drag i boken, ett slags över­män­ni­sko­i­deal, som man natur­ligt­vis kände sig tving­ade att ta avstånd från. Hur rea­ge­rade Mare på det?
– Talet om Nietzsche bru­kar jag skratta myc­ket åt. Jag vet inte var­för de kom­mer att tänka på honom när de läser mig. Men kanske är det för att jag använ­der så många JAG. Det är inte så upp­skat­tat bland kri­ti­ker att man använ­der JAG inom den svenska lit­te­ra­tu­ren, vet du väl, ral­je­rar Mare.
– Men hos mig är det bara ett trots att hävda sig själv. Ett över­lev­nads­trots, säger Mare. Bebådelsen uttryc­ker själv­stän­dig­het, rät­ten man har att leva sitt eget liv och möj­lig­he­terna man har att ta ansvar för det. Att man inte måste leva på samma sätt som ens för­äld­rar och far­för­äld­rar gjort, utan att man kan bryta möns­ter, fram­för allt det kvinn­liga mönst­ret.
– Men kanske skall en ung flicka inte tala i så stora orda­lag som livet och döden. Hon ska helst skriva små lus­tiga absurda non­senstex­ter.
– Är det inte typiskt, och obe­hag­ligt, att en kvin­nas läng­tan och strä­van efter själv­stän­dig­het och befri­else ska upp­fat­tas som uttryck för över­män­ni­sko­tan­kar, för­hä­velse? frå­gar jag. När jag hör dig tän­ker jag på några ord som Edith Södergran sa apropå vad några kri­ti­ker skri­vit om hen­nes själv­häv­delse. »Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är.»
– Ja, det stäm­mer på mig. Det gil­lar jag. Men jag har där­e­mot fak­tiskt ald­rig fast­nat för Edith Södergrans poesi, som många bru­kar fråga mig om jag har inspi­re­rats av. Den är för mesig för mig.
– Jaget i Bebådelsen bris­ter till exem­pel ut i »Inget står emot mig«. Det kanske kan upp­fat­tas som en för stark själv­häv­delse?
– Det är bara en iakt­ta­gelse: ingen­ting står i min väg. Jag tän­ker bara på att det lig­ger öppet, saker och ting, all­ting lig­ger öppet för henne.
– Jag var väl­digt upp­slu­kad när jag skrev Bebådelsen. Jag gick in i den som i ett till­stånd. När jag sedan var fär­dig var det över, borta, glömt. Därför är dik­terna dunkla även för mig själv. Men jag tror att jag var myc­ket inspi­re­rad av Sylvia Plath när jag skrev den. Jag hade läst henne länge, men nu gjorde jag det inten­sivt. Och det finns lite samma sak i hen­nes sena dik­ter som i mina här, jag menar en väl­digt stark röst — och själv­häv­delse.
– Det är inte sånt man kan härma, men som man kan känna igen sig i. Som Sylvia Plath sa: »Blodstrålen är poesi«.
– Det är svårt att säga exakt vad det är hos henne som fasci­ne­rar mig, men något exakt är det.
– Hon är väl­digt kaxig, det är nog det.
– Hjärta, blod och kött är ord som ofta före­kom­mer hos dig. Är det för att det mesta utspe­lar sig i krop­pens land­skap?
– Hjärta? fun­de­rar Mare. Det är ju centralt. Det hål­ler allt igång både fysiskt och känslo­mäs­sigt. Blodet och köt­tet före­kom­mer ännu oftare, och hår också — allt som är kropps­ligt.
– Men det är inte märk­ligt egent­li­gen. Allting man kän­ner är ju i krop­pen. Allt man kän­ner, kän­ner man med krop­pen. Det är ju så kon­kret allt jag skri­ver.
Bebådelsen är en över­gång eller kanske sna­rare ett kon­cen­tre­rat för­spel till Bübins unge, Mare Kandres första roman. Här möter vi samma tema­tik igen — sepa­ra­tio­nen, utblom­ningen. Fast här är pro­ces­sen mera utdra­gen, genom­lyst och utar­be­tad. Den är påtag­li­gare, med fler detal­jer och ett episkt för­lopp.
