Det här numret kommer inte att recenseras av Dagens Nyheter
Kritiken och kultursidorna behöver rustas upp. Om det verkar så gott som alla — kritiker såväl som läsare — vara överens. Kulturbevakningen i medierna har successivt försämrats under de senaste tio, tjugo åren. Textutrymmet har minskat, skribenterna har blivit färre och mer osjälvständiga, artiklarna mindre originella och fördjupande och handlar alltmer om försäljningssuccéer, vilket blivit ett värde i sig själv.
I sin recension av antologin Alla är vi stora romaner. Erik Beckman som litteratur-, musik-& kulturkritiker 1965–1995 (DN 17.11.09) skriver Aase Berg att hon tyvärr inte kan se förutsättningarna att någon skulle skriva som Beckman i dag. »Jag saknar en Beckman i dagens kritikerklimat, och jag saknar de kultursidor och framförallt den inställning som skulle kunna göra honom eller henne möjlig«, avslutar hon.
Det är en rak och träffande kritik hon framför och ironiskt nog står det i noten exakt nedanför artikeln att man kallat in gästrecensenten Aase Berg från Expressen för att Erik Beckmans dotter, Åsa Beckman, är biträdande kulturchef på Dagens Nyheter. Skulle alltså inte hon kunna eller vilja bereda plats för ett egensinnigt geni av Erik Beckmans slag idag? Vad är det då som har hänt?
När kultursidornas kris och marginalisering diskuteras brukar deras egna representanter själva hänvisa till den ekonomiska krisen och bristande intresse från ägarnas sida att satsa på en kulturjournalistik som inte anses vara kommersiellt gångbar. Kulturchefernas budget är kraftigt kringskuren jämfört med tidigare. Redaktionen publicerar alldeles för många artiklar av sig själva. Förmodligen är Åsa Beckman inte heller nöjd med kultursidornas intellektuella status och ekonomiska läge, utom möjligen med sin egen lön. För frilansarnas del har honoraren för kulturartiklar inte stigit på tio år och de skribenter som har fast lön från sina redaktioner är numera blott ett fåtal.
På 1980-talet var det kanske femton som var anställda för att skriva på heltid, idag är det två eller tre. Hur många är det egentligen som kan leva på kritiken, förutom de som administrerar den? Och om nästan ingen kan det – är kritiker ett yrke?
Kritikerverksamheten bygger idag på idealism, precis som stora delar av det fria kulturlivet i övrigt. Det hänger på kritikerns eget ansvar och heder om han eller hon vill vara noggrann, påläst och sätta in verket i ett kulturellt, samhälleligt eller historiskt sammanhang. För redaktionens del tycks det alltför ofta räcka med att litteraturkritikern läser boken och tycker till. Det har uppstått ett slags konsumentinriktad kritik som har väldigt lite med reflekterande verksamhet att göra. Det intellektuella klimatet urholkas och läsare som söker kunskap och analys av samtidskulturen slutar att speja efter den på kultursidorna och vänder sig istället direkt till tidskrifter, essäsamlingar och utställningskataloger. Men för att kunna söka dessa alternativ krävs en hel del förhandskunskaper som många inte har.
Kultursidorna är fortfarande den plats där vi förväntar oss att de offentliga diskussionerna ska äga rum. Dessa sidor har fortfarande makt att ge sin bild av politiska skeenden, konflikter, samhällsföreteelser, litteratur, konst, seminarier, föreställningar och evenemang. Men ju ytligare detta blir beskrivet och ju oftare det som händer förtigs, desto mer lämnas läsarna i sticket. Och det sker alltmer.
Tillståndet på kultursidorna är en sorts spegling av den intellektuella nivån i landet har jag alltid tänkt. Men kanske är det fel? I sin populariseringsiver och rädsla för att inte vara tillräckligt trendiga och lättillgängliga skrämmer redaktionerna bort många genuint kulturintresserade och det intellektuella samtalet flyttas över till andra arenor.
