Ur 00TAL nr 8 2001
Godheten sitter i betraktarens öga
Av Madeleine Grive
Varför är godhet intressant? Det är en otidsenlig fråga, formulerad som en motreaktion på vårt samhällsklimat och de dominerande strömningarna i vår kultur.
Godheten blir inte föremål för samma slags definitioner och analyser som ondskan. Men egentligen borde det väl vara lika intressant att begrunda hur godheten uppstår som att undersöka ondskans orsaker? Varför är godheten mindre fascinerande och varför har ondskan en sådan stark dragningskraft på så många?
egentligen borde det väl vara lika intressant att begrunda hur godheten uppstår som att undersöka ondskans orsaker?
Det kan bero på att vi, fortfarande, anser att godheten är det normala tillståndet, godheten är det som vi räknar med hos våra medmänniskor, vi tar den för given. Medan det onda är oförutsägbart och obegripligt, dunkelt och komplicerat, tycks godheten i motsats vara beräknelig och förståelig. Men kanske är det tvärtom så att godheten borde vara det anmärkningsvärda. Anita Goldman citerar i sin essä ”Fångade av mörkret” den ungerske författaren Imre Kertész, som intresserar sig för det goda därför att det är ”det verkligt irrationella, det som det verkligen inte finns någon förklaring för.”
Varför är då ondskan så mycket oftare skildrad i skönlitteraturen? Varför får litteraturstuderande på universiteten lära sig att Inferno i Dantes Den gudomliga komedin är det främsta verket och Paradiso det sämre? Och om det nu är en bättre text, varför då?
Varför hyllas det svartsynta och diskrimineras det positiva och naiva? Även om skildringar av ondskan har fått det största utrymmet i skönlitteraturen har jag ofta fått mina största upplevelser av de verk där också godheten gestaltas, som i verk av Fjodor Dostojevskij, Selma Lagerlöf och Halldòr Laxness. Furst Myskjin i Idioten är en av de intressantaste gestalterna i världslitteraturen och Den goda människan från Sezuan är ett av de märkligaste dramerna.
Varför ville vi bygga ett nummer kring denna fråga: Varför är godhet intressant? Jo, för att vi själva tycker att den är det. Det skulle dock visa sig vara en både kontroversiell och provocerande fråga. Flera av de skribenter vi kontaktade för medverkan i numret menade att godhet inte går att skriva om eller tvivlade på att det överhuvudtaget fanns. Att godhet är på låtsas och egentligen uttrycker falsk godhet visade sig vara en vanlig uppfattning.
Clarence Crafoord skriver om ”godhetsdjävulen”, om de människor som på alla sätt är förekommande och uppmärksamma och ständigt får andra att framstå som försumliga och slarviga. Detta är mycket riktigt knappast godhet, snarare perfektionism och självbelåtenhet.
Nick Hornbys roman En god människa (2001) problematiserar också godheten, där huvudpersonen Katie, som blivit trött på sin makes tröttsamma gnällighet och illvilja, får erfara en ny sorts äktenskapligt problem när han en dag är som förbytt och helt igenom god. Den stora svårigheten med sådana människor är kanske, som Suzanne Osten skriver i sitt enkätsvar, att de ”ställer till det för oss andra”. Med sin godhet definierar de oss som de dåliga. Kanske därav inställningen att de goda bara är falska hycklare; man vill bli av med sitt dåliga samvete och menar därför att ingen annan kan vara god på riktigt om man inte själv känner att man är det.
Godhet är inte att låtsas som om ondska inte finns. Godhet är ett svårfångat begrepp, synen på vad som är gott är förstås olika hos olika individer och kulturer och har varierat under historiens gång. Varje dag är full av onda nyheter, grymma handlingar som människor gör mot varandra. Många upplever nog att det kommer en allt stridare ström av rapporter som skildrar en växande känslomässig oförmåga och hänsynslöshet i våra familjer och i samhället. Det skapar oro, stress och desperation vilket inte är någon bra grogrund för utvecklandet av empati och altruism. Varför är inte goda händelser nyheter? Kanske beror det även här på en gammal uppfattning om det goda som ett normaltillstånd. Men paradoxalt nog framställs världens normaltillstånd som ont, just genom att både nyhetsrapportering och skönlitteratur ständigt fokuserar på de onda händelserna.
I alla tider har krig och katastrofer skapats och fiender slagits mot varandra, båda i godhetens namn. Willy Kyrklund som har skrivit Om godheten har sagt att ”det grund-läggande onda är Gud och Fosterlandet.” Vad är då det grundläggande goda? Hur blir man en god människa?
Godhet är idén och drömmen om hur vi skulle vilja vara. Det uttrycker renässansförfattaren Thomas More i sin Utopia. Men hur skulle detta idealsamhälle präglat av humanism, förnuft och rättvisa egentligen se ut? I Candide ironiserar Voltaire över ”den bästa av världar”.
Och när godhet behandlas som ämne idag är det ofta just på Voltaires manér, man driver med dem som tror sig vara goda. För att någon verkligen är god på allvar kan man inte tro. De som verkar goda är hycklande och skenheliga. Inga personer blir väl så ofta offer för satir som nunnor och väna gamla damer, just för att de tycks stå för något gott vill man gärna insinuera att de i själva verket är onda.