Det fysiska per­spek­ti­vet för­stärks ytter­li­gare i Bübins unge. Denna gång hand­lar det om en flicka som blir med­ve­ten om hur hen­nes kropp ingår i natu­rens för­lopp. Men nu har per­spek­ti­vet flyt­tat ut från krop­pens inre land­skap till flic­kans träd­gård. Hela natu­ren osar kropp och kött. Det är som­mar och väx­an­det, expan­sio­nen pågår över­allt. Det vid­gas, stoc­kas, spä­des, skra­par, kna­kar och spän­ner, bökas och flyt­tas. Det mesta sker inom flic­kan, men på expres­sio­nis­tiskt vis gestal­tas det med natu­rens uttryck och med vad som utspe­lar sig i ett hus en bit bort från byn som flic­kan tar avstånd ifrån. Och genom ett getingbo, en brunn och ett ute­dass.
Flickan för­står inte vad som hän­der henne. En dag upp­täc­ker hon en stor röd fläck i sängen och tän­ker att om hon inte kän­ner något kanske det slu­tar.
På ett lysande och nyska­pande sätt har Mare Kandre skri­vit om den revo­lu­tio­ne­rande för­vand­ling hälf­ten av värl­dens befolk­ning genom­går i puber­te­ten — när kvin­nan får sin första men­stru­a­tion — och som trots detta har så få skild­ringar jäm­fört med till exem­pel hur det är att göra lum­pen.
– Det är en chock att få mens. Även om man hört om det, säger Mare. Flickornas för­änd­ring från barn till ton­å­ringar är så myc­ket mera tyd­lig än kil­lar­nas. Blod är också så lad­dat. Jag ville inte ens vara med om det. Mens var ett tec­ken på ett slags sla­veri. Jag blev depri­me­rad, för­ban­nad inåt. Killarna slapp, de slapp allt. För dem är för­vand­lings­pro­ces­sen inte så bru­tal.
– Kvinnorna ska all­tid hålla på med sina famil­jer. De har all­tid varit dömda till livet. Jag har all­tid hatat allt som har att göra med vad kvin­nor skall göra. Därför är det inte roligt att få mens. När jag var barn såg jag mig själv som män­ni­ska, sen fick man mens och så plöts­ligt var man tjej. Killarna kunde fort­sätta vara män­ni­skor. Jag hade bli­vit tjej, till­hörde ett slags mino­ri­tet. En mar­gi­nell grupp, i alla fall.
– Jag kan fort­fa­rande knappt ta ordet kvinna i min mun. Jag vet inte vad det är. Det kvinn­liga som ska stå för det älsk­liga, liv­gi­vande är som en boja runt foten.
– Samtidigt vär­nar du ju om kvin­nan och hen­nes rätt till själv­häv­delse?
– Ja, det är ju vad jag är. Jag skulle inte vilja vara kille. Men det är före­ställ­ningen om vad kvin­nor bör vara som har något unket över sig. Den där sken­bil­den som tril­lar över en i ton­å­ren som man måste klösa hål på för att kunna andas.
– Nästan allt hand­lar om män — jag tän­ker inte bara på allt som skri­vits av män för män. Hela värl­den är ju deras. Det är klart att det gör en för­ban­nad. Förbannad över att hela tiden få sin världs­bild defi­ni­e­rad av det mot­satta könet. Sen vet man inte vart man ska vända ils­kan hel­ler. Man kan ju inte skälla på kil­larna i ens när­maste omgiv­ning, det är ju inte deras fel. De är ju offer också. Var skall man göra av ils­kan?
– Jag väg­rar att inordna mig i det »van­liga livet«. Villa, barn och amor­te­ringar, nej inte för mig. Många som har barn är så inskränkta att de tror att livet bara hand­lar om det. De blir pro­vo­ce­rade av att man lever lyck­lig utan barn. Hellre skju­ter jag mig i huvu­det än rul­lar barn­vagn.
Omslaget på Bübins unge består av ett foto på en flicka taget av Lewis Carroll — för­fat­ta­ren till Alice i Underlandet. Ett citat ur den boken har också fått bli motto vil­ket natur­ligt­vis gjort att Bübins unge setts som ett slags modern Alice i Underlandet. Hur stark är den kopp­lingen?
– Lewis Carrolls bok över­ens­stäm­mer inte så myc­ket med min för­u­tom att den också hand­lar om för­vand­lingar, men jag tyckte om cita­tet och bil­den.