Snart går 00-talet över i 10-talet och tidskriften följer med: 00TAL blir 10TAL. Det är en tradition att vi i slutet av varje decennium granskar kritiken och det självständiga samtalet i vår samtid. Att kritiken av kritiken hålls vid liv håller också kritiken vid liv. När tidskriften startade 1980 var det hög tid att hävda litteraturens egenvärde, ordens egna rättigheter och en tro på att ett experimenterande kunde leda betydligt längre än 1970-talets socialrealistiskt anpassade litteratur och marknadens i förväg utsedda succélitteratur. Då hade kultursidorna en stark position på tidningarna och i debatten. När Tidskriften Åttiotal attackerade den tidens dominerande kritiker som vi ansåg hade en fyrkantigt programmatisk hållning och deras ideal blev vi hårt åtgångna. De ansåg att vi var navelskådande och politiskt naiva när vi hävdade litteraturens och konstens estetiska och nyskapande värden. De författare vi introducerade sablades ned och så vidare. Men vi fick alltid respons. Det fanns ett motstånd att stångas mot, vilket var uppfordrande.
Sedan dess har mycket förändrats. Det har skett stegvis, långsamt har kommersialiseringens orm slingrat sig in på redaktionerna för att förgöra det fruktbart nyansrika, mångstämmiga, bångstyriga och oförutsägbara som i bästa stunder kunde odlas. Ett steg var till exempel sammanslagningen av Dagens Nyheters Kultur&Nöje 1990. Jag jobbade där då och ifrågasatte rejält både fusionen och den på den tiden nyförälskade fascinationen inför populärkulturen vilket orsakade en kraftfull irritation från såväl Arne Ruth som Lars-Olof Franzén, med flera. Men den planerade omläggningen framställdes och diskuterades på möten där alla kulturmedarbetare var samlade och alla fick möjlighet att yttra sig. Vilka konsekvenser sammanslagningen verkligen skulle få för den tyngre kulturbevakningen blev med all säkerhet en obehaglig kalldusch för oss alla.
Men det skulle ändå ha krävts ännu mer fantasi för att föreställa sig denna renovering av kultursidan: att kritiken inom en inte alltför avlägsen framtid skulle kunna getalta sig i form av att någon kulturchef skulle stå i helfigur på kultursidans första sida och peka ut några hypotetiskt kommande kulturella höjdpunkter.
Samtidens världshändelser och mångfalden av konstyttringar kräver en mobilisering av kritiken, vägledning och kommentarer av kunniga skribenter. Att som kulturredaktör anpassa sig till de marknadsmässiga förutsättningar som tidningsledningar vill att man ska göra är att vara missriktat lojal, att kompromissa under förespegling att man hjälper sin tidnings dåliga ekonomi är i längden att såga av den gren där man själv sitter. Med marknadsekonomin och det egna jaget som ledstjärna blir man knappast någon stjärna överhuvudtaget. Utom en fallande. Istället för det narcissistiska uppdraget bör redaktionerna kämpa för att återerövra det publicistiska uppdraget. En självständig kulturredaktion är blodet som strömmar genom företagets ådror, det är kompassen och termometern, hjärnan och den moraliska väckarklockan.
Med det här numret har vi tagit ett både brett och fördjupat grepp om den samtida nordiska kulturkritikens förutsättningar och möjlighet till återväxt. Vi ger en aktuell lägesbeskrivning och visar likheter och kontraster mellan de olika länderna. Det är inte kulturchefernas eller de fast anställda kulturskribenternas bild som ges utan i första hand är det de fria obundna rösterna som givits plats. Med kritik menar vi inte enbart recensionsverksamhet utan hela den intellektuella publicistiska verksamheten, kulturjournalistiken, tidskriftsutgivningen med mera.
Frilanskritikern Marianne Enges framställning av Norges kulturklimat där tidningarna skär ner på recensionerna och inställningen att behaga marknaden visar en stor överensstämmelse med det svenska. Ralf Andtbacka rapporterar från en livlig kulturdebatt som ägde rum i våras i Svenskfinland där kulturjournalistiken också förändrats på så sätt att bildningstraditionens ideal ifrågasätts och gränsdragningen mellan kultur, underhållning och livsstil blir allt mera diffus. Den danske kulturjournalisten Andreas Harbsmeier, vars kritiska studier av svenska kultursidor i början av 2008 förtegs av desamma (utom av uppdragsgivaren Göteborgs-Posten), fick av 00TAL den nya uppgiften att granska den skandinaviska dagskritiken.