Viljan att utforma den goda staten har utgjort grunden för hela den västerländska kulturen från Platon till Per Albin Hansson och det svenska folkhemsprojektet. Sarah Ljungquist skriver om dystopier och utopier och om hur det genom århundradena gjorts många fruktansvärda försök att organisera godheten. Att vilja det goda kan väl aldrig vara fel? Men i Platons stat utvisades de som ansågs utgöra ett hot mot den goda staten och ordningen. Konsten och det fria ordet blev föremål för censur. På baksidan av folkhemmet utfördes tvångssteriliseringar och rasbiologiska experiment. Varför spårar godheten ur? Därför att makten alltid bestämmer vad som är det goda. Därför att de goda, det vill säga de normala människorna är de som är i majoritet, i en maktposition så att de kan påtvinga sin syn på godhet och rättvisa.
Idag verkar det som om kapitalismen och egoismen har segrat och de flesta tycks stå som lamslagna inför detta. Det högsta målet i tillvaron är att få högre lön, och att sko sig på andra är närmast ett ideal. I detta ideal är det att betrakta som dumt att vara god. Man är dum om man inte tar varje tillfälle i akt att göra ett klipp och tjäna pengar, om det så går ut över andra.
Roy Andersson talar i samtalet med Lena Andersson om den moraliska upplösningen i dagens samhälle, och om farorna med demonisering och med oviljan att se sammanhangen. Det leder till onda handlingar.
I den inledande essän, ”Att hylla Sulla”, som också är numrets utgångspunkt, belyser Göran Sommardal problematiken och ställer skribenterna och medierna till svars för vår samtids storhets– och maktdyrkan. Tilltagande brutalisering, mobbning och våld följer i dess spår och präglar vår kultur. Grova brottslingar får många kärleksbrev av unga kvinnor. ”Är det då en föreställning om tråkighet som så vidlåder vår idé om godheten, att vi i ursäktande hemlighet eller i öppet avståndstagande vänder oss bort från minsta tillstymmelse till fråga om godhet? Är det alltså för att det verkar för tråkigt att vara god som ingen längre vill bli en god människa?” frågar han. Som exempel på en alternativ hjälte presenterar han Albert Schweitzer, som han minns som ett ideal från sin uppväxt. Det får mig att tänka på min egen barndoms hjältar: Martin Luther King, Dag Hammarskjöld och Raoul Wallenberg, som var en mycket god vän till min mamma och vars insatser och öde var mycket närvarande under min uppväxt. Dessa hjältar har inte förlöjligats och förminskats utan har bibehållit omvärldens respekt. En god hjälte är en som lidit martyrdöden.
Hur blir man en god människa? Vad är den enskildes ansvar? Har konsten och litteraturen något ansvar att verka för det goda i samhället?
Teologen Ola Sigurdson talar om berättelserna och konsten som en möjlighet att lära sig förnimma det goda på nytt, genom att vi får byta perspektiv. Han citerar också teologen Werner G Jeanrond: ”det goda kan bara upptäckas av kärlekens öga.”
Godheten lever under knapphetens kalla stjärna i den svenska samtidsprosan, men Dan Jönsson har funnit den i några romaner av Björn Ranelid och Jan Henrik Swahn. I deras skildringar är det blicken som har betydelse för människors gemenskap. Björn Ranelid har uttryckligen valt att bli en godhetens skildrare. Det är att gå mot strömmen.”Godheten är det mest radikala, det farligaste och mest kontroversiella”, som han sa under en föreläsning om sin nya bok Krigaren. Det är en berättelse om godhetens krigare, de som vägrar att kriga, och en dokumentärroman om amerikanska desertörer som flytt till Sverige från det förhatliga kriget i Vietnam.
Många sätter likhetstecken mellan darwinismen – teorin om det naturliga urvalet, ”kampen för tillvaron” – och konkurrenssystemet. Men det finns ingen koppling mellan de två. Tvärtemot vad vi ofta tror samarbetar djurarterna i stor utsträckning med varandra. Samarbete dominerar också de flesta mänskliga kulturer. I flera kvarlevande jägar– och samlarsamhällen saknas konkurrens och sociala motsättningar. I artikeln ”Vad är det för vits med att vara osjälvisk?” förklarar kognitionsforskaren Peter Gärdenfors en teori om altruismens funktion: många former av altruism innebär ett långsiktigt ställningstagande. Altruismen är en investeringsmodell där investerad godhet kan ge utdelning i framtiden. En osjälvisk handling i nuet kan vara en självisk planering på längre sikt.
Godheten kan fortfarande spåras och kanske är den inte så sällsynt som det verkar. Kanske är den bara osynlig i vår tid för att den inte väcker medialt intresse och därmed blir den heller ingen förebild? Människor engagerar sig i välgörenhetsorganisationer eller skänker åtminstone pengar till dem, men även det kan väcka invändningar, ”de gör det bara för att lätta sitt samvete och för att känna sig goda”, menar många då. Men det kan väl ändå vara en god gärning, även om den inte innebär en så stor uppoffring? Det är väl inget fel att bli glad av att känna sig god?
Vad godhet är har vi försökt ringa in i numret. Den är motsatsen till besinningslöshet, hänsynslöshet, grymhet och oförnuft. Godhet är alltså besinning, tålamod, tolerans och inlevelseförmåga. Den som inte hatar förstår allt, skrev Selma Lagerlöf. Den som förstår kan inte hata, kan man också säga. Det är förmodligen begåvat att försöka vara lite god.