– Flickan i Carrolls bok är i tio­års­ål­dern, innan puber­te­ten bör­jar, medan jag har fast­nat för den period som är mest gåt­full, näm­li­gen själva puber­te­ten. Det är klart att barn­do­men också är gåt­full men under den sker inte samma sorts väx­ande. I puber­te­ten för­änd­ras man både psy­kiskt och fysiskt. I barn­do­men för­änd­ras man själv också. Man har inte ens sig själv. Jag för­sö­ker komma under­fund med vad som egent­li­gen hän­der. Man vän­der sig in i sig själv, för mig var det total­de­pres­sion mel­lan tret­ton och artons års ålder. Hur ska man veta att livet inte kom­mer att fort­sätta så? — man har ju inget annat att jäm­föra med?
– Jag satt bara inne på mitt rum och skrev och tit­tade på folk med kikare. Jag umgicks inte med någon. Jag var inte ute och sprang med kil­lar direkt och till­hörde inte »tuffa gänget«. Jag hade själv tyckt om att läsa en sån här bok. Jag hade behövt den.
Mare bör­jade i hög­sta­diet i Mölndal, Sörgårdsskolan — inget Sörgården pre­cis.
– I 4:an, 5:an, 6:an hade vi varit en enda klass, nu blev allt upp­bru­tet och hår­dare. Jag hade man­ches­ter­jacka och kal­la­des kom­mu­nistjä­vel och det var det värsta man kunde kal­las, för allas för­äld­rar var läkare eller lärare och vi bodde i ett rad­hus– och vil­la­om­råde.
– Röda byxor på vin­tern kunde man inte hel­ler ha, man skulle ha vin­ter­fär­ger, brunt och sånt, myc­ket psy­ko­lo­gisk krigs­fö­ring. Särskilt mel­lan tje­jer. Om man hade en kom­pis och var sjuk en dag så hade denna snac­kar skit om en och man hade ingen kom­pis när man kom till­baka. Jag kunde inte lita på någon.
– Har du bli­vit häm­mad av det?
– Antagligen. Men jag för­sökte ald­rig göra om mig för att passa dem. Jag var nog stark, skulle jag ha änd­rat på mig hade jag ju givit dem rätt. De sa att jag var ful, de skall all­tid välja någon att hacka på. Jag var väl annorlunda på något sätt, jag envi­sa­des med att vara som jag var. Jag såg nog ner på dem också.
– Trodde du på dem när de sa att du var ful?
– Oja. Jag hade inte tänkt på hur jag såg ut. När de sa så fanns det inget annat jag kunde tro. Jag blev led­sen. Det sit­ter i så otro­ligt. De kunde till exem­pel säga till mig att »det är ingen idé att du tit­tar efter den kil­len för han vill ändå inte ha dig«. Det hör jag fort­fa­rande. Fast det har bli­vit min egen röst. Den kom­mer fram vid vissa tid­punk­ter i livet. Ens inre liv för­änd­ras inte lika snabbt som ens yttre liv. Det går med sni­gel­fart att för­änd­ras invän­digt.
– I 8:an eller 9:an ville lära­ren läsa upp min upp­sats för klas­sen. Under tiden gick jag ut på gräs­slän­ten. Från den stun­den såg de på mig annorlunda, för det jag kunde var någon­ting »fint«. Jag hade gått i den klas­sen sedan 4:an men när upp­sat­sen läs­tes upp var det som om jag fått något slags värde i deras ögon. Det är någon­ting sär­skilt med att kunna skriva, något lad­dat, något helt annat än att till exem­pel vara bra på att rita vil­ket jag ju också var bra på.
– Det är klart att jag blev spor­rad av detta. Jag bör­jade skriva av ren tjurskal­lig­het, för att det var det som var svå­rast.
– Det är fort­fa­rande så när folk frå­gar vad man gör och man säger att man är för­fat­tare. Folk blir all­de­les stumma som om de inte vågar säga något, som om de är rädda att man ska använda det de säger eller som om man genom­skå­dat dem med en gång.