För att bredda perspektiven ytterligare bjöd vi in den franske kritikern och författaren Gérard de Cortanze som gör upp med kulturlivets tillstånd i ett Frankrike som han menar inte skulle erbjuda Marcel Proust en plats i en tevesoffa, utom möjligen i ett program om astmatiker. Vi bjöd även in den inflytelserika litteraturforskaren Marjorie Perloff, bosatt i USA. Hon medverkar med en text om den stora betydelsen av kunna läsa innantill med en närläsning av Barack Obamas självbiografi, Min far hade en dröm, som exempel. Den amerikanske konsthistorikern James Elkins presenteras med en essä om vilka huskurer som brukar framhållas för att bota den insjuknade konstkritiken.
Kritiken ses också ur författarögon, den danska författaren Pia Tafdrup och den norsk-svenska författaren Beate Grimsrud intervjuas om sitt förhållande till kritiken. Horace Engdahl skriver om olika betraktelsesätt på kritikerns uppdrag i sin skönlitterärt historiska exposé, “Metakritiska fragment”, om kritikern som alltifrån den förste älskaren till kritikern som “ett permanent hygieniskt problem för vanetänkande människor”. Sverker Tirén har undersökt journalist– och författarskolornas utbildning i kritik. Tomas Forser följer upp sin studie av litteraturkritiken i boken Kritik av kritiken (2002) med att skriva om dagens dagskritik. Den gedigna kunskapen som en nödvändig grund och kritiken som en litterär form betonas av många, till exempel John Swedenmark och Suzanne Osten, som i Annina Rabes intervju säger: “det kritiska uppdraget skulle kunna definieras som ett kunskapsuppdrag”. En oerhört ansvarsfull uppgift ligger på public service – här finns stora möjligheter, om man väljer att ta dem, att genomstråla Sveriges folk med kunskap och inspiration. Att det går att göra intellektuell teve vet de som till exempel sett tvåtimmarssamtalet mellan Lars Ahlin och Ulf Linde som sändes för några decennier sedan. Andlöst spännande! Erik Fichtelius skriver om sin vision att skapa intellektuell teve.
Med numret har vi inte endast ämnat att konstatera kritikens och den intellektuella offentlighetens kris, vi vill också visa på vilken otrolig styrka det finns i motståndet mot denna och undersöka vilka vägar som leder bort från den. Många essäer i numret handlar om förhoppningar och hur kritiken kan utvecklas och bli mer distinkt.
Den som sätter fingret rakt på problemet är Arne Ruth i den kanske skarpaste och mest skrämmande kritiken av situationen. Han menar att tidningarna har arbetat metodiskt för att krympa utrymmet för den fristående journalistiken och andra självständiga röster i offentligheten. Om detta handlar det. Kritiken måste vässas.
Varför vill inte kulturredaktionerna satsa på att liva upp sidorna med oförvägna, annorlunda röster? Skulle en Erik Beckman vara ovanligt dyr? Snarare dyrbar. Skulle inte oförutsägbara skribenter av hans sort fungera som magneter på läsarna? Jag tror, vet, att det finns det antal särpräglade personliga skribenter att odla som bara väntar på att få möjligheten. Men om det skulle dyka upp en Erik B skulle ingen känna igen honom eller henne, för dagens Erik B är ju inte kanoniserad.
Kritiknumret sätter inte bara punkt för 00TAL, det är också startplatsen för vårt förlag, 10TAL Bok. Vår allra första utgåva, Den vältempererade kritiken är skriven av 10TALs redaktionssekreterare Andreas Åberg, och följer med tidskriften som present till våra prenumeranter. Det är en pamflett om kritikens värdegrund som intellektuell men också etisk verksamhet och ger en fördjupad bakgrund till numret. I de inledande kapitlen skriver vi också gemensamt om de oberoende tidskrifternas obestridliga betydelse som plattform för det fria kulturlivet.
10TAL fortsätter att arbeta mot likriktning och att vara ett forum där de estetiska uttryckssätten får leva, växa och reflekteras på sina egna villkor.
Madeleine Grive