Liksom flera av de för­fat­tare som debu­te­rar på 80-talet ankny­ter Mare Kandre till den roman­tiska tra­di­tio­nen. Hos Mare är det näs­tan fråga om skräck­ro­man­tiska stäm­ningar. Men sitt form­språk och sina sug­ges­tiva bil­der åstad­kom­mer hon en lik­nande kry­pande ver­kan i skin­net som till exem­pel tysk expres­sio­nis­tisk film vid 1920-talet. Mörka hot som Glömskan, Förträngningen, Oron, Det Främmande, Sorgen och Döden skug­gar sidorna och smy­ger mel­lan raderna i Bübins unge och Det brin­nande trä­det.
Samtidigt som flic­kan i Bübins unge blir allt var­mare och fro­das i het­tan blek­nar Onkel, för­tun­nas. En dag får han besök av en lång blek man med svart väska. Strax där­ef­ter sker allt myc­ket snabbt. Flickan får sin första blöd­ning. Sedan är ungen där. Bübins unge.
Ungens ankomst blir en påmin­nelse av allt det för­trängda som man inte kan värja sig emot. Flickan blir hård och obe­vek­lig, för­sö­ker svälta ut ungen, non­cha­lera den, men slut­li­gen dödar hon den. Mare är noga med att påpeka att flic­kan inte dödar ungen med flit.
– Det var en olycks­hän­delse, ett själv­för­svar. Ungen biter ju henne så att hon måste slå tills ungen släp­per.
Mare talar om drå­pet i roma­nen som något kon­kret. När jag frå­gar henne om den sym­bo­liska bety­del­sen sva­rar hon bara att hon inte vet något. »Det är en berät­telse, en histo­ria bara.»
Jag frå­gar om flic­kan genom sin hand­ling lyc­kas döda det plåg­samma som legat dolt inom henne, och om ungen i själva ver­ket var en del av henne själv som blev syn­ligt utan­för henne, när hon stod i färd med att sepa­rera från barn­do­men?
Mare lyss­nar intres­se­rat men vet inget säger hon och ler.
– Det går inte att för­klara, hand­lingen har för­kla­rat allt. Det enda jag visste när jag skrev Bübins unge var att ungen måste dö. Och, tilläg­ger hon:
– Läsaren har all­tid rätt. Det finns ingen tolk­ning som är fel. Det är som en pro­me­nad i sko­gen — den är en hän­delse. Det går inte att tolka en pro­me­nad.
– Men det är ju klart att finns en banad stig, men jag står för nära så jag ser inte vart den leder.
Ett genom­gå­ende tema i Mare Kandres böc­ker är sepa­ra­tio­nen. I Det brin­nande trä­det hand­lar det om sepa­ra­tion genom död och sorg.
En fat­tig familj har för­lo­rat två av sina fyra barn. De är på väg att överge sitt hus i öde­mar­ken, men kan inte lämna de små döda kvar. De las­tar upp lik­kis­torna på flytt­las­set och bör­jar sin mödo­samma resa genom det öde land­ska­pet. Resan är som en svår pas­sage.
Åter är det fråga om en resa eller en vis­telse i ett annat land. Men här är natu­ren inget även­tyr att upp­täcka som i I ett annat land utan ett ing­en­mans­land utan nåd som i Bebådelsen eller Bübins unge. Människan är så liten, helt i tidens och natur­la­gar­nas våld. Hon har inte ens makt att skydda dem hon äls­kar.
I detta land­skap utspe­las en hård kamp mel­lan det onda och det goda. En främ­ling som »vet« en snab­bare väg till kyr­ko­går­den leder famil­jen vilse och domi­ne­rar dem på ett hot­fullt sätt. De goda — de vil­se­ledda — seg­rar. Vilseledaren dödas. Boken slu­tar med att famil­jen kom­mit ige­nom den svåra ter­rängen. De står på en kulle och ser ner på den lilla strim­man till väg som leder fram till kyr­ko­går­den. Den väg de skulle ha tagit.
– Det är en bild av ett sor­gear­bete. Jag tänkte först att de skulle gräva ner de döda bar­nen och sen ge sig av. Men då skulle de inte kunna åka, fram­förallt inte mam­man. De måste ta dem med sig för att de inte var döda för henne än. De måste begrava dem någon­stans dit de kan gå och hälsa på, inte bara lämna dem i vild­mar­ken. Det är det som dri­ver dem genom hela den svåra fär­den.
– Det hand­lar om att inte ge sig och att det inte går att hålla undan sor­gen. Man kan inte komma undan den. Det finns inga gen­vä­gar. Man får sitt straff om man för­sö­ker hålla undan sor­gen. Sorgen kunde de inte upp­låta åt andra. Det går inte att ta den lätta vägen ut.
– Nej, det finns ingen reli­gi­o­si­tet hos mig eller i min familj, sva­rar Mare när jag vill dis­ku­tera de reli­giösa tema­tans ursprung i hen­nes böc­ker.
– Böckerna har kom­mit till genom auto­ma­tisk skrift. Jag tyc­ker att jag är en annan män­ni­ska när jag skri­ver och en annan när jag slu­tat skriva och stäl­ler mig upp.
– Det här är ju bara en roman, för­tyd­li­gar hon igen, bara en histo­ria. Man kan inte skriva om något utan att man har känt det i sitt eget liv. Kanske har detta någon­ting med min barn­dom att göra.
– Som du ser har jag fått en black­out nu igen, säger hon och ler spju­ver­ak­tigt.
Mare Kandres böc­ker har hit­tills hand­lar om pas­sa­ger, män­ni­skor som är på väg in i ett sta­dium av för­vir­ring och som till sut tar sig ur det, något helare och klo­kare än förut.
När jag frå­gar Mare om hen­nes bok, Aliide, Aliide, vågar hon först inte säga något.
– Jag kan fak­tiskt inte, menar hon. Det är svårt att berätta om sitt skri­vande, för att det är i sig sva­ret på frå­gan. Jag tror jag måste skydda mig från den. När jag skri­ver är det något per­son­ligt käns­ligt som jag vill uttrycka i för­klädd form. Det är något för mig så smärt­samt att jag inte kan kän­nas vid det på ett annat sätt än genom att skriva.
– Boken är som en bland­ning, rent tema­tiskt och i stäm­ningen mel­lan I ett annat land och Bübins unge. Det är lju­set från den första och mörk­ret från den senare. Den är mer lik Bübins unge, fast den är mera utförd. Det är min tjoc­kaste bok, 267 sidor. Bübins unge är myc­ket mer slu­ten, där är allt kom­pakt, sam­man­pres­sat och järn­tungt. Här kom­mer mer upp till ytan. Det finns mer tem­pe­ra­ment, mer liv. Den skif­tar mel­lan käns­lor. Jag säger mer vad jag tyc­ker. Berättelsen är mer direkt och jag låter asso­ci­a­tio­nerna flöda. Förut har allt varit myc­ket mer nog­grannt, her­me­tiskt och lång­samt.
Det är den första av Mare Kandres böc­ker som har en yttre mil­jöskild­ring. Men även denna gång är det ett inre till­stånd som skild­ras och det hand­lar om ett barn som genom­går olika psy­kiska pro­ces­ser.
– Det är sådana till­stånd som grän­sar till sin­nes­sjuk­dom som intres­se­rar mig, när det hål­ler på att slå över. Jag tyc­ker det är fasci­ne­rande med extrema situ­a­tio­ner, och vad som kan driva en män­ni­ska galen.
– Samspelet i famil­jer är intres­sant med alla dessa dubbla bud­skap och ord­lösa kom­mu­ni­ka­tio­ner på olika nivåer. Kommunikationer är så för­vir­rande, ton­fal­let kan säga en sak, ges­ter och kropps­språk en annan och sen är det det talade ordet i sig som kanske säger ytter­li­gare något annat. I det flesta famil­jer pågår sånt här i hög grad. Det är många som växer upp i en schi­zo­fren kom­mu­ni­ka­tion. Man behö­ver inte ta till våld för att för­trycka en män­ni­ska, för­tryc­ket kan också ske via mys­ti­fi­e­rade och splitt­rade bud­skap.
– Boken hand­lar om ett sådant här för­vir­rings­till­stånd och man får inte veta om det som sker pågår i flic­kans huvud eller om det verk­li­gen hän­der. Jag vill hålla läsa­ren osä­ker.
Kandre är ett påhit­tat est­niskt kling­ande namn som Mares mamma bar 1944 när hon flydde i båt över Öster­sjön till ett upp­sam­lings­lä­ger i södra Sverige. Familjen hade egent­li­gen hetat Kraus, ett tyskt namn. Under kri­get var det van­ligt att man bytte ut sina tyska namn mot namn som lät est­niska. Kandre har est­niska patent­ver­ket hit­tat på.
Mare berät­tar:
– Så fort mamma och hen­nes tvil­ling­bror gick hem­i­från ropade mor­mor att de inte fick glömma bort att säga att de var ester. Familjen var stolta över att vara ester, det var det enda de hade kvar.
När Mares mamma gifte sig blev famil­jens namn Hansson men Mare bytte bort Hansson till sin mam­mas flick­namn.
– Alla trodde att jag hette Marie Hansson. Men med två under­liga namn är det inte så många som tar fel.
Dessutom kän­ner hon en stolt­het över att est­niskt ursprung, säger hon.
– Jag kän­ner mig när­mare den est­niska sidan, min mam­mas släkt, i mitt tem­pe­ra­ment och psyke.
Mare är född i Söderala, en liten fabriksort i Hälsingland. Där bodde hon tills hon var fem år. Därefter följde två år i Vancouver i Kanada. Pappan som är civilin­gen­jör fick jobb där och Mares mamma som är bio­log och fors­kare på ett läke­me­dels­fö­re­tag arbe­tade som lärare i Kanada.
Det var efter den vis­tel­sen som famil­jen gjorde en oför­glöm­lig bil­tur genom det kana­den­siska och ame­ri­kanska land­ska­pet som skulle inspi­rera och ge stoff till I ett annat land många år senare. Mare skrev, spa­rade, strök och skrev om i fem­ton år tills det blev fär­digt för utgiv­ning.
– För mig var den resan det sista av den mys­tiska barn­do­men, slu­tet på en lyck­lig period. Det var en smärt­sam över­gång, det blev en stor för­änd­ring och bjärt kon­trast, som att komma från para­di­set till den där sotiga stan och Nordostpassagen.
Det blev Göteborg i tio år.
– Sedan, när jag slu­tade grund­sko­lan, jag gick ald­rig i gym­na­siet, träf­fade jag män­ni­skor som tänkte unge­fär lika­dant som jag. Jag blev pun­kare och umgicks med kom­pi­sar som var mel­lan fjor­ton och tret­tio­fem. Min bror var fjor­ton år och jag sex­ton när vi bil­dade rock­ban­det »Kramp« och blev med i för­e­ningen Garageligan.
– På lör­da­garna hade vi sam­ling utan­för Åhléns vid Östra nords­tan. Hade vi tur dök det upp poli­ser och tra­kas­se­rade oss och sa till oss att vi skulle cir­ku­lera. Då kände man sig vik­tig.
– Ibland kom det fram folk och foto­gra­fe­rade oss, sär­skilt en som hade blått hår.
– När jag var 17 år gick jag i konst­skola i London. Det var bra att mina för­äld­rar vågade släppa iväg mig. Jag blev själv­stän­dig och lärde mig eng­elska ordent­ligt.
– Våren 1980 var jag till­baka i Sverige. Jag skulle upp till Stockholm en helg och blev kvar. Nu bor mina för­äld­rar i Älv­sjö. Jag åker dit ibland och övar piano.
Mare har ägnat sig åt både konst och musik vid sidan av lit­te­ra­tu­ren. Hon har haft konstut­ställ­ning på gal­leri, och varit voka­list i ban­det Global Infantilists, och också spe­lat in ski­vor. Hon skri­ver själv musi­ken, en melo­diös säv­lig pop­mu­sik med lite ori­en­ta­liska ton­gångar.
– Jag låter musi­ker göra låtar av min grund­mu­sik, jag ger dem ett band. Texterna skri­ver jag på eng­elska. Det kom­mer natur­ligt. Men jag har mer eller mindre slu­tat nu, jag är rädd att splittra mig. Och så är jag feg, när man spe­lar är det så myc­ket rela­tio­ner, när man skri­ver så är man ensam.
Huvudtemat i Mare Kandres tidi­gare böc­ker är olika sor­ters sepa­ra­tio­ner, meta­mor­fo­ser och till­bli­vel­se­pro­ces­ser. Hon gestal­tar de för­lopp våra krop­par och psy­ken, det vill säga våra liv är inbe­gripna i, där varje utveck­lings­sta­dium inne­bär både sepa­ra­tion och till­bli­velse, ett avsked och ett möte.
Under inter­vjuns och tidens gång tar Mare Kandres för­fat­tar­skap en helt ny vänd­ning. Efter Aliide, Aliide kom­mer en ska­par­ex­plo­sion. Det är som om damm­luc­korna bris­ter.
– Det var svårt att skriva Aliide, Aliide, där­för gick det så lätt sen. Idéerna kom sam­ti­digt som jag fick lust att skriva.
I rask följd efter det eld­pro­vet skri­ver hon Deliria, Djävulen och Gud och Dr Dreuf, som får ligga på kö hos för­la­get och vänta på utgiv­ning. Dessutom skri­ver hon pjä­sen Poeten och Kritikern, som refu­se­ras av Dramaten, mäng­der av dik­ter och novel­ler direkt på eng­elska samt roman O’Rion, även den på eng­elska, om en upp­täckts­re­sande på 1700-talet. »Lite Gullivers resor.»
Det är en Mare Kandre som har genom­gått en för­vand­ling, eller sna­rare släppt fram nya sidor av sig själv. Hennes röst har bli­vit fräck, spotsk och ral­je­rande. Författarrösten påmin­ner om hur Mare Kandre låter pri­vat.
– Ja, det är myc­ket mera jag. Jag var ald­rig så dys­ter som mina böc­ker. Det är skönt att ha läm­nat det för­flutna bakom mig. Nu är jag mer fabu­le­rande. Jag vill skriva i större per­spek­tiv, inte jag­cen­tre­rat, inte rota i egna upp­le­vel­ser. Nu kan jag kosta på mig att vara rolig. Jag skri­ver för att ha roligt själv! Förr gick jag lod­rätt ner, nu anför jag ett mer lin­järt berät­tande. Jag har också fått mer ome­del­bar respons på det jag skri­vit, hit­tat nya läsare som säger att »det här var roligt att läsa«. Förr sa ju alla att jag skrev så svårt.
Deliria är en pole­misk skrift som för­sva­rar de kvinn­liga vär­dena, natu­ren och poe­terna. Den är del­vis inspi­re­rad av ska­pel­se­be­rät­tel­ser i indi­an­lit­te­ra­tu­ren, berät­tar Mare. Hon fasci­ne­ras av till­ta­let i dessa berät­tel­ser.
– Det är något som berät­tas munt­ligt och förts vidare, for­mat av en massa olika män­ni­skor. Det är ingen för­fat­tare som sut­tit och skri­vit ner histo­ri­erna, där­för är det inte lika inskränkt, utan stort och fång­ande.
En del av mate­ri­a­let i Deliria är ett inlägg i lit­te­ra­tur­de­bat­terna.
– Jag ville driva lite med lit­te­ra­tur­värl­den och det fort­sät­ter jag med i Poeten och Kritikern. Litteratur är vik­tigt, men många män­ni­skor som arbe­tar med den kon­kur­re­rar med varandra på ett löj­ligt och små­ak­tigt sätt.
– Tyvärr har många män­ni­skor för hög respekt för lit­te­ra­tur och för för­fat­tare. Det häm­mar deras möten med böc­kerna.
– Men även för­fat­tare har det! Särskilt man­liga! Jag vet ingen kvinna som är så upp­ta­gen av den »lit­te­rära rol­len«, som män är. Det finns inga reg­ler för hur kvinn­liga för­fat­tare ska vara. Men det finns en sär­skild man­lig för­fat­tar­mall. 1. SUPA — det är avgjort num­mer ett — eller dro­ger över­hu­vud­ta­get. Bara det är själv­för­brän­nande. 2. KVINNOR. Det skall vara många. 3. SKRIVA. Mellan bak­smäl­lorna.
– De man­liga nor­merna gäl­ler fort­fa­rande. Manliga för­fat­tare behö­ver ald­rig för­klara om de skri­ver om en man­lig värld eller om män­nens pro­blem. Men jag får höra att det är kvin­no­gre­jer jag skri­ver om. Det kan göra mig arg. Det är klart att jag först och främst skri­ver uti­från det att jag är kvinna. Men det kanske inte är kvinn­liga pro­blem, det kanske är mänsk­liga — bara det att män­ni­skan är kvinna. Det män skri­ver om är ju mänsk­liga pro­blem. Ändå är det så att kvin­nor ofta måste komma under­fund med vilka de är först, innan de bör­jar skriva. Det skulle män­nen också behöva! Men att vända sig mot sig själv kan vara smärt­samt, där­för rik­tar de blic­karna mot värl­den i stäl­let. Kvinnorna har all­tid rann­sa­kat sig själva. Det har de gjort genom århund­ra­dena.
– Kvinnor har all­tid behand­lats som om de vore under­lägsna och där­för kän­ner de sig det. För en kvinna är en man­lig styrka och fram­gång något posi­tivt, kvinn­liga egen­ska­per hos en man ses ofta som något löj­ligt. Jag skulle önska att jag kunde bre ut mig i alla sam­man­hang som man­liga för­fat­tare kan. Jag kan inte skriva essäer, och debatt är näs­tan helt ett spel mel­lan män. Jag var ju den som satt tyst i klas­sen, »hon som ald­rig sa nåt«. Kulturlivet är lite som ett klass­rum. »Nu ska du få frå­gan här!« Kvinnorna drar sig undan dis­kus­sio­nen. Jag är arg för att det är så, arg på mig själv och andra kvin­nor för att de inte säger något. Men man kan inte ta ris­ken att bli utskrat­tad, hånad och för­löj­li­gad, man ser ju hur de bru­kar behandla kvin­nor som debat­te­rar och vad de bru­kar hitta på att kalla dem.
– Jag läser mest kvinn­liga för­fat­tare, eftersom de är bäst. Jag läser mest ang­lo­sax­iska klas­si­ker, Virginia Woolf och Janet Frame är två av mina favo­ri­ter. Kvinnor skri­ver om det lilla livet. Jag är miss­tänk­sam mot tjocka böc­ker — behövs verk­li­gen alla de där orden? Bland svenska för­fat­tare gil­lar jag Inger Edelfeldt. Stig Larsson är lätt­läst, det slu­kar man. Men vad hand­lar det om? Det är käckt och pra­tigt. Jag gil­lar det med tugg­mot­stånd. Det är lite av djup­fryst kanel­bulle över Stig Larssons stil, tyc­ker du inte det?
– Första upp­så­tet med Poeten och Kritikern vara att driva med olika saker hos mig själv. Man har en poet i sig och en kri­ti­ker, och de sit­ter båda instängda i det där rum­met. Visst hand­lar det om nar­cis­sis­tiska drag hos mig själv, men kanske blir man lite mindre nar­cis­sis­tisk om man har vett att driva med sin fåfänga och inte tar sig på sånt all­var.
Mare Kandres senaste bok, Djävulen och Gud, som kom ut i våras är en saga om hur värl­den ska­pa­des, utveck­la­des och gick under. Djävulen är en rädd liten stac­kare som måste gömma sig för män­ni­skorna. Han dröm­mer om att få delta i deras gemen­skap, men de skri­ker och slår honom om de får syn på honom. Det gör också Gud, som är själv­god och lat. Han gör säl­lan några under. En dag fal­ler han i djup sömn på sitt moln och det går som det: världs­svält och mil­jö­ka­ta­strof. Men under jor­den finns ett annat rike. Det går att börja om. Djävulen och Gud blir bästa vän­ner och trä­der ner i detta ali­ciska under­land. Kandre berät­tar myc­ket mer humor.
– Jag iden­ti­fi­e­rar mig mer med Djävulen än med Gud, eftersom han är under­dog, säger Mare. Jag ville vända upp och ner på all­ting.
– Kvinnan och Dr Dreuf är en drift med Freud och den dam­miga kvin­nopsy­ko­lo­gin, fort­sät­ter Mare. Den märk­liga kvin­nan som kom­mer till hans mot­tag­ning går ige­nom olika liv, olika inkar­na­tio­ner under en tim­mes ana­lys. Men tex­ten hand­lar också om Dreufs liv och hans för­flutna. Kvinnan är väl alla kvin­nor som vill ha lika rät­tig­he­ter. Men det hand­lar lika myc­ket om mäns rät­tig­he­ter. Det går inte att skilja det åt.

Madeleine Grive är 00TALs chefre­dak­tör och ansva­rige utgivare.